Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. 2 januari 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4 IDUN 1891
af slikt skämt, äfven om ordalydelsen däri
säges vara oskyldig. De finaste hjärtesträn-
garne blifva ostämda vid en sådan grof be-
röring med det låga och simpla, och den inre
människan förlorar lätt örat för lifvets skö-
naste harmonier, för samklangen emellan den
mänskliga och den gudomliga kärleken. Och
därmed går äfven den högre uppfattningen af
äktenskapet, såsom varande en af Gud helgad
stiftelse, förlorad; dörren blir öppnad för
vare sig en Tolstois munkfantasier eller den
s. k. fria kärlekens läror, båda lika osunda
och ofärdsbringande för samhällslifvet.
Genom en urvattnad eller rent af förvänd
uppfattning af äktenskapet inledes en massa
förbindelser, hvilka i några fall få form af
trolofning, men genom vana fått sin riktiga
ironiska benämning, /öVlofning, emedan prep.
för där lika gärna kunde skrifvas framför
verbet löpa som lofva. Hur ofta har ej ett
skämt med den ena eller kanske båda par-
terna i en sådan förlöpning anstiftat äkten-
skap emellan personer, hvilka sedan ej högre
önska än att bryta det tryckande bandet.
Och hur ofta har ej en ung flicka genom sina
anhörigas skämt och påtryckning blifvit in-
ledd i en förlofning, som, vare sig att den
slutat med brytning eller vigsel, blifvit olycks-
bringande för både henne själf och andra?
Världskloka anhöriga, människor som blott
ha öga för det handgripliga i lifvet, begagna
ej sällan med full afsikt detta olycksaliga
skämt för att främja själfviska giftermålspla-
ner, och hos dylika människor är förhärdel-
seu’ så stor, det låga och egennyttiga har blif-
vit till den grad ett med deras tankegång, att
de drista öppet berömma sig af att ha lyc-
kats i sina afsikter. Men ve den dotter eller
son, hvilken, sedan saken tyckes vara afgjord,
uppvaknar till bättre medvetande och korsar
sådana föräldrars beräkningar. I den strid,
som då skall utkämpas, gäller det, om de
unga, de som skola göra framtidens kultur-
arbete, genom hemlifvets förmedling kunna
till fältrop taga: »Gud med oss!» I annat
fäll slår en strid blodiga samvetssår hos så
väl segrare som besegrade.
Det är härligt att vara ung och att genom
nyårsdagens öppnade portal blicka in i fram-
tidens perspektiv med glad aning, godt hopp
och friskt mod. Därinne i de härliga pelar-
gångarne ligga lifvets många uppgifter, höljda
af rosenfårgade flor; tanke och hand längta
att få upptaga en eller flere däraf och bära
dem vidare fram till utveckling. Men i ett
kapell, skimrande i morgonglöd, står ett al-
tare med en beslöjad gestalt, till hvilken blic-
ken höjes med blyg vördnad, och till hvilken
hjärtats aning närmar sig i hvita rentvagna
kläder.
Stör ej ungdomens nyårsdag och heliga ny-
årsfröjd genom ett brutalt skämt eller ett
fräckt bortslitande af slöjan, bakom hvilken
idealet fanns, men som kanske, i samma stund
det vanhelgades, utbyttes mot en vrångbild!
Har du rätt och allvarligt sökt värna om de
dig anförtrodda unga själarna, så skola de
nog, med den Högstes hjälp och ledning, finna
både de rätta lifsuppgifterna och »den rätta»
därinne i det glansomgifna kapellet. Allt
hvad du där vid lag ännu har att göra är
att kärleksfullt råda, där råd kräfves, samt
att lägga allt i dens händer, som låter ny-
årssolen på fästet och nyårssolen i människo-
hjärtat uppgå och sprida ljus öfver lifvet.
Ty icke blind, icke i mörker skall du låta
din son eller din dotter nalkas nyårets portal
eller famla sig fram i lifvets pelargångar.
Söderns hedningar, som satte lifvets mål i
jordisk skönhet och njutning, afbildade kär-
leken blind eller med bmdel för ögonen. Men
så utbyttes också bland dem den rena, ur
hafsskummet formade kärleksgudinnan, Afro-
dite, mot hennes sinnliga vrångbild, och män-
niskolifvet blef också därefter.
Våra nordiske förfäder hade icke blott en
klarögd Balder och en in i döden trogen
Nanna, utan äfven en Freja, som förblef tro-
fast mot sin make, äfven sedan hon förirrat
sig in i jättevärlden. Och så sjÖDgo äfven
barderne om Balders son, Forsete, den mest
sannfärdigs och mest rättvise bland alla åsar,
just emedan han var född af kärlek och tro-
fasthet.
Med en sådan fäderneärfd lifssyn, upplyst
och förklarad af kristendomens eviga nyårs-
sol, höfves det oss att i kärleken och äkten-
skapet se instiftelser, hvilka vi ej, utan att
förderfva oss själfve och nästan, kunna göra
till föremål för ohöfviskt skämt eller låga
beräkningar.
Må vi sprida ljus öfver den jordiska kär-
lekens sanna väsen och natur, så att de unga
ej må famla därefter i blindhet; men må vi
då också vakta oss för att förvexla den blinde
guden och hans okyska mor med den äkta
kärlek, som våra förfäder sågo afbildad i
Freja och Nanna. Denna kärlek, då den
uppenbarar sig i lifvet, i ett kristligt äk-
tenskap, är en fortsättning af den bröllops-
fest, där all ren kärleks källa gaf det äd-
laste vinet till sist. Det är också om en så-
dan äkta kärlek, hvilken mognar med åren,
som en berömd nordisk skald har uttalat den
sanningen, att man blott förstår det riktigt
grundligt, som man först lärt sig att älska.
»Man icke mer predike,
att kärleken är blind ;
där blir ett ljusets rike,
hvar den får strömma in!
Och aldrig här på jorden
man klok på det är vorden,
som man ej först fick kärt.»
Och så nu den gamla allvarliga nyårsön-
skan till ungdomen: Ett godt nytt år, lycka
och välsignelse, en god make och allt hvad
som kärt är! ’
Antagligen
hafva de flesta af Iduns läsarinnor redan i
god tid förnyat prenumerationen för att för-
säkra sig om tidningens erhållande i rätt
tid på det nya året. Skulle någon emeller-
tid ännu hafva uraktlåtit detta, bedja vi få
erinra om, att sent ankommande prenume-
ranter löpa risk att alldeles gå miste om
de första numren i den nya årgången, eme-
dan upplagans storlek i god tid måste be-
stämmas, och om den blifvit utgången ej
utan alltför stora omkostnader kan nytryc-
kas. Skäl torde därför vara att oförtöfvadt
prenumerera och förma edra bekanta att
göra det.
Prenumerationspriset å Idun och Iduns
Modetidning för det kommande året åter-
finnes under titelvignetten å första sidan.
Märkas bör, att prenumeranter å Idun järnte
Modetidningen för minst ett kvartal erhålla
som gratisbilaga med sista januarinumret
»Gösta Berlings saga», hvilken vid Iduns
senaste stora pristäfling belönades med hög-
sta priset 50Ö kr. Vi hafva nödgats vid-
taga denna lilla kombination på grund af
de stora kostnader, som framställandet af
denna gratisbilaga betingar.
Vid prenumerationen, som helst bör ske
å närmaste postanstalt, kan den beställ-
ningsblankett användas, hvilken finnes till
urklippning i det cirkulär, som medföljde
mr 50 af Idun.
Under förhoppning att på det nya året få
helsa ej blott alla våra förutvarande pre-
numeranter välkomna åter, utan äfven en
stor skara nya med dem, tillönska vi alla
våra läsarinnor
ett i alla afseenden godt nytt år!
Redaktionen.
”Husets hjärta”.
*@)oesien» och »prosan» följas troget åt i lifvet,
likvisst oftast så, att prosan tar ut längsta
^ stegen, medan poesien håller sig på efter-
kälken.
Jag talar åter till de unga fruar, som kärleken
lockat att lemna sitt ljusa, leende barndoms-
hem — för att pröfva egna vingar.
Hur mången gång vänder ej tanken åter dit och
dröjer där med saknadens och längtans vemod.
Men öfver ett själfskapadt öde eger ingen rätt att
klaga! Och har du mod i bröstet, bär du ditt
närvarande med glad min, om också från ögat
fälles en tår — då ingen ser det.
Du ville ju själf så ha det! Du drömmer ater
och åter om dessa förledande sjöfärder, där du i
matrosdräkt fick spela sjöman, där du fick sitta
vid styret, fick visa ditt mod, då vågorna fräste.
Du landade vid en idyllisk holme och vandrade
vid »den rätte» styrmannens sida bland ängens
blommor och tänkte blott: »lifvet år poesi!»
Visst blef mamma litet orolig, då hon såg dina
rosiga kinder och strålande ögon, under det du
kastade dig om hennes hals ochhviskade: »Mam-
ma — mamma — länk — han har friat!»
»Barn, hur barnsligt! Albert är ju ingenting och
har ingenting. Och du ett barn och pappa så all-
varlig! Slä de där tankarne ur hågen och dröj i
10 år med att begära, att man släpper världen pa
dig. Stackars lilla barn!»
Och mammas tårar föllo på dina friska kinder,
följda af den ömmaste moderskyss.
Och så gick det, och så var det, och sa blef
det under tvänne år. Då hade Albert blifvit no-
tarie, läst, arbetat och sporrats af sina drömmar
och förhoppningar.
Och så blef bröllop! Siri fick eget hem, en vac-
ker utstyrsel, tre små soliga rum och kök, en näpen
jungfru, litet visst om året af pappa på bröllops-
dagen för egen del och af mamma löfte om rad
och dåd till husbehof.
Så långt hade poesien varit Siris trogna följesla-
gare Nu började prosan att röra på sina långa
ben för att vid lämpligt tillfälle stiga in genom
dörren. Hvem minnes ej första månaderna i »eget
hem», där allt har nyhetens behag, då sinnet vak-
nar till intresse för hvarje liten småsak, hvarje
detalj, då man putsar och fejar och lyss, då tiden
lider, efter mannens välbekanta steg i tamburen
och efter den kära stämman, som frågar efter
»frun», hvilken står gömd bakom dörren för att
kasta sig om hans hals och därpå föra honom till
bordet.––––- ,
Albert satt tyst cn stund, liksom villrådig, hur
han skulle börja ... . ,
»Hm, Siri lilla — Marie lagar just inte sa bra
mat’ Minns min lilla vän, hur annorlunda mam-
ma hade det? I morgse voro äggen hårdkokta
och kaffet kallt. Bättre att vi tagit en tarflig jung-
fru än denna lilla kokett, som krusar sin^ lugg,
under det äggen bli till stenar och biffen brännes
vid. Men du ville ha, bevars, en fin jungfru och
tog så din egen lilla kammarsnärta! ^ Hvar är allas
vår gamla »moster Kajsa», som sa lofvade titta
hit alltemellan och se, hur du reder dig i hus-
hållet?» . x ^ . , .. ,
Och så gick det nagra ganger. An var det skamt,
än blef det allvar, än var sol, än var dimma.
Men under årens lopp blefvo prosans steg allt
tyngre, allt längre.
Siri! Har du läst »Amtmannens döttrar» at en
norsk författarinna? Läs den eljes och sök^att
bekämpa prosan! Läs, huru »husets hjärta» maste
sköta och ansa hemmets tusen osande lampor,
huru man kan lyckas få dem klart brinnande,
huru man måste betvinga allt och glömma sig
själf för hemmets lycka! Sök oaktadt allt att bi-
behålla någon del åtminstone af poesien; den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
