Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer. 19 december 1890 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
890 I D U N 687
Julen på landet
för 40 år sedan.
Tecknad ur minnet af Mathilda Langlet.
(Forts, och slut fr. sid. 676.)
fö jusen åstadkommos så, att man köpte
Lii den tjockaste vaxstapel, som stod att få,
skar den i lagom långa bitar och band
med tråd fast dessa i granen. Våra prostgårds-
flickor, som voro hvad man kallar påhittiga,
satte öfverfullt med ljus i granen, men på-
tände blott ungefär hälften; när dessa brunno
ned, påtändes de återstående, och så räckte
härligheten dubbelt längre.
Därute i köket hade den stora trebenta
grytan redan klockan åtta på morgonen blif-
vit satt öfver elden. Här kokade nu jul-
skinkan, ett stort stycke rimsaltadt oxkött
samt icke så få alnar kött- och fläskkorf.
Den färdigkokta skinkan upplades på ett
ofantligt fat och ställdes midt på det dukade
köksbordet såsom skådorätt, ty ingen kunde
ens i tankarne gilla ett sådant illdåd som
att röra skinkan förrän juldagen, då hon,
glacerad, garnerad och försedd med af pap-
per utklippt manschett, åter visade sig.
Ofantliga högar af bröd, väldiga skifvor af
limpa, siktbröd och hvetebröd lågo upplagda
på fat; tillbringare med färsköl och dricka
stodo mellan faten, och af köttet och korf-
ven var något uppskuret och framsatt.
Klockan half ett samlades tjänstfolk och
herrskap i köket, lille Karl läste bordsbönen
och så börjades »doppningen». Hvar och
en beväpnade sig med en tvåstänglad stål-
gaffel, högg därmed en brödskifva och gick
till spiseln, där den stora grytan stod och
puttrade öfver en glödhög, framdragen så
långt som möjligt på hällen. Brödet doppa-
des nu i det feta, salta spadet, där skinkan
m. m. kokat, och förtärdes med god smak
af både gamla och unga. Emellanåt för-
friskade man sig med ett glas färsköl eller
varierade måltiden med en bit korf och litet
senap till det flottiga brödet. Men bra
mådde man, magkatarr hörde man aldrig ta-
las om, och sur limpa och fläskspad ansåg
man som en läckerhet.
Någon annan middag bestods ej, men un-
gefär en timme senare fick man kaffe med
dopp, och nu sparades ej på saffransbrödet.
Sedan tändes »julbrasan» i salen, och om-
kring denna samlade sig nu barnen, medan
far och mor i ett annat rum »lade in jul-
klapparne». En ljuflig doft af lack och
granbarr spred sig i rummen och fyllde med
längtan och hopp de ungas hjärtan, där de
sutto vid brasan och med sagor och samtal
sökte fördrifva tiden.
När brasan brunnit ned, kom prostinnan
ut i salen och tillsade flickorna att tända
ljus. Tjänstfolket inkallades, en af flickorna
satte sig vid pianot och »tog upp» en jul-
psalm, de öfriga stämde in, och detta var
högtidens början. Måhända klingade sången
inte så rent, antagligen »detonerade» den ena
och andra, men alla kände sig andäktiga
och högtidligt stämda, och detta var ju huf-
vudsaken. Efter sångens slut önskade pro-
sten alla de närvarande »god jul och Guds
frid och välsignelse».
Därefter utdelades tjänstefolkets julklappar,
som mest bestodo af förkläden, halsdukar,
strumpor och vantar. Någon, som tjänat
någon längre tid, kunde väl få en liten sjal
eller ett »kjoltyg», men sådant hörde till un-
dantagen. Drängarne fingo ett par riksdaler,
eller högst en »tvåabanko» i julpengar.
Därefter tändes julgranen, och sedan den
behörigen beundrats, brötos julklapparne. De
smala vaxljusen brunno snart ned, men då
tändes i förmaket de tjocka, hemstöpta gren-
ljusen, och man slog sig ned därinne, trak-
terade sig med äpplen och nötter, pepparka-
kor och fikon, tills klockan slog åtta, då
kvällsvärden framdukades.
Yar middagen enkel, så var kvällsvarden
så mycket öfverdådigare. Först lutfisk, hvit
och dallrande med mäktig, hvit sås; så ris-
grynsgröt, i timmar kokad i oskummad mjölk ;
därefter oxstek och stekt svinrygg, som det
då hette — nu kallas det fläskearré — och
sist en stadig smörtårta med sviskonfyllning.
De funnos, som åto af alla dessa rätter och
inte mådde illa ändå!
Julkvällen gick man tidigt till sängs, ty
julottan började klockan half sju, och senast
klockan sex skulle ljus brinna i alla prost-
gårdens fönster, på det att äfven de till kyr-
kan först anländande skulle se, att man icke
där försofvit sig. Kyrkan låg tämligen nära
— man gick dit på mindre än tio minuter
— men till julottan skulle alla åka. Pro-
stinnan blef hemma och vaktade elden och
snoppade ljusen; alla andra skulle till kyrkan.
Denna låg på en kulle, och en hög präk-
tig stentrappa ledde från uppkörsvägen dit
upp. Det var roligt att stå däruppe i den
tidiga, mörka morgonstunden och höra bjäl-
lerklangen från alla håll. Då och då syntes
ett rödt sken blänka fram öfver snön —
det var herrskapet från »bruket», de åkte
alltid till julottan med tända bloss och fack-
lor. Uppför trappan tågade damer i pels-
verk och flor, bondgummor i styfva hemväfda
ylleklädningar och doffelkappor, torpare i
vadmalsrock och herrar i lifpels, rödkindade
tjänstflickor och bleknosiga mamseller om
hvarandra och strömmade in i den upplysta
kyrkan. Dennas eklärering åstadkoms me-
dels sammanskott af ljus, tjocka, hemstöpta
talgljus, som mera enkelt än smakfullt ned-
stuckos i för ändamålet i pulpiturernas skil-
jeväggar borrade hål. I de stora kronorna i
taket brunno också talgljus, men på altare
och predikstol funnos stearinljus, skänkta af
socknens herrgårdar. Klockaren, som var ett
slags »skjön-aand», hade med lock och pock
åstadkommit en »dekoration» på altarväggen,
bestående af en hög spetsig båge, fullsatt
med ljuspipor, däri stearinljus brunno, allt-
sammans bekostadt af kyrkans kassa och
allmänt förklaradt såsom varande »grufligt
vackert». Och när ljusen brunno, såg det nog
bra ut, men då de tomma piporna på den
hvitmålade ställningen sedan året om sutto
där och gapade, var det just inte så till-
talande.
Andedräkten stod som en rök därinne i
kyrkan, och de osnoppade talgljusen brunno
med sömnigt sken genom dimman. Kallt
var det, nästan som ute, ty uppvärmda kyr-
kor hade ingen då hört talas om — icke
på landet i hvarje fall — och dessutom stodo
kyrkdörrarna mest hela tiden öppna. Men
ingen tänkte just på dessa obehag, och när
den förutnämnde klockaren, som utmärkt’väl
spelade orgel, tog upp den härliga psalmen:
»Var helsad sköna morgonstund», uppsteg i
alla dessa enkla, hederliga människors sin-
nen en så andaktsfull stämning, att den i och
för sig var en gudstjänst.
Predikan var kort — samma prest skulle
ju hålla en gudstjänst till, så fort ottsån-
gen var slut. De flesta åkte hem då, och
bland allmogen började nu den vildaste kapp-
löpning, ty det var afgjord sak, att den, som
först kom hem från julottan, skulle först få
det kommande årets skörd inbergad.
Klockan tio var högmessan slut. En stund
senare kom prosten hem, vanligen med kyrk-
värdarne i sällskap. I detsamma han steg
inom salsdörren, påtände prostinnan »glög
gen», en blandning af rom eller arrak, soc-
ker och russin, som alltid om juldagen skulle
vara redo vid frukosten. Den stod där i en
kopparkastrull, blank och röd som solen,
och brann med en blåaktig låga, och det
hela tog sig mot den snöhvita duken och
det inbjudande frukostbordet ganska väl ut.
Till denna frukost hörde ovilkorligen pressylta
och grisfötter.
Sedan juldagsmiddagen med surkål och
skinka blifvit afäten, var den, så att säga,
mera officiella delen af högtiden förbi. An-
nandagen var det för det mesta »julkalas»
på något håll i bygden och sedan under
»mellandagarne» och ut på nyåret, så länge
»julmaten» räckte, höllo också julkalasen i.
Till dessa hörde alltid dans, danslekar och
andra lekar, och både gamla och unga voro
med om att »skära, skära hafre», fria på
narri, m. m. Nästan hvarje familj hade ef-
ter själfva juldagarne hos sig några gäster,
släkt och vänner, hemlösa ungkarlar o. s. v.,
som ökade den vanliga kretsen. Nöjena voro
anspråkslösa, men sinnet var lätt och gladt,
och ehuru just ingen talade om »lifsglädje»
— sådant föll ju af sig själf — så visste
ej häller någon, att det ens fanns något, som
kallades lifsleda.
Litet finare kunde det hafva varit — myc-
ket finare är det nu — men roligare, gladare,
lyckligare juldagar — se det kan omöjligen
finnas!
Julen Î England.
Skildrad för Idun
af Anna Fleetwood-Derby.
^f^Yvad som här först kommer en att märka,
idd att julen är i annalkande, det är ej jul-
klappar som i Sverige, nej — det är
något mera prosaiskt, de stora upplagen af
russin, korinter, kanderade pomerans- och ci
tronskal m. m. i kryddbodarnes fönster, redan
i början af november. Detta är en vink om
att tiden nu är inne för att rusta i ordning
plumpuddingen, eller, som den här kallas, »the
Christmas Pudding» (julpuddingen). Och ett
rätt stort arbete är det. Alla russin skola
»stenas» och skäras i 3 à 4 delar, korinterna
rensas, och deras små stjälkar plockas bort; de
kanderade skalen, mandeln och citronskal skela
skäras i mycket små bitar, mjöl, brödsmulor
och kryddor tillvägas, njurtalgen hackas, och
allt blötas med ägg och gammalt öl samt rö-
ras om mycket väl, och framför allt: af alla
familjemedlemmarne — till och med minsta
»baby» — ty det bär lycka med sig.
Julaftonen och julklapparne äro ej här som
i Sverige, så att säga, julens medelpunkt, utan
det är för »the Christmas Dinner» (juldagens
middag), som tillredelserna egentligen ske, ochmot
hvilken de flesta se som mot festens glanspunkt.
Veckan före jul börja slaktare och fågel-
handlare att behänga sina öppna bodar —
både innan och utanför — med otroliga mas-
sor af sina varor. De förras präktiga får,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
