Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 51. Julnummer. 19 december 1890
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
684 I DU N 1890
Vi ha här ofvan anfört tvä prof på Charlotte
Seuerlings vackra poetiska begåfning. Yi meddela
ytterligare ett par. Det ena ett litet poem »Öfver
Hr Kongl. Seereter Borgs porträtt», hvilket poem i
original ännu som en dyrbar relik bevaras af hen-
nes välgörares åldrige son, direktor Ossian Borg,
hvilken ock haft godheten att till Iduns julnummer
lemna i afskrift detta alster af själsodling och tack-
samhet :
Dygden, mildheten och redligheten
hufvuddragen uti bilden är —
sanningen, förent med mänskligheten,
visar styrkan af dess karaktär.
Ur dess öga himlens godhet strålar,
visheten man pä dess panna ser,
i dess blick sig själens storhet målar,
snillet skämtsamt på hans läppar 1er.
Det andra en sång, hvilken länge i Sverige sjöngs
till ackompagnement af klaver eller guitarr och flere
gånger — i skillingtryck och visböcker, senast 1852
— trycktes, men väl nu är förgäten :
Från det höga ingen stråle lyste.
Hemsk var natten, mörker omgaf mig.
Ensam stod jag och för mörkret ryste;
törnbeväxt och ojämn var min stig.
Djup var natten, som sig kring mig bredde;
vilse jag i öknen irrade;
ingen vän mig öfver branten ledde;
kring mig våldsamt stormen rasade.
I mitt kval jag ville söka döden,
redan gripen af förtviflans hand;
för att sluta mina sorgsna öden
själf jag ville slita lifvets band.
Meteoren lik uti mitt hjärta
hoppets stråle hastigt fladdrade,
men försvann uti min djupa smärta.
Äter utan tröst jag irrade. . .
Skall då evigt detta kvalda hjärta
— så jag tänkte —- sucka efter tröst?
Jag om lindring himlen i min smärta
bad, men han var sluten för min röst.
Då, lik morgonrodnans första ljusning,
ett eteriskt sken ur dimman bröt :
Vänskap kom, och vid dess milda tjusning
lngn och sällhet till mitt hjärta flöt.
* *
*
Den 25:te september 1828 slog hon upp blicken
till de renare, klarare synerna ofvanjordlifvets töcken.
Birger Schö/dström.
Stor i clet lilla.
ter i det lilla — då du fylla skall
din plikt såväl sem någen Kär
i världen.
Ü hemmet kvinnan verke, hennes kall
är reser så i magra arbetsgärden.
o o
*
©ch skapar du åt den du älska lärt
ett paradis bland splitet, midt i stri=
den —
att då du lefvat, det var lifvet värdt,
ech segerlönen den är hjärtefriden.
Çfyanief VfctUézGtn.
Till Iduns läsarinnor.
Med detta julnummer sänder Redaktio-
nen Iduns alla läsarinnor de varmaste
önskningar om en angenäm och lycklig
jul. På samma gång tacka vi för det
ständigt ökade förtroende, som kommit oss
och Idun till del. Vi kunna endast försäkra,
att vi hvad på oss ankommer skola söka
att värdigt motsvara detsamma. Och med
fast föresats att göra tidningen bättre och
värdefullare allt efter den uppmuntran, den
röner, afsluta vi Iduns tredje årgång.
Hvad det nu föreliggande julnumret an-
går, så hafva vi, då det ju är svårt att
just till det numret finna ett lämpligt por-
trätt, i stället sökt bereda en liten omvex-
ling för ögat genom att i texten inflicka
några små teckningar, utförda af de väl-
kända konstnärerna fru Jenny Nystrom-
Stoopendaal och hr Viktor Andrén. Här-
med har naturligtvis, såsom lätt inses, in-
galunda varit vår afsikt att ingå i täflan
med öfriga illustrerade jultidningar. Däre-
mot hafva vi hvad texten beträffar samlat
omkring oss en både god och talrik medarbe-
tarestab, hvars här införda alster säkerligen
af alla skola läsas med odeladt intresse.
Vidkommande för öfrigt tidningens plan
för framtiden torde vara öfverflödigt nämna,
att Idun äfven hädanefter kommer att re-
digeras i samma erkändt goda anda som
hittills. Intressanta berättelser och novel-
ler — vi framhålla särskildt flere utmärkta
sådana från Iduns senaste pristäfling —-
skola omvexla med allvarligare uppsatser i
ämnen, som röra kvinnan och hennes
verksamhet i och utom hemmet. Och de
praktiska rönen och råden skola ej bli
färre än hittills, och för att göra dessa
riktigt praktiska och lätt tillgängliga när
som helst, ämna vi vid slutet af hvarje år-
gång bifoga ett särskildt sakregister, upp-
rättadt i alfabetisk ordning och med hän-
visning till den sida i årgången, där den
eller den saken finnes omnämnd. Först
härigenom blir denna afdelning en verklig
hjälpreda för kvinnan, af hvilken hon snart
sagdt i alla förhållanden kan hafva nytta.
Att Iduns kvinliga porträttgalleri skall fort-
fara faller afsig själft. Goda förmågor komma
för öfrigt att medverka på alla områden.
Då de två afdelningar, för hvilka väl fler-
talet kvinnor i allmänhet mest intresserar
sig — klädedräkten och handarbetet —
voro alldeles för vidlyftiga för att, i fall de
skulle göra afsedd nytta, få plats i själfva
Idun, beslöto vi uppsätta ett särskildt organ
för dem. Så tillkom Iduns Mode- och
Mönstertidning, hvilken nu tillryggalagt sin
första årgång och under densamma för-
värfvat sig ett förtroende, som nära nog
kan jämföras med det, Idun själf vunnit.
Den har nämligen redan hunnit till de flesta
hem, där Idun läses. Den torde ock för-
tjäna det för sitt rikhaltiga och väl valda
innehåll.
Vi bedja våra läsarinnor för öfrigt taga
noga del af den å annat ställe i detta
nummer införda annonsen om Idun och Iduns
Modetidning.
Under förhoppning att till det nya året
ej blott åter få möta alla våra hittillsvarande
läsarinnor, utan att dessa ock skola draga
många nya med sig, tillönska vi eder ännu
en gång: en glad och angenäm jul!
Redaktionen.
M
Några ord om handarbete
oeh om böcker.
i
af
Ceci/ia l/llærn.
et kan tyckas väl sent att i julnumret
komma och tala om handarbete — ett
ämne, som kunde haft aktualitet på höst-
sidan, när det för kvinnovärlden gällde att be-
stämma hela raden med julklappar till släkt
och vänner.
Hvem känner dem icke dessa öfverläggnin-
gar om hvad man skall kunna hitta på —-
som de icke hafva förut — till far och mor
och mormor, hvilka alla sätta så mycket värde
på dessa bevis på deras älsklingars flit; till
tanter, som man måste krusa litet, till snälla
farbröder, som man vill bevisa sin tacksamhet,
till bröder, kusiner och vänner, som man är
van vid att gifva något litet handarbete i ut-
byte mot deras bok eller presentkort på hand-
skar eller hvad det nu är, som de bruka upp-
vakta med. Och resultaten, hvem känner ej
dem ? Efter mycket hufvudbry slutar man med
att i förtviflan gifva fruarna en ny dyna eller
soffskyddare — som af många af dem genast
pietetsfullt lägges in till den öfriga samlingen
i linneskåpet eller kamfertskistan — då det
ju är »synd att sjaska ned den snälla flickans
vackra arbete». Åt de äldre herrarne syr mån
pallar, som de sparka undan, stolöfverkast, som
förarga dem genom att ramla ned, just när de
kommit sig i ordning i hvilstolen, och annat
sådant mera. Åt de yngre, som man icke vill
låta sitta alldeles lottlösa på julafton, köper
man hos korgmakarn eller i tapisserihandeln
någon ful och opraktisk borsthållare, kraglåda,
frimärksask eller plånbok och tror sig förläna
dessa något ästetiskt eller handarbetadt värde
genom att förse dem med några tungor eller
en liten remsa broderadt kläde eller med ett
instucket monogram. Och herrarne kunna
ändå prisa sig lyckliga, om de slippa en un-
derhaltig klädesborste med broderad rygg eller
en penntorkare, languetterad med silke, som
fastnar i pennspetsen, och försedd med ett för-
gyldt handtag i form af ett fågelbo med små
kulörta ägg.
Och julbrådskan sedan, hvilken människa
med sundt förnuft har ej försökt att predika
mot den? Litet julfeber — ett eller annat litet
nattvak för att lacka in eller hinna julklappar
färdiga hör till stämningen — i synnerhet när
bröder och kusiner äro med om att skrifva
vers och koka kaffe i smyg. Men icke den
kroniska julfebern, som brukar inträffa redan
i början af december, med obarmhertigt jäk-
tande, upprepade nattvak och ofelbart därpå
följande bleka kinder och förstörda nerver.
Och allt detta för att åstadkomma resultat,
som icke en på tjugu sätter eller kan sätta
något verkligt värde på, sedan känslostämnin-
gen på julafton väl är öfver! —
Men hvad vill man göra, frågar man. Icke
kan man väl heller gå och köpa julklappar till
tanter och kusiner ?
Ånej, kanske icke till alla. Men man kan
bestämdt betydligt inskränka de sydda julklap-
parnes antal. Hvarför skall man envisas tro,
»att man visar mera vänlig omtanke» genom
att sy en onyttig sak än genom att köpa nå-
got, som man kunnat se — om man gjort sig
litet möda att se efter — att mottagaren skulle
ha nytta af? Nog skulle unga fruar göra hvar-
andra mer glädje sinsemellan genom att på
utstyrselmagasinen köpa nätta moderna små-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:09 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1890/0686.html
