Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. 9 januari 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891 IDUN 13
lidande och sorg först gjort fullt medveten.
Det hade jag vetat, Axel, och din kärlek
hade jag inte stött tillbaka.»
»Hvad menar du?» Han andades kort och
afbrutet och vred och vände med nervös oro
en flik af täcket mellan sina fingrar.
»Jag menar, att jag tigger som en nåd af
dig, att du inte skall stöta mig tillbaka. Ty
jag] svär dig, att jag aldrig, aldrig, aldrig
kunde bli lycklig, om jag vore skild frän dig.»
Äter låg han tyst en stund och tvä stora
tårar runno ned för hans kinder. Och han
blygdes ej däröfver.
»Har du tänkt pâ hvad du begär? Ett lif
sådant som det du skulle gä till mötes skulle
inte erbjuda dig mycket glädje, stackars min
Ester,» sade han vekt.
Hon säg pä honom med ett par ögon, där
hvarje blick var en smekning och sade med
en röst, där hvarje tonfall var undertryckt
jubel.
»Glädje! Yet du ännu intet, Axel, om den
lidandets glädje, som jag börjat ana? Har du
aldrig erfarit det, som nu först under din
sjukdom gått upp i min själ? Huru lifvet
äfven i de mest ofullkomliga och brutna for-
mer kan vara oändligt skönt och rikt, om
man blott låter glansen från ljusets urkälla
stråla igenom det och lysa upp det fjärran
målet, där allt*det brutna blir helt och det
ofullkomliga fullkomligt. Yet du inte, att
vår kärlek just är en stråle från denna eviga
sol, och att just den skall göra allt framti-
dens mörker till ljus och bära oss öfver alla
sorger och motgångar? Vet du inte det, Axel?»
Han svarade icke. Men han fäste på
henne en blick, full af intensiv, sammansmäl-
tande sympati. Och hon kände, att hon vun-
nit seger.
Hon reste sig sakta från sin knäböjande
ställning och gick fram till fönstret.
Och där diktade hennes själ för kvällens
första, bleka stjärnor en ordlös hymn af kär-
lek och pris och glädje.
Glädje! Om den nu kunde kallas glädje,
denna känsla, som vaknat inom henne. Detta
ofattliga något, som var alltför djupt och
fint och skärt för att kunna klädas i ord,
detta, som likt sommarnattens ljusskygga älf-
vor ville draga sig undan till hennes själs
innersta djup och där stämma upp sina jub-
lande lofsånger.
Kvinnorna och fiolen,
»
vem känner ej till den dumma fördomen,
att fiolspel skulle vara opassande för det
täcka könet? Mången ung fiolspelerska, som sö-
ker egga sin skolkamrat att lära sig spela fiol,
får det korta svaret: »Det passar bara för pojkar.»
Utan att höra till dem, som förguda kvinnoeman-
cipationen och vilja undandraga sig äkta kvin-
lighet och blygsamhet, torde väl mången vara
af den tanken, att den som kläder sig påfallande
och kokett mera ådrager sig det manliga könets
blickar än en enkelt klädd fiolspelerska i ett säll-
skap. I skolan befordras flickans kraft och smi-
dighet genom gymnastiköfningar; skridskoåkning
och ridt göra äfven sitt till, och förståndiga lä-
kare ha upprepade gånger förklarat, att fiolspel-
ning bidrager till ryggradens stärkande och är
ett godt medel mot böjd kroppsställning. Att en
fiolspelande dam, som håller fiolen och högra ar-
men korrekt, företer en behagfullare bild än en
framför pianot sittande pianospelerska är en iakt-
tagelse, som säkerligen gjorts af flertalet.
En ung flicka, som vid 16 eller 17 år börjar
taga lektioner i fiolspelning, kan med begåfning,
flit och intresse för saken på l1/2 à 2 år redan
vara i stånd att medverka i kvartett- och triospel
och kan så lära känna de klassiska mästerverken.
Såsom pianospelerska skulle hon sannolikt i bä-
sta fall endast i d quatre mains gjort bekantskap
med dessa. Lika väl som herrar och damer vid
en sångförening sjunga tillsammans i blandad
kör, borde ingenting hindra, att de vid större el-
ler mindre föreningar deltaga i kammar- och or-
kestermusik. Skolans alltjämt växande anspråk
på gossarne försvåra i hög grad den stackars mu-
siklärarens mödosamma arbete. Börjar ej en
gosse senast vid 9 års ålder taga lektioner på
fiol, är det ej möjligt att af honom göra en bruk-
bar dilettant, som något så när tillfredsställer de
klassiska mästarnes tekniska och musikaliska an-
språk. Åtminstone fordras i så fall en framstå-
ende talang och en mycket stor lust för konsten.
Helt annat är det med flickorna. I flickskolorna
eger sällan någon undervisning rum på eftermid-
dagarne, på det högsta gäller det då handarbete
eller gymnastik, hvilka båda verka underlättande
på fiolspelningen och ej äro själsligt tröttande.
Fingrarne, som flinkt och färdigt sköta ett bro-
deri eller en sömnad, passa mycket bättre för
greppet på fiolsträngarne än en sent börjande
andra- eller tredjeklassists.
Kvinnan som fiolspelerska har först i våra da-
gar blifvit rätt uppskattad, och den som med oför-
falskadt omdöme hört vår samtids konstnärinnor,
skall säkert -medgifva, att han därvid haft lika
stor konstnjutning, som om en frackklädd virtuos
med fiolen i hand uppträdt på musikestraden.
Den, som hört lady Hallé-Neruda, kan ej längre
hysa fördom mot fiolspelande damer. Nämna vi
ytterligare Teresina Tua och Arma Senkrah, ha
vi fullgiltiga bevis på hvad fruntimmer kunna
åstadkomma i tekniskt hänseende. Men hvad som
framförallt är vår tids förtjänst är att den i Joa-
chims, RappoldiS och andra tyska mästares duk-
tiga skolor utbildat äkta klassiska solida fiolspe-
I,erskor. Berlin, Leipzig, Dresden och andra stora
musikstäder uppvisa i sina musikskolor ett stort
antal fiolspelerskor, men ännu alltjämt är det stor
brist på duktiga kvinliga fioldilettanter.
Redan den gamla tiden visste att värdera kvin-
nans talang som fiolspelerska, och mästaren Mo-
zart komponerade på två dagar den förtjusande
B-dur-serenaden för fiolspelerskan Regina Strina-
sachi, som erhållit sin utbildning i ett konserva-
torium i Venedig; dessutom ackompagnerade han
själf henne som pianist på hennes konsert. Hans
omdöme öfver hennes spel lyder: »Hon spelar ej
en not utan känsla; till och med vid symfonierna
spelade hon allt med expression, och ingen män-
niska kan mera rörande och känslofullt än hon
spela sitt adagio. Hela hennes hjärta och själ
är med i melodin, som hon föredrager och hen-
nes ton är lika vacker som kraftfull. Öfver huf-
vud finner jag, att ett fruntimmer med talang
spelar med mera uttryck än en man.»
En damernas riddare.
»
vad som egentligen förstås med en da-
mernas riddare, torde Iduns ärade och
älskvärda läsarinnor, själfva bäst veta, antingen
de med denna äretitel hedra t. ex. en ung
generalstabsofficer, lika påpasslig, när det gäller
att intressera damerna för försvarsfrågan, som
att taga omhand ledningen af en kotiljong, eller
en bedårande operatenor »med fladdrande lockar
och charmanta ben». Eller sätta de kanske
den nämnda titeln under den ädla bilden af
konung Oscar I, undertecknande regeringsstad-
fästelsen af riksdagsbeslutet om svenska kvin-
nans lika arfs- och giftorätt med svenske man-
nen, eller under den noble, framtidssiande Tho-
rild, i Gustava Kowsky’s unga ögons glans
skrifvande sin odödliga apologi öfver »kvinno-
könets naturliga höghet».
Hvad vet jag?
Men för mig — det vet jag — framstår
bilden af en damernas riddare, »sans peur et
sans réproche», städse i gestalten af en liten
tjock, rödlett gubbe med näsa efter norrköping-
ska skönhetsidealet, små stubbiga polisonger
och — jag tror, förlåte mig! — peruk. Lägg
härtill lifliga, beskäftiga rörelser och en ständigt
talande tuuga, ett äkta vestgöta-utmäle, så har
man framför sig bilden af häradshöfdingen Carl
Hasselrot d. ä., sådan han rörde sig, lefde och
hade sin varelse i riksdagens Första kammare
under dess första 9-årsperiod, seg i debatten
som få, outtröttlig när det gällde humanitära
frågor.
Då den gamle juristen och riksdagsmannen
helt nyligen — d. 11 sistl. november — gick
ur tiden, innehöllo de allmänna bladen längre
eller kortare redogörelser för hans gagneliga
lifsverksamhet och för de reformer, till hvilka
han väsentligt bidragit.
Det fanns dock en reform och Carl Hassel-
rots medverkan till dess lyckliga lösning, som
icke omtalades — just den reform, som här
ofvan nämndes: svenska kvinnans lika arfs- och
giftorätt med svenske mannen.
Frågan om denna reform hade framkommit
flere gånger vid våra riksdagar, särskildt vid
dem åren 1834— 35, då ett af lagutskottet därom
framlagdt förslag godkändes af borgare- och
bondestånden, men af ridderskapet och adeln
afslogs samt inom presterståndet föll på en
rösts öfvervikt.
Bland dem, hvilka inom det sistnämnda stån-
det ifrigast arbetat för reformen i fråga, var
kyrkoherden i Särestad, professorn och teol.
doktorn Mathias Hasselrot, en af svenska kyr-
kans och svenska riksdagens på den tiden mest
framstående medlemmar. I vår literatur har
Mathias Hasselrot därjämte lemnat ett märk-
värdigt spår: det är nämligen han, som lemnat
— ett vittnesbörd om frihetssvärmeriet inom
studentkretsarne på 1790-talet — den första,
ännu allt fortfarande sjungna svenska öfversätt-
ningen af Marseljäsen : »Upp, fosterlandets äkta
söner, se, ärans dag re’n inne är!»
Mathias Hasselrots son Carl, då en nybakad
ung jurist, tjänstgjorde vid den nämnda
riksdagen såsom kanslist i presteståndet, och
till honom lemnade fadern, som förutsåg sin
annalkande bortgång ur det politiska lifvet, i
arf särskildt frågan om kvinnans lika arfsrätt.
Riksdagen därpå, 1840, var Carl Hasselrot
notarie i lagutskottet, och han utarbetade då en
motion i ämnet, hvilken frambars af Efraim
Larsson i bondeståndet, godkändes af nämnda
utskott samt af de tre ofrälse stånden, men för-
kastades af adeln, och i följd af denna det
första ståndets »nej» vägrade konung Carl Jo-
han ock sin sanktion.
Men då åter en riksdagsmorgon grytt, hade
den gamle kungen gått bort, och med honom
mycket af den gamla tiden. På tronen satt
nu Oscar I, och en ny tid ljusnade. Carl Has-
selrot, som nu avancerat till sekreterare i lag-
utskottet, utarbetade ånyo sin motion och lät
den — äfven denna gång genom en odalman,
Johannes Andersson från Skaraborgs län —
väckas vid 1844 års riksdag.
»Bildningens historia — lät Hasselrot sitt
parlamentariska eko säga — utvisar, att erkän-
nandet af kvinnans rättigheter gått i bredd med
upplysning och mildare seder. Ju råare en
nation varit, dess mindre har kvinnans värde
varit insedt, dess närmare har hon stått trä-
lame och tjänstehjonen. Hos våra förfäder,
eljes utmärkte framför andra nationer för den
aktning kvinnan hos dem åtnjutit, egde hon
under det gamla hedenhcs rättighet hvarken
till arf eller giftorätt. Hennes rättighet till arf
inträdde vid gryningen af den dag, som med
kristendomen uppgick öfver Norden och där
bådade mildare seder och tänkesätt.
»Det var Birger Jarl, som gaf kvinnan half
arfsrätt emot mannen och genom detta steg
gjorde sig odödlig. Denna förändring var då
större, än om kvinnan nu i nittonde seklet
ändtligen skulle få intaga det rum i skapelsens
ordning, som är henne anvisadt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
