Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 1. 2 januari 1891
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891 I DU N 3
hon tillhörde detta slag af på en gång tillba-
kadragna och innerliga naturer, som, ehuru
mäktiga af en hängifvenhet utan gräns, med
en liksom medfödd skygghet både öfver sina
djupaste känslor och öfver sina ädlaste hand-
lingar kasta en slöja, hvilken världens blickar
sällan lyckas genomtränga.
Hon var visserligen road af sällskapslifvet
och deltog gärna i hofvets glada förströelser,
men det var dock först i den trängre kretsen,
som hennes personlighet fullt gjorde sig gäl-
lande. Hon var då vanligen öppen och gläd-
tig, uttalade lifligt sin mening om dagens hän-
delser och roade ofta särskildt sin gemål med
sina muntra, stundom humoristiska infall och
berättelser. Mer än en af de personer, som
tillhörde den närmaste hofkretsen, vet berätta
om huru sprittande liflig, huru ofta nästan
barnsligt glad den för den utanförstående värl-
den så tillbakadragna, nästan stela drottniug
Lovisa kunde vara.
För öfrigt var hon i besittning af person-
ligt mod och en viss oförskräckt käckhet, som
kom henne att med förkärlek egna sig åt en
eller annan sport ; när t. ex. prinsessan Lo-
visa om somrarne fick undervisning i att sim-
ma, deltog drottningen häri och upphann snart
en ganska stor skicklighet i simkonsten. Hon
red äfven utmärkt väl och var ofta sin gemål
följaktig till häst. Särskildt såg man henne
ej sällan spränga fram vid hans sida under
de manövrer, som på 1860-talet företogos i
Skåne, Yestergötland o. s. v. Hon var då
ofta klädd i en dräkt, som öfverensstämde med
den uniform, konungen bar, och det högresta
konungaparet erbjöd vid dessa tillfällen en
ståtlig anblick.
(Slut i nästa n:r.) Cecilia Holmberg.
Rag -profvat Iifvets stormar också
3 mången dust under lustrer sju,
’Och äfven jag skall i morgon gå
t-Att profva mot dem cn dust ännu.
tÅck, skall jag väl komma lyckligt i hamn
"Eller krossas i Iränningen och bli vrak?
Skall jag slutas i fräsande löljors famn?
jDet vet jag cj — det är stormens sak.
Xp stormen rår på oss alla ändå:
tAtlantcrångarens mäktiga skrof
Som nötskal han Iräcker, och seglare små,
jDe gå blott så länge som han ger lof.
* *
*
jjå mitt rum vid hamnen jag sitter allen
Och hör ångvinschen skramlande gå,
3ag stirrar på tjärllossets rökiga sken
’Och på de seglande skpar grå.
:Jjpcka på färden, du ångare god!
SMS! vinden llifva förlig och hlid,
Xp stprka cj hjälper, ej hjälper mod,
’Öm du kommerpå ullvurmed stormeni strid.
Njjdrsnatt.
^å mitt rum invid hamnenjag ensam satt
Och hörde ångvinschen skramlande gå.
jDct var mörkt och kulet i npårsnatt,
Och himlen skpmdes af skpar grå.
SMen vid hamnen där brinner Ipktmi än,
iOch tjärhlos-s kasta sitt rökiga sken,
X)ch sjåare svettas, och senfulla knän
Under hördan svikta i natten sin.
jDet är ifver ombord, det är brådska i land,
Skarpt ljuda stprmans kommandoord,
Xp klockan fpra hvart enda grand
Skall vara stufvadt och klart ombord.
SMinuterna jaga hvarandra och flp,
Som böljor jaga hvarann på haf,
’Och i morgon, förrn dagen hunnit grp,
jtiar kaptenen order att ge sig af.
Un skuta han har så solid och god,
Ren tjogtals duster hon pröfvat har,
Och därför med lugnt och glädtigt mod
X?å nptt mot storm och böljor han drar.
* *
*
Nyårsönskan.
Af Ave.
arje nyårsdag är en nyss öppnad por-
tal, genom hvilken aningen och hop-
pet blicka in i framtidens oändliga
perspektiv, vid hvars synrand himmel
och jord smälta samman.
Nyårsdagen är ungdomens dag, den ung-
doms dag, som i en framtid skall upptaga
kulturarbetet och blifva villiga eller ovilliga
arbetare och redskap för världsstyrelsen och
framåtskridandet; därför vill jag på denna
nyårsdag uttala en önskan, bedja en bön för
vår ungdom rörande en af lifvets viktigaste
angelägenheter.
En gammal nyårsönskan till ungdomen,
fordom gängse bland den skånska allmogen,
hade följande lydelse: »Ett godt nytt år,
lycka och välsignelse, en bra fästmö (fästman)
och allt hvad som kärt är!» Och det all-
varliga tack, som följde på denna nyårshels-
ning, vittnade om, att man förstod den djupa
innebörden däraf.
Nyare tiders lättfärdighet parodierade den
vackra helsningen, och ungdomen lärde sig
att ohöfviskt skämta öfver den tillönskan om
ett godt äktenskap, som däri innefattades, och
snart utgjorde själfva äktenskapet ett stående
skämt för unga och gamla. Och så är det
tyvärr ännu, och det är på denna punkt
jag vill inlägga ett godt ord för ungdomen.
Här klagas, och det med rätta, öfver det
allt mer och mer tilltagande föraktet för äk-
tenskapet och de däraf följande lättvindiga
skilsmässorna mellan äkta makar; man be-
skärmar sig ännu mera lättvindigt öfver brutna
trolofningar, och icke minst klagar man öfver
den tilltagande barnkurtisen.
Barndomen är lifvets hjärtblad; på dem
röjas den inneboende arten, men i människo-
lifvet utveckla sig hjärtbladen oftast efter
den form, som barnfantasien upptagit, och
denna form röjer sig i barnens lekar. Barn-
kurtisen är en afbildning af de vuxnes lek
med trolofning och äktenskap, och den leken
är lika vidt skild från själsfriska barns lek:
»Far, mor och barnen», som verklig kärlek
är skild från den nu till »flirtation» om-
klädda gemena kurtisen.
I hem, hvarest äktenskapet hålles heligt
och i ära, där leka barnen far och mor utan
afseende på kön, och familjen kompletteras
lika bra med ett par träpallar eller dockor
som med lekkamrater. Men barnkurtisen —
Dock, låtom oss ej ens nämna denna styg-
gelse på den unga, friska nyårsdagen, på
framtidens gryende dag, utan kastom öfver
den ett täckelse så tjockt, att vidundret kväf-
ves därunder och skaffas ur världen för fram-
tiden !
Iföräldrar och I alle, som hafven ett godt
ord att säga i hemmen, tillåten aldrig eder
själfve eller någon annan att hos eder skämta
med och öfver kärlek och äktenskap, och
skämten aldrig med barnen om dessa så djupt
allvarliga ting! Hos somliga barn förorsakar
dylikt ohöfviskt skämt så svåra obehag och
lidanden, att ingen vuxen, i dessa stycken
förhärdad människa kan ana eller mäta dem.
Aldrig går det ur mitt minne, hur jag som
barn fruktade, afskydde, ja, hatade en krymp-
ling — en på krycka stödd hustru — som,
hvar hon än såg mig, skrattande sporde mig,
om jag ej ville ha hennes fosterson till fäst-
man. Hon roade sig troligen öfver min rädsla,
vtan en aning om hur ofta jag önskade lif-
aet ur både henne och den lille pojken, som
afskydde mig lika grundligt som jag honom.
Hvarje tanke på min konfirmation, till
hvilken jag eljes längtade som till ett medel
för närmare kännedom om Gud, förbittrades
vid tanken på, att samme förhatlige gosse
skulle blifva en af mina läskamrater, och att
vi båda hade samma väg att vandra till
presten. Och aldrig, hvarken under den tiden
eller sedermera, utbytte vi två läskamrater ett
enda ord eller en helsning med hvarandra.
Dessutom förbittrades mången dag och timme
för mig under min barndom af tanklöst och
obarmhertigt skämt af syskon och så kallade
trotjänare, skämt, som hos mig uppväckte
vedervilja och otacksamhet mot yngre och
äldre ogifte män, hvilka hade den vänligheten
att förse det alltid läshungriga barnet med
goda böcker. Den strid, som detta skämt
uppväckte mellan mitt kunskapsbegär, min
naturliga tacksamhet och min vedervilja mot
de oskyldiga personerna, stegrade sig stundom
till verklig förtviflan.
Är icke ett skämt, som kan hafva en dy-
lik verkan, både ohöfviskt och syndigt?
Samma slags skämt verkar naturligtvis olika
på olika naturer, och det mest vanliga är
väl, att en förderflig, en olycksbringaude bråd-
mognad blir följden däraf. Aningar, fantasi-
bilder, känslor, hvilka ännu borde hafva slum-
rat liksom hjärtbladen i fröet, tills vårsolen
kom, väckes till ett sjukligt drifhuslif i bar-
nets själ, ett lif, som äfven ger sig uttryck i
kroppslig ohelsa, särskildt under öfvergångs-
åldern. Men äfven om barnen undgå de
svåraste följderna af de äldres tanklösa ord,
så anställa dessa dock på flere andra sätt
skador, som förvrida riktningen af mången
ynglings och mången flickas lefnadslopp.
En viss förhärdelse inom känslolifvets om-
råde blir i hvarje fall den naturliga följden
Seminariet för huslig utbildning
GÖTEBORG
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:44 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1891/0007.html
