Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. 9 januari 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16 IDUN 1891
hus och in i sitt eget rum. Han gjorde en bråd-
skande toalett och gick upp i matsalen. Den var
tom, intet visade spår af, att man ens ämnade
äta middag. Gunnars ögon vändes emot klockan.
Hon visade på half fem. Han gick in i salongen.
Den syntes lika tom, ingen tycktes hafva varit
där, sedan hans mor lemnade rummet för att gå
och profva sin bröllopstoalett. Hennes arbete låg
ännu kvar på bordet. Gunnar satte sig ned och
väntade några minuter, han tog ett^album och
bläddrade däruti. Hela huset var så underligt
tyst, han hörde ej ett ljud. Syskonens röster plä-
gade annars höras, och tjänarnes steg i trappor
och dörrar, som öppnades och slötos, men nu
var allt så underligt stilla.
Han steg upp och gick in i kabinettet. Där
var ingen. Han knackade på dörren till moderns
toalettrum. Ingen svarade. Han sköt upp dörren.
Rummet var tomt. Men där hängde hans mors
hvardagsklädning på en krok och en kartong med
konstgjorda blommor stod framme på ett bord
nära trymån.
Skulle de ha farit bort.
Från detta rum ledde en spiraltrappa ned till
hans fars enskilda våning. Han gick ned.
Vid ljudet af hans steg sköts en portiere åt
sidan och hans mor visade sig. Gunnar hade så
nära uppgifvet ett ångestrop. Så hon såg ut!
Hon bar bröllopsdräkten, den aurikelfärgade sam-
metsklädningen med gul framvåd, och på håret
gula aurikler, fästade med briljantnålar. Men an-
siktet var blekt, ögonen stirrade och öfver mun-
nen låg ett uttryck af hjälplös förtviflan.
Hon gick emot Gunnar, vridande sina händer
af ångest. Hon sade ingenting, men drog honom
med sig till ett inre rum. Här låg fadern på en
säng och hade isblåsa på hufvudet. Gunnars
äldsta syster och en främmande kvinna sysslade
omkring sängen. De mindre syskonen sutto orör-
liga och förskräckta omkring väggarna, och i bak-
grunden visade sig gamle bokhållaren Janssons
sorgsna ansikte.
»Hvarför är ej någon läkare här?» frågade
G unnar.
»Doktorn gick nyss och skall komma igen om
en stund,» svarade bokhållaren, medan fru Emilia
sjönk ned på en stol vid sängen och blef sittande
orörlig.
»Jag skulle visa honom min nya klädmng,»
sade hon hviskande; »jag satte blommor i håret,
och jag — fann honom så där — sanslös på
golfvet.»
Hon tystnade. Läpparne ryckte nervöst, mun-
nen förvreds, men icke en tår fuktade det. stir-
rande ögat.
»Var lugn, älskade mamma!» sade Gunnar.
»Det var en lång svimning, men vi skola hoppas.»
»Ack, hoppas! Kan du, Julia, tro, att här fin-
nes hopp ?» Hon vände sig till äldsta dottern.
Denna vände bort ansiktet och svarade intet.
Stora tårar rullade oupphörligen ned från hennes
ögon-öfver kinderna ned på halsen. Hon tänkte
ej på att aftorka dem. Intet drag rörde sig i
detta unga ansikte, som så mycket liknade mo-
derns, blott med en tillsats af viljekraft och själf-
beherskning.
Så kom läkaren. Han undersökte pulsen, tit-
tade på klockan och såg allvarsam ut.
»Är det ett slaganfall?» frågade Gunnar hvi-
skande.
»Nej — jo, vi kunna kalla det så,» svarade
läkaren i samma ton.
»Finns det något hopp?» .
»Hoppet varar så länge som lifvet.»
Det följde en lång tystnad. Läkaren skref ett
recept. Han steg upp, tog afsked och lofvade att
återkomma ännu en gång samma afton.
Timmarne skredo i ångestfull bidan, blott fa
ord vexlades. Aftonen närmade sig, och den blod-
röda dager, som är egendomlig för midsommar-
tidens nätter i dessa nordliga näjder, trängde in
genom fönstren och kastade ett olycksdigert, nä-
stan vålnadslikt sken öfver den döende och hans
omgifvande familj.
Så kom läkaren ännu en gång. Det var ej fa-
miljens vanliga gamla läkare, ulan en ung man,
som vikarierade för honom. Han vinkade ut Gun-
nar i ett annat rum.
»Låt barnen gå till sängs!» sade han kort; »och
sök förmå er mor att aflägsna sig! Hon passar
ej här och kan ingenting göra.»
»Men,» invände Gunnar; »om han återfår
sansen ?»
»Det får han troligen icke.»
»Ni anser då, att allt hopp är ute?»
»Ja. Det vill säga, ibland ske underverk. Det
ser ut, som hade han nu ej långt kvar, men döds-
kampen torde bli svår. Bäst, om er mor går till
ro. Säg henne, att jag skall stanna här för att
vara till hands.»
Gunnar meddelade sin mor läkarens anbud att
stanna kvar och sade, att hon kunde hvila en
stund och att hans syskon också borde aflägsna
sig. Julia nekade i låg, men bestämd ton att gå
bort, men fru Emilia reste sig, kastade en frå-
gande obestämd blick på sin man, på läkaren,
på Gunnar och de andra barnen, hvilka nu, som-
liga godvilligt, andra efter någon öfvertalning
gjorde sig redo att gå till sängs och närmade sig
modern för att taga god natt. Hon kysste det
ena efter det andra af barnen och hviskade : »Bed,
älskling! bed för din far!»
Därpå gick hon fram till sängen, böjde sig öfver
mannen och lyssnade.
»Han sofverl» sade hon hviskande till läkaren.
»Sömn är ju det bästa läkemedlet. Man säger
åtminstone så.»
Läkaren tycktes ett ögonblick vara oviss om,
hvad han skulle svara, och hon uppfattade ge-
nast denna tvekan.
»O, bedrag mig icke!» utbrast hon. »Hvad tän-
ker ni i själfva verket?»
»Att här är föga eller intet hopp. De medel,
som användts, ha visat sig gagnlösa.»
Hon kastade hufvudet tillbaka och yttrade i en
ton, sväfvande emellan harm och sorg: »Och ni
blyges icke att tillstå er oförmåga? Hvarför är
ni då läkare?»
»Mot döden finnes intet läkemedel, min fru,»
svarade han lugnt.
Döden ! Så var då detta ord uttaladt, som le-
gat i allas tankar. Då hon hört det, uppgaf hon
ett lågt kvidande, vacklade och stödde sig mot
väggen. Därpå reste hon sig lifligt.
»Det är omöjligt,» sade hon; »det är otänkbart.
Skulle en allgod försyn beröfva mig min make;
dessa barn sin far? — Jag skall bedja till ho-
nom.»
»Ja bed!» sade läkaren. »Bed om ett under-
verk ! »
Emilia knäppte ihop händerna och sträckte dem
mot höjden. Hon skulle hafva velat bedja en
troendes varma, innerliga bön, men hon kunde
icke. Mörka, obestämda tankar lade sig häm-
mande öfver henne, och hon blef stum. De djärfva
orden om en allgod försyn, som skulle skydda
henne och hennes barn från denna hotande för-
lust, föreföllo henne som en trotsande utmaning.
Sker det ej dagligen? Ser man ej dagligen enkor
och faderlösa? Hvarför skulle försynen skydda
henne mera än andra kvinnor? Det var en kväf-
vande tanke, den liksom förlamade hennes tro,
hennes förtröstan just i det ögonblick, då hon
egde mest behof af den. Hon sjönk ned på en
stol.
Det kunde ej mer blifva fråga om att lemna
rummet. Nattens timmar skredo ljusa och fagra,
men så smärtfullt mörka för alla dem, som voro
tillsammans kring denna dödsbädd. Alla tegc.
Julia fuktade allt emellanåt sin fars läppar med
vatten efter läkarens anvisning. Emilia satt orör-
lig i sin lysande dräkt, en bild af hopplös för-
tviflan.
Gunnar stod bakom sin mors stol, lidande af
hennes sorg mer än af sin egen. Hans far var
mer eller mindre en främling för sina barn. Han
hade alltid varit så metodisk, så regelrätt full-
komlig, alltid framställts såsom den fullständiga
typen för en gentleman, hvilken Gunnar skulle
sträfva att efterlikna. Det var ju också gifvet, att
han vore förträfflig. Men det personliga samban-
det emellan far och son försvann i det närmaste,
och den förre hade blifvit för den senare som en
abstraktion, till hvilken Gunnar skådade upp med
kylig beundran.
Modern däremot drog honom till sig, om också
till en del genom sina fel, sin stora eftergifven-
het, sin lyx och sin lojhet. Hon var som sagans
fe, tillfredsställande allas önskningar, men också
sina egna, och lefvande ett lif, afskildt från den
öfriga mänskligheten, hvars sorger och lidanden
voro så långt aflägsna från henne och dem hon
höll kära. Och nu var sorgen där, döden när-
made sig den make, som hon älskat så högt. Icke
var hon skapad för lidanden? Nej ; lika litet som
bröllopsdräkten, hvilken hon bar, passade för
dödsbädden, där hon tagit plats.
Ingen sade ett ord där inne. Man hörde blott
den döendes rosslande andedräkt, som blir allt
tyngre och ojämnare, den afbrytes och börjar
ånyo. Solen faller strålande in öfver detta skåde-
spel, dess strålar leka känslolöst öfver det] gröna
sidentäcket på bädden, bryta sig in i den slipade
vattenkarafinens prismor och gnistrade tillbaka
ur ädelstenarne i Emilias hår. Hvilka varma re-
flexer på den aurikelfärgade sammeten, och hvad
de små, slappt nedhängande händerna se livita
ut, där de ligga liksom på ett purpurhyende.
Gunnar fann sig bra känslolös, då han såg allt
detta, men han kunde ej afhålla sig från att taga
en af dessa små. förtjusande onyttiga händer och
kyssa dem. Modern sände honom ett halft ogil-
lande ögonkast och suckade. Julia skakade på
hufvudet och såg bister ut. Och så skredo åter
timmar — långa timmar, och den rosslande ande-
dräkten blir svagare och svagare, tills den slut-
ligen afstannar för alltid.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
