Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. 2 januari 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 IDUN i891
Ack, blott en droppe är ett år,
ett stänk i hafvet,
så lätt begrafvet
bland tidens böljor utan spår.
Men evighetens bilder segla
på böljans rygg,
och ljus och trygg
ses himmelen i tidens haf sig spegla.
j^RITHIOF j-tOLMGREN.
den unga furstinnans förmälning med de före-
nade nordiska rikenas kronprins, härstammade
hon äfven i 27:de led frän Norges konung Olof
den helige och således i 28:de led från Sveriges
Olof Skötkonung, genom dennes dotter A-strid,
förmäld med Olof den helige. Eedan från
barndomen grundlädes genom en mycket all-
varlig och sund uppfostran den djuphet i ka-
raktären, den flärdlöshet och det praktiska sinne,
som alltid utmärkte drottning Lovisa, och hvar-
igenom .hon visade sig brås på det allvarligt
anlagda holländska folket.
Denna uppfostran lade äfven fröet till den
kristna tro och åskådning, som, när döden nal-
kades henne, visade sig såsom en verklig lifs-
makt, hvilken gaf henne det sällsynta lugn och
den klarhet, som endast eges af en fast tro-
ende människa.
Stor vikt lades i fädernehemmet vid hennes
själsodling öfver hufvud taget. Hon hade ut-
märkta lärare och studerade med flit och lätt-
het. Hon hade starkt utveckladt språksinne
och var synnerligt road af språkliga studier.
Detta förklarar den ovanliga lätthet, hvarmed
hon framdeles under kort tid lärde sig full-
komligt beherska svenska språket, så att hon
t. ex. i bref till sin gemål ej allenast förstod
att uttrycka sig ledigt, utan ock alldeles fel-
fritt på svenska.
Hennes intresse vidare för matematiken var
i öfverensstämmelse med de praktiska anlag,
hon egde; men ett af hennes förnämsta älsk-
lingsämnen redan som barn var dock historien,
och härmed sammanhängde den vid senare år
allt starkare hågen för historiska minnen.
Med lifligt nöje tog hon därför kännedom
om sådana platser och ställen i Norden, som
voro särskildt märkliga i detta hänseende, så-
som t. ex. då hon sommarsn 1864 tillsammans
med sin gemål besökte Gripsholm. Detta slott
tyckte hon mycket om, och hon gladde sig all-
tid åt att besöka detsamma, enär den rika
samling historiska porträtt, som förvaras där-
städes, skaffade henne ett kärkommet tillfälle
att fördjupa sig i historiens minnen. I bref,
hon skref till sin gemål, då denne stundom
var frånvarande på längre resor, berättar hon
äfven på sitt lifliga och glädtiga sätt om ut-
flykter än till någon mera märklig kyrka, än
till något annat ställe, vid hvilket på ett eller
annat sätt ett historiskt namn eller minne var
knutet. Under de stora krig, som på 1860-
talet skakade Europa, följde hon i tidningarna
och på kartan med spändt intresse händelser-
nas gång; särskildt 1866 års preussisk-öster-
rikiska krig betraktade hon såsom en världs-
historisk tilldragelse, hvilken skulle, som hon
egendomligt nog hoppades, medföra den pro-
testantiska lärans framgång och vidare utbre-
dande.
Anmärkas bör kanhända, att hennes sym-
patier med hänsyn till detta och till 1870—71
års krig afgjordt voro för Preussen, i motsats
till tänkesättet såväl hos hennes gemål som
hos flertalet af Sveriges befolkning samt äfven
i motsats till den i Nederländerna urgamla
misstron mot den uppåtsträfvande preussiska
staten.
Hon egde äfven varmt intresse för literatur
och studier i allmänhet; hon läste mycket och
hade ett utmärkt godt minne. Vid senare år
sysslade hon äfven själf med literära arbeten.
Så ega vi i öfversättning från engelskan, verk-
ställd af henne, den etiskt-religiösa berättelsen
»Vingårdsarbetare», hvilken sett ett par sven-
ska upplagor ; hon öfversatte dessutom en liten
holländsk bok, afsedd för barn: »Förstår du
Fader vår?» Den lilla boken hade varmt an-
slagit henne själf, och hennes önskan var, att
den äfven skulle komma svenska hem och små
svenska barn till godo.
Hon uttryckte sig i allmänhet skriftligen
med största lätthet samt skref också mycket
och gärna bref, hvilka, såsom vi redan påpekat,
voro i hög grad betecknande för hennes ka-
raktär och begåfning: hjärtliga och enkla, ofta
glädtiga samt alltid fint formade ; hon begag-
nade sig vid sin brefvexling än af franska, än
af svenska språket, än sammanblandade hon
båda språken, allt efter som orden föllo henne
in. — Hennes handstil utmärkte sig för syn-
nerlig elegans.
Som ung mottog hon äfven utmärkt under-
visning i musik, målning m. m. och de sköna
konsterna förblefvo henne också alltid kära.
Hon älskade musik och lät som drottning
af Sverige stundom höra sig i den mera en-
skilda krets, som ibland samlades i hennes
salong. Det var också hennes glädje att själf
i sin tur meddela sin dotter undervisning i
pianospelning och spela tillsammans med henne.
Hvad målning angår, hade hon dels med-
födda anlag härför, dels hade hennes håg i
detta stycke fått god näring àf de rika sam-
lingar och stolta traditioner, som hennes eget
hemland gömde.
Att det nöje, hon fann i denna konsts ut-
öfvande, skulle få en stor tillökning, därige-
nom att samma tycke delades af kung Carl,
faller af sig själft. Drottningen tillbragte ofta
tiden hos sin gemål i dennes atelier, sysselsatt
med sitt broderi eller någon bok, och följde
stundom, stående bakom hans stol, hans pen-
sels raska fart.
Ej sällan förehade de kungliga makarna ett
eller annat arbete i målning, som de gemen-
samt fullbordade; ett sådant var det album
af s. k. »Illuminated texts», som de skänkte
sin dotter samma år, hon blifvit kronprinsessa
af Danmark. Det sista arbete, hvarmed de
tillsammans sysselsatte sig vintern 1870—71,
var i liknande stil, men hann ej afslutas före
drottningens död. Kung Carl fullbordade det
sedan ensam, och om den vemodiga sinnes-
stämning, som härunder beherskade honom,
bära de ord vittne, hvilka han nedskref på
arbetets sista blad.
Men i det praktiska Holland kräfves äfven
af en furstinna, att hon skall ega kännedom
om alla de husliga ting, som tillhöra en kvinnas
verksamhetsfält.
Drottning Lovisa fick därför vid mycket unga
år vänja sig vid en regelmässigt ordnad tids-
indelning. Studier, piano och staffli fick hon
lemna för att lära sig bli förtrogen med en
husmoders enkla kall, och hon var ofta som
ung prinsessa närvarande både i köket och i
de ståtliga holländska mejerierna för att med
egna ögon se, hur man lagade mat samt be-
redde ost och smör.
Detta blef för hennes framtida utveckling
af icke ringa betydelse. Det gjorde henne till
denna praktiskt kloka och omtänksamma kvinna,
som med all rätt intog en modersplats bland
Sveriges bästa husmödrar.
Under det enkla lif som fördes, då den
kungliga familjen vistades på de drottningen
så väl som kung Carl så kära slotten Ulriks-
dal och Bäckaskog, besökte hon flitigt både
kök och mejeri. Den innerliga kärlek och
vördnad, hvarmed de kvarlefvande tjänarne på
dessa ställen ännu tala om sitt forna höga
»husbondfolk», särskildt om drottningen, vittnar
om huru hon uppfattade just sitt husmoder-
liga kall.
Om alla, som tillhörde hennes omgifning,
bar hon omsorg ; hennes godhet och omtanke
tröttnade aldrig; med alla, äfven den ringaste,
var hon personligen bekant, och kunde hon
bereda någon en glädje, försummade hon det
aldrig. Och lika litet drog hon sig undan,
då det gällde att lindra eller mildra en smärta.
Så t. ex. hände det en dag, att ett oförmodadt
dödsbud skulle meddelas en af omgifningen ;
alla bäfvade tillbaka för att bringa sorgeposten ;
drottningen, som ansåg detta vara orätt, fram-
förde då själf budskapet, men på ett sådant
sätt, att smärtan miste sin bitterhet vid hen-
nes kärleksfulla deltagande.
Äfven vid sjukbädden framträdde detta hen-
nes deltagande och vänliga sinnelag; var näm-
ligen någon af hennes omgifning sjuk, försum-
made hon aldrig att personligen infinna sig,
och hon gjorde därvid allt, för att upplifva
eller trösta den sjuka. Mången af dem, som
fordom tillhörde den kvinliga afdelningen af
drottning Lovisas hof, tar ännu i dag med
djup och tacksam rörelse om det hjärtliga fa-
miljelif, som här förenade alla; en hvar kände
sig här ega ett hem, ett godt och värderadt
hem, sådant ej alla hof hafva att bjuda sin
uppvaktning och sina tjänare. En hvar visste,
att man både i glädje och sorg kunde vända
sig till drottningen, viss om att alltid finna
varm medkänsla.
Uti drottning Lovisas husmoderliga omsor-
ger ingick äfven en vidsträckt, rent af storartad
välgörenhet, och aldrig kommo ens de största
händelser henne att förgäta vare sig sina små
hvardagsbestyr eller sina fattiga.
De senare understödde hon på samma kloka,
praktiska sätt, som utmärkte henne i öfrigt.
Innan hon lemnade någon gåfva, lät hon
nämligen först undersöka de hjälpsökandes
förhållanden och pröfva sanningen af deras
uppgifter; visade det sig då, att understöd
verkligen vore af nöden, blef detta alltid och
frikostigt gifvet; att uppsöka eländets hem
och lindra nöd var alltid hennes rikaste och
största glädje.
Hennes stora välgörenhetsarbete är för öf-
rigt både kändt och välsignadt af hennes nya
fosterland, och hennes namn och minne äro
för alltid knutna vid flere stora barmhertig-
hetsinrättningar i vår hufvudstad: Lotten
Wennerbergs fond för bjälpbehöfvande; Tysta
skolan, Prinsessan Lovisas minnesfond, Drott-
ning Lovisas understödsförening m. fl.
Drottning Lovisas ädla och rika begåfning
dolde sig under hennes anspråkslösa, blyga
väsen, hvilket i hög grad försvårade hennes
ställning att såsom det en drottning egnar och
anstår vara sitt hofs och sitt lands förnämsta,
förbindligaste och behagfullaste dam.
En henne närstående person har yttrat, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
