Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. 9 januari 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I DU N 1891
12
Vid sjukbädden.
Skiss för »Idun» af Alvar Sten.
ri — det var allt bra underligt att veta
sig vara fri!
I underkjol och peignoir satt hon
sysslolös framför brasan, hvars belysning föll
varm och rödaktig öfver den hvitklädda ge-
stalten och det mörka hufvudet med dess trot-
siga lutning. Det kortklippta svarta håret,
som var struket rakt upp från pannan, de
smala, tätt slutna läpparna och den korta,
breda hakan gåfvo något fast, strängt och
litet egensinnigt åt hela hennes utseende.
Hennes blick hvilade tankfullt på venstra
handens ringfinger, där den afslitna gyllene
bojan kvarlemnat en jämn, hvit rand.
Det skulle bli riktigt uppfriskande att känna
sig fri och åter med fullt intresse få egna
sig åt studier och arbete. De hade blifvit
så förfärligt utslitande, de eviga tvisterna och
misshälligheterna, som vanligtvis började med
småsaker och utmynnade i principfrågor. Ty
de passade nu en gång inte för hvarandra,
hon och Axel. Han hade i hemmet alltid
varit mammas bortskämde gullgosse med en
hel massa yngre syskon att tyrannisera, och
därför hade han blifvit despotisk och befal-
lande. Och hon hade satt hårdt mot hårdt.
Ty hon var ock en inrotadt själfständig na-
tur och skulle föraktat sig själf, om hon kun-
nat förmås att pruta af på sina åsikter och
frihetsfordringar. Hon hade velat uppfostra
honom och han henne. Men hvarderas pe-
dagogiska talang hade haft blott ett resultat,
det nämligen, att de blifvit upplysta om,
huru litet de passade för hvarandra.
Dörren till hennes rum öppnades, och en
tjänstflicka räckte henne morgonens tidning.
Hon tog emot den och började med en
förströdd min ögna igenom spalterna.
Så råkade hennes blick stanna vid en no-
tis med rubriken: »Sorgligt olycksfall». Hon
läste igenom den, och hennes ansikte med den
mörka, starka färgtonen blef lika hvitt som
peignoiren hon bar.
Barmhertige himmel, kunde det vara sannt 1
»Att forstmästaren Axel Stenfelt vid en resa
utåt landet råkade ut för missödet, att hans
häst började skena, hvarvid han fick sitt hö-
gra ben krossadt emot en grindstolpe, och
att hans tillstånd i följd af blodförlust och
sårfeber vore ytterst betänkligt.»
Så stod det. Men kunde det vara sannt?
Kunde det, kunde det vara sannt?
Hon sjönk på knä bredvid stolen och göm-
de ansiktet i sina händer. Ja, det måste ju
vara sannt. Tänk om han redan vore död!
Tänk om de skilts för evigt utan försoning!
Vid tanken på denna möjlighet betogs hon
af en sådan namnlös fasa, att det kändes,
som om hennes hjärta blifvit sammansnördt
och hennes hjärna tom. Och nu först, när
hon trodde att hon förlorat honom, nu först
kände hon, hvad de varit för hvarandra.
Nu först kände hon, huru hennes väsen knöts
vid hans med tusen fina tråder, som inga
misshälligheter i världen kunde slita af. Alla
deras tvister — hvad hade de varit? Barns-
ligheter, idel barnsligheter emot den stora,
starka kärlek, som hon inte kunde slita ut
ur sitt bröst, utan att det bästa af hennes
personlighet följde med.
Hon steg upp och började fullborda sin
toalett, snabbt som alltid, men till utseendet
så lugnt, som om intet ovanligt skulle in-
träffat. Inte en darrning på handen hade
man kunnat märka, då hon framför spegeln
stod och fäste sin enkla stålbrosch.
Hon hade fattat sitt beslut.
Det hade stått i notisen, att han vårdades
på kirurgiska sjukhuset. Hon måste dit —
det var ju klart. Hon måste ännu få träffa
honom, ty hon kunde inte fatta möjligheten
af att han kunde vara död.
Hon satt vid fönstret i hans sjukrum och
sydde. Gång på gång flög hennes blick bort
till sängen, där han låg med slutna ögon och
ena handen slappt hängande ned öfver säng-
kanten. Kindernas förr så starka färg hade
lemnat rum för en gulhvit blekhet, och kring
munnen och ögonen hade det kommit ett un-
derligt främmande uttryck, intensivt, skarpt,
nästan stelnadt i hårdhet.
Stackars, stackars Axel ! Det måste varit
en olidlig smärta, som kvarlemnat sådana
spår. Hon mindes så väl, huru förfärligt
bitter han varit, när han första gången såg
henne där. »Tror du inte jag känner er
kvinnor,» hade han sagt. »Det är förstås
ditt goda hjärta, som drifvit dig till att upp-
söka mig. Det låter så heroiskt att kunna
säga till sig själf, att man i nödens stund
troget stått bi den, man en gång varit fäst
vid, fast man inga förpliktelser mer har emot
honom. Det är så vackert att hysa deltagande.
Men jag bryr mig inte om ditt deltagande,
skall jag säga dig. Begriper du då inte, att
du bara sårar mig med ditt medlidande och
ditt ädelmod. Men jag säger dig nu en gång
för alla, att jag betackar mig för alla nåde-
smulor. »
Hon hade nog anat, att han skulle taga
det häftigt, men inte hade hon ändå väntat
sig denna lidelsefulla uppbrusning. Hade
det varit som förut — medan han ännu var
frisk — åh, huru hon då hade satt hårdt
emot hårdt och blifvit bitter och skarp. Men
nu var hon bara sorgsen, så oändligt sorgsen,
ty hon anade, huru förfärligt han måste lida.
Han, som varit den personifierade helsan och
styrkan, han, som aldrig behöft anlita någon
människas hjälp och aldrig kunnat fördraga
att bli beklagad, han fick nu ligga där som
ett litet hjälplöst barn. Och huru måste inte
den tankeu martera honom, att hon kommit
till honom bara af ädelmod och själfuppoff-
ring.
Nu förstod hon, hvarför de trott, att de
inte passade för hvarandra. Det var bara
det, att de liknade hvarandra för mycket.
Ty huru förfärligt tydligt kunde hon ej känna,
hvad han måste utstå af allt detta, han, den
stolte, ömtålige Axel!
Och hon hade stått vid hans säng, rådvill,
olycklig, utan att veta, hvad hon skulle svara
för att lugna honom. Om sin kärlek vågade
hon inte tala, ty han var allt för misstänk-
sam för att sätta tro därtill. Hon måste
vara försiktig, mycket försiktig, ty hon kände
honom så väl. Och så hade hon blifvit tvun-
gen att ta sin tillflykt till en nödlögn, hon,
som älskade sanningen mer än allt annat.
Hon hade lyckats intala honom, att hon inte
hade en aflägsen tanke på att återställa deras
gamla förhållande, utan att hon strax, då de-
ras förlofning blifvit bruten, gått in som sjuk-
sköterska. Visst hade han varit litet förvå-
nad öfver detta egendomliga sammanträffande,
men hennes ord brukade han inte betvifla.
Och så visste han ju ock, att hon alltid haft
lust för sjukvårdarekallet.
Så hade hon då fått en förevändning att
stanna och småningom utföra sin försonings-
plan. Läkaren hade inte haft något emot
hennes biträde; han såg ju, hurudan hon var
vid sjukvård, och huru väl hon förstod sig på
patientens alla önskningar och infall.
»Hör du, Ester, huru länge är det som jag
redan varit instängd i detta pinorum?»
Han hade vaknat ur sin dvala och låg och
betraktade henne med en lång, trött blick.
»Två veckor. Hur så?»
»Veckor bara ... För resten kan det ju vara
detsamma, om det är två veckor eller två år.»
Hur den skar henne i hjärtat, den där
hopplösa tonen! Och hon kunde inte hjälpa
honom. Med all sin kärlek kunde hon inte
med en enda dag förkorta hans plågotid.
»Hvarför är du så dyster idag?» frågade
hon så gladt hon kunde. »Doktorn sade ju - -»
»Ja, jag vet mycket väl, hvad doktorn
sade, men det vet inte du. Ty han var så
rädd, att det skulle ta dig allt för mycket,
sade han; de inbilla sig nu alla här, att vi
blifvit förlofvade på ny räkning. Men åt
mig, som en stark man, vågade han säga
sanningen rent ut.»
»Hvad sade han? Kan du då inte komma
fram med hvad han sade?»
Ack, att hon inte kunde göra sin röst rik-
tigt säker och stadig!
»Jo, han sade bara» — han reste sig på
armbågen och fixerade henne med en skarp
misstänksam blick, som om han velat se rakt
igenom henne —* »han sade bara, att mitt
ben måste tas bort — hela benet — långt
öfver knäet.»
Ester bief en nyans blekare än förut, men
hennes röst lät helt lugn, då hon sade:
»Inte voro vi ju så alldeles oförberedda
på det, Axel, fast man förstås alltid lefver
i hoppet.»
»Vi?» upprepade han.
Så låg han några minuter tyst. Därpå
sade han i en ton, där dof förtviflan låg
gömd under resignationen:
»Jag får naturligtvis lof att ta afsked af
mina skogar. Ty en forstman utan ben kan
inte uträtta stort. Men alltid kan jag väl
slippa in i en bank eller något sådant. Så
jag borde väl vara glad, att jag inte miste
armarna också, ty då hade jag ju inte ens
haft den resursen.»
Det var som om han sagt farväl åt en
del af sin egen personlighet. Ty huru hade
han inte älskat sina skogar och det friska,
kringströfvande lif hans yrke medförde! Och
nu skulle han bli fängslad i ett kvaft, trångt
ämbetsrum utan sol och ljus, han, som knappt
kunnat lefva en dag utan frihet och natur.
Hon glömde med ens hela sin försiktig-
hetstaktik. Hon kastade sitt arbete ifrån sig,
knäböjde vid sängen, tog hans ena hand mel-
lan båda sina och tryckte den mot sina läppar.
»Axel!» hviskade hon.
»Hvad vill du? Hvarför skall du ställa
till scener?»
Han försökte draga bort sin hand, men
hon höll den kvar.
»Axel, hvarför kunde det inte träffat mig
i stället för dig!«
»Se så, hvad är det där nu igen för öfver-
spändt känslopjunk?» mumlade han.
»Nej, Axel, det är inte något känslopjunk,
det är det inte. Men jag hade velat visa,
att så stolt jag än är, så hade jag inte stött
tillbaka ditt deltagande. Ty jag hade ju
varit tvungen att känna och förstå, likasom
jag är viss på, att du kännt och förstått, att
det inte varit medlidande och ädelmod, som
drifvit dig tillbaka till mig, utan att det va-
rit kärlek, endast och allenast kärlek, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
