Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 51. Julnummer. 19 december 1890
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
686 I D U N 189Ô
pjäser till middagsbordet, än genom att sy
dumma och dyra soffskyddare af plysch och
silke — hvilka ofta äro dyrbarare och ömtå-
ligare än tyget på soffan, som de äro afsedda
att skydda? Ja t. o. m. åt de »svåra» her-
rarne vore det nog icke så krångligt att hitta
på något, som de skulle kunna ha glädje af,
om man bara lade sig vinn därom. Man be-
höfde blott under någon förevändning gå upp
i deras rum, och ’ett snabbt kvinnoöga’ skulle
säkert genast få idéer till julklappar. Luckor
och brister i utstyrseln hos den ene, som ej
hade sinne för trefnad — handduken hängd
öfver spjällsnöret, gardinerna hopknutna med
linneband, ljusstaken använd till askkopp och
pennskaftet till pappersknif, fars och mors
porträtt i urblekta plyschramar. Hos den an-
dre tydliga bevis på smak för blommor eller
prydlig ordning eller rentaf på någon liten
samlarvurm. Hos alla bestämdt någon möjlig-
het att genom en väl vald, köpt småsak visa
mera verklig vänlighet än genom att sy ett
litet dumt broderi på en skräpande, oanvänd-
bar sak. Man vet ju också, huru det ofta
går till med dessa smärre julklappar. Idkar
man någon liten handaslöjd, som träskärning t. ex.,
är allt godt och väl. Annars uppskjuter man
gärna i det längsta tanken på dem, kan ändå
»intet hitta på», utan går rådvill till tapisseri-
handeln. Inte tycker man just om de omöj-
liga ’rök-bord’ eller vidunder af öfverklädd
papp eller förgylld korg, som man bjudes på,
som »lämpliga för herrar». Men ju längre
man väljer, dess svårare blir valet, och slutli-
gen köper man hvad som helst bara för att
»komma ifrån det». Och syr det sedan fär-
digt under brådska och undertryckt hat till
hela julklappsväsendet, så olika som möjligt de
kärleksfulla tankar, som en sydd julklapp anses
representera.
Vill man sy, och börjar man i god tid, så
att man har tid att tänka sig för, skaffa ma-
terial o. s, v., finnas nog områden, där man
med litet kvinlig händighet kan göra glädje.
Åt sprätten kan man brodera namn på en fin
näsduk, åt den ordentlige sy ett borstställ af
engelskt linne, åt jägaren sticka mjuka strumpor.
Man skall bara komma ifrån den föreställ-
ningen, att sådana reella saker eller ett par
timmars ordentligt arbete på symaskinen ha
mindre värde än ett litet broderi, eller att nå-
gon enda förnuftig karl tycker mera om att
få en skopåse på tunnt linne, med ett stort
monogram och en sko i brokiga silken, än att
få två eller tre sådana af groft linne, märkta
med namn i korsstygn. Eller öfverhufvud
taget från föreställningen, att dessa opåkallade
garneringar, rosetter och krams ha något det
minsta ästetiska värde. En strut af silfver-
bronserad papp t. ex. är ju en praktisk och
lätt åstadkommen papperskorg, och en målad
vallmo eller annan blomma bidrager onekligen
att pryda den. Men ett rysch eller en rosett
af skära band äro bara till förargelse —både
för städerskan och — det ästetiska sinnet.
Icke skall man heller lefva i den illusionen,
att julkapparne i allmänhet falla sig nämnvärdt
billigare genom att förfärdigas hemma.
Jo, om man är ett geni i smått i fråga om
uppfinningsförmåga eller händighet. — Men
huru många äro väl det?
Med de praktiska, sydda sakerna brukar det
vara ömsom: än kosta de lika mycket, som
om man köpte saken färdig, sluppe bråket och
ginge miste om tillfredsställelsen att ha gjort
den helt och hållet själf — som ju alltid bör
väga något. — Ån är det uträkning med att
göra- dem hemma.
Om alla de opraktiska, stillösa sakerna kan
det nästan gälla som regel, att de bli dyrare
än en praktisk färdigköpt sak, afsedd för samma
ändamål. En broderad plyschram — kanske
i form af en palett med två korsställda hille-
barder till stöd, som en ram jag sett — utan
att någon kunnat upplysa mig om, hvad dessa
fantasier kunde ha gemensamt med porträttet
i ramen eller med de påbroderade liljekonval-
jerna och rosenknopparne i hörnet! — en så-
dan ram kostar mycket mera än en vida mer
tillfredsställande, rät och slät metallram eller
slipad glasplatta. En virkad och bronserad
korg — hvartill fordras, utom virktråd, färger
och kulörta band till att träda genom handtaget,
en ställning från bleckslagarn — blir minst
lika dyr som ett vackert litet blomglas. Och
det ena fögnar ögat, det andra — bär blott
vittne om ’mycket arbete’.
* *
*
Så fort arbetet är konstnärligt, förfalla alla
anmärkningar. Allting vackert har sin egen
rätt att vara till. Man borde helst vara säker
på, att föremålet är vackert och arbetet konst-
närligt. - Men härvidlag går det icke an att
vara för sträng. All konstflit är i och för
sig en sådan glädje för den, som utöfvar den, en
sådan uppfostran för öga, hand och sinne, en
sådan sund och uppfriskande sysselsättning —
eller förströelse — att man ej får ta det så
noga, om alstren bli litet dilettantmessiga. Men
äkta skola de vara; ej till den viktigaste fjär-
dedelen ’afslutade’ af lärare eller handtverkare.
Och helst icke alltför oskäligt dyra att pro-
ducera.
Till konstflit höra naturligtvis äfven artistiska
broderier på linne, silke, kläde, sammet eller
hvad det vara må! Handarbetets Vänners oför-
trutna sträfvan att återupplifva smaken för
dem, ge litet mera stil och skönhet åt våra
handarbeten, har ju ock redan haft välsignelse-
rika följder. Skall man sy en soffdyna, går
man åtminstone icke och köper en färdigsydd
krans violer i filosellsilke eller tre hundar vid
en balustrad i glaspärlor och låter ’arbetet’ se-
dan bestå i att fylla i botten med mörkt se-
firgarn. Men H. V:s bana har ingalunda varit
en dans på rosor, och ännu ha de ej hunnit
uppfostra sin publik vare sig till lydnad eller
till själfständig smak. Sä de bära ej ansvaret
för alla de stora tunga soffskyddarne, broderade
med ullgarner på yllestramalj, hvarken stil-
riktiga eller originella, hvilka snart bli lika
odrägliga, som de virkade antimakassarne. Ej
häller är det deras fel, att landet öfversväm-
mas med all denna ullighet. De bjuda ju —
numera — på utsökt vackra förebilder i till-
talande stilarter — ståtlig renässans, praktfull
barock och yppigt förtjusande österländsk stil
m. fl. — till sådana rent konstnärliga arbeten
som silkesbroderi, plattsöm, guldstickeri m. m.
Men allmänheten fortsätter att föredraga sina
stora ylleskynken och vill ej inse, att där ligger
mer skönhet och värde i ett enda förnämt och
klart sydt ornament i guldtråd på sammet än
i många alnar fula korsstygnsbårder.
* *
*
Och nu till en annan fråga, som jag hittills
skjutit undan, — den om böcker.
Det är allmänt bekant, att skriftställarbanan
i Sverige endast bjuder ett knappt lefvebröd.
Publiken hos oss är så liten, invänder man.
Sanningen är, att den är mycket mindre, än
den behöfde vara. Man läser nog gärna de
nya böcker’, som göra uppseende eller rekom-
menderas af literaturens vinprofvare-tidnings-
anmälarne. N. B. om man kan få låna
dem af någon vräkig ungkarl, som är nog lätt-
sinnig att ge ut pengar på böcker. — Mäng-
den aktar sig noga för en sådan vidlyftighet.
Det finns ju så många roligare sätt att bruka
sina pengar, exempelvis att ha en öfverflödig
maträtt till supén eller en extra vinsort till
middagen. Och att yrka på reform i detta
fall tror jag tills vidare vore förspilld möda —
huru lifligt man än må vara öfvertygad om,
att litet mindre barbariskt öfverdåd i mat och
dryck icke skulle vara till men för ett förfi-
nadt sällskapslif. Men — skulle man icke
kunna öfverlemna åt herrarne själfva att förse
sig med (praktiska) tändsticksställ och (bruk-
bara) portföljer och i stället använda de kronor
och ören, som man vill anslå åt dessa små
vänlighetsbetygelser, i bokhandeln. Där finns
numera rätt mycket att välja på, i öfversätt-
ning eller svenskt original. Och äfven om
man icke är road af skönliteratur, torde väl
desse unge män ha lika mycken glädje af att
under juldagarne få litet reda på hvad exempelvis
hr Landin har att berätta om Argentina eller De
Amicis om Oceanen som af att få ett af of-
vannämnda mer eller mindre skräpande oting.
— Endast härigenom skulle man kunna ge en
afsättning och omsättning åt literaturen för
dagen, som skulle inverka högst betydligt på
skriftställarnes ekonomiska ställning och på
lusten för läsning i allmänhet.
Lusten för läsning och själfbildning står hos
flertalet af svenska kvinnor alls icke i sam-
manhang med deras ofta goda naturgåfvor.
Och i detta fall försöka de att göra sin lojhet
och brist på intresse till en dygd. Man har
»icke råd» att köpa böcker och »icke tid»
att läsa. Men till stora, tidsödande, dyrbara
handarbeten finner man både tid och pengar
— året om och icke blott emot jul — och
den anses för synnerligen flitig och aktnings-
värd, som bredvid sitt husliga arbete frambrin-
gar mest i den vägen.
Men skulle då icke unga mödrar göra mera
nytta i världen genom att köpa en bordduk
till salongen för 1/3 af den summa, som ett
stort arbete skul!e kosta, och egna resten af
sina sparpengar och hela sin fritid åt att läsa
sådant, som skulle kunna hjälpa dem att först
förstå de fina barnasjälarna och med berättelser
sysselsätta de ifriga barnasinnena, samt sedan ha
något begrepp om de spörsmål och under, som
sysselsätta ynglingen och flickan. Glrubbel och
oro ligga i luften och gripa sinnena mera för
hvarje dag. De barn, som ännu äro lyckliga
och små, få om tio år svåra gåtor att brottas
med. — Och ve den mor, som då sitter främ-
mande för dem öfver sitt stora handarbete !
* *
*
Om denna lilla uppsats varit lämplig för
ett julnummer vet jag ej. För min del skulle
jag vara nöjd, om jag med dessa rader
kunnat förmå en enda kvinna att icke blott
uppskjuta, utan helt och hållet inställa besöket
i tapisserihandelns ’galanteri’-afdelning, och att
i julklapp af sin man önska sig någon värde-
full bok i st. f. det öfliga »planschverket för
förmaksbordet».
Man sade mig, att männen kunna hata
evigt. »Det är måhända möjligt», svarade
jag; »men att kvinnorna kunna älska evigt,
det är alldeles visst.» K. Herloffsohn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:09 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1890/0688.html
