Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. 9 januari 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891 I DU N 15
och med skämt och lek, med hela moders-
hjärtats ömhet sökte hon då upplifva den till-
frisknande. Ett rörande drag af det innerliga
förhållandet mellan mor och dotter är, att de
dagligen växlade små biljetter, i hvilka de gåfvo
uttryck åt de tankar, som de ej kunde munt-
ligen meddela hvarandra.
Om prinsessan Lovisas giftermål med kron-
prinsen af Danmark i och för sig var en an-
ledning till rik glädje för hennes föräldrar, så
är det dock helt naturligt, att de, och särskildt
hennes moder, djupt skulle känna skilsmässans
smärta och tomhet, så mycket mera som denna
agde rum vid en tidpunkt, då med anledning
af konungens sjukdom sorg och bekymmer på
fullt allvar började råda i Sveriges konunga-
borg, som hittills varit ett hem för verklig
och varm familjetrefnad.
Ty detta var i själfva verket förhållandet.
Det familjelif, som herskade i konung Carl
XV:s hem — vi välja med afsikt detta ord —
var bygdt på obegränsadt förtroende, aktning
och uppriktig tillgifvenhet å ena sidan samt
den innerligaste kärlek å den andra.
Som maka och som moder är drottning
Lovisa i lika hög grad en föresyn. Såsom vi
redan nämnt, växte hennes kärlek till den kung-
liga gemålen år efter år i styrka och djup,
detta oaktadt hon ingalunda var blind för de
fel, som vidlådde honom, och hvilka naturligt-
vis förorsakade henne en smärta så djup, som
endast en älskande kvinna kan känna den.
Men aldrig blefvo bitterhet eller kyla en
följd häraf, ty långt mera än man i allmänhet
antager förmådde drottning Lovisa blicka till
djupet af sin gemåls hjärta.
Carl XV å sin sida hade, som sagdt, för
henne oinskränkt förtroende; han dolde ej sina
fel och svagheter för henne; hon var hans
säkra stöd, hans bästa vän, åt hvars trofasta
hjärta han kunde anförtro sorg och bekymmer,
ängslan och oro, glädje och förhoppningar.
Han hyste för henne en innerlig och varm till-
gifvenhet och erkände villigt och tacksamt så-
väl hvad hon var såsom kvinna i och för sig,
som hvad hon var för honom enskildt.
Hennes död var för honom rent af ett kros-
sande slag. Han hade aldrig tänkt sig möjlig-
heten af att öfverlefva henne, och då han nedlade
så mycken omsorg och kärlek på prydandet af
sitt Ulriksdal, var det i tanke, att deras gemen-
samma älsklingshem, där de båda kännt sig gladast
och lyckligast, skulle bli hennes enkesäte. —
Kung Carl drabbades så mycket hårdare af
sorgen, som den träffade honom vid en tid, då
han bruten af egna svåra lidanden kanske mera
än någonsin ’ var i behof af hennes kärlek
och stödjande arm. Ty det var under hans
sjukdom våren 1871, som döden, för en kort
tid vikande undan från hans plågobädd, i stället
bortryckte hans trofasta vårdarinna.
Förut förkyld efter en kall och svår vinter-
resa öfver Balterna på hemvägen från sin
moders dödsbädd i Haag, öfveransträngd och
utmattad af ångest att äfven mista sin gemål,
insjuknade drottning Lovisa i medlet af mars
svårt i lunginflammation och nedlades på den
bädd, hvarifrån hon aldrig mera skulle resa
sig.
Hade hennes medfödda blyghet förut hindrat
hennes kungliga väsen att komma till sin rätt,
så var nu all försagdhet liksom bortblåst. An-
sikte mot ansikte med döden försvann allt det,
som så att säga hindrat hennes väsen att lysa
fram i hela dess inneboende skönhet.
Hög, klar, med ej endast kunglig, utan sannt
kvinlig värdighet låg hon på sin dödsbädd.
Ett ord af tack och helsning hade hon till en
hvar, till anförvandter, vänner, tjänare: »till
det svenska och norska folket, som jag älskat
så högt». Och döende bekände hon frimodigt:
»Nu skall jag säga min tro, den har varit på
Gud och min Frälsare, och det är denna tro,
som har hjälpt mig i nöd och bekymmer.»
Hennes sista ord voro riktade till den, hon
älskat högst på jorden, till kung Carl, som
blek och förkrossad, djupt sörjande satt vid
hennes sida:
»Je suis entre le ciel et la terre — tout est
fini —- encore un baiser ! » —
»Roi — roil» voro de sista ord hennes läp-
par framstammade.
Den 30 mars 1871 var drottning Lovisas
dödsdag.
I hennes nya liksom i hennes gamla hem-
land flöto många tårar öfver hennes bortgång,
och varma välsignelser följde hennes minne.
På dödens läger tackade hon Gud för all
lycka hon funnit i Sveriges land, och en väl-
signelse öfver Sveriges folk var ett af de sista
uttrycken af hennes bristande hjärtas känsla.
Och ehuru tjugu år förflutit, sedan hennes
läppar för alltid tystnat, är hon bland sitt
folk ingalunda förgäten; med tacksam vörd-
nad och kärlek skall detta alltid bland sina
mest rena och ädla minnen räkna det af konung
Carl XV:s gemål, den »milda» drottning Lovisa.
Cecilia Holmberg
f. Bååth.
Uppmanen edra väninnor, som ännu ej pre-
numererat på Idun, att skyndsamt förnya
prenumerationen! De gå eljes miste om de
första numren.
Smånotiser från kvinnovärlden.
En af Stockholms äldsta invånare, borg-
mästarinnan Settergren, ingick nyårsdagen i sitt
91:a år.
Hennes man, som för flere år sedan aflidit, var
borgmästare i Falköping. Den gamla, som i det
allra närmaste eger obrutna själs- och kroppskraf-
ter, omgafs på sin födelsedag af tvänne barn, f.
d. kaptenen vid Vestgöta regemente Krister Set-
tergren och advokatfiskalen i Svea bofrätt Evald
Settergren, samt barnbarn och barnbarnsbarn.
Fru S. är syster till de för flere år sedan af-
lidne, ansedde lagkarlarne Johan Gabriel och Gu-
staf Birger Richert samt faster till f. d. statsrå-
det Richert.
Teater och musik.
Kungl. operan har enligt gamla traditioner under
julhelgen återupptagit »Värmländingarne», som
fortfarande tyckes locka en talrik publik.
Stycket har nu åter gifvits ett tiotal gånger för i
det närmaste fulla hus. Angående utförandet är,
om man undantager de spelandes försök att tala
»det värmländske tongemål», på det hela taget
intet annat än godt att säga. Fru Heintz har här i
Annas roll fått en uppgift, som lämpar sig be-
tydligt bättre för henne än de närmast föregående
som hon åtagit sig. I Pers roll uppträder som
gäst hr Dahlgren.
För öfrigt fortfar k. operans nyaste program att
samla en tacksam och fulltalig publik. »På Sici-
lien» torde ock få räknas till de bästa 1-akt-
operor, som finnas på k. operans repertoar. Den
synnerligen vackra musiken med sina anslående
solonummer, sina lifliga och målande körer vin-
ner för hvarje gång man hör den. Utförandet
är ock på alla händer mycket godt. Hr Henne-
bergs musik till balettdivertissementet »Undina»
är likaledes anslående och utgör ett nytt vittnes-
börd om hr H;s förmåga äfven som tonsättare.
Sist på detta »plockprogram» står den gamla
välkända »Nürnbergerdockan», i hvilken Berthas
roll i alla hänseenden ganska tillfredsställande ut-
föres af en ung debutant fröken Parsberg, dan-
ska till börden. Öfriga partier skötas äfven för-
tjänstfullt.
I fredags f. v. gafs »Aida» med fröken Almati,
som nu återkommit, i Amneris’ parti. Fröken
A:s röst torde hafva vunnit åtskilligt i jämnhet
och fyllighet sedan hennes förra uppträdande här-
städes, och hennes utförande af nyssnämda parti
förtjänar erkännande, särskildt sista akten. Fru
Östberg samt hr Ödmann och Lundqmst voro som
vanligt förträffliga i sina resp. roller som Aida,
Radames och Amonasro.
Den senaste operareprisen är Lortzings popu-
lära opera »Tsar och timmerman», hvilken skulle
gifvas första gången som i onsdags och då till
förmån för f. d. Mindre teaterns (n. v. Dra-
matiska teaterns) pensionsfond. Rollbesättningen
i operan, som äfven gifves å dagens abonne-
mentsföreställning, är följande: Peter Michailow
(Peter I): hr Johanson; Peter Ivanow: hr Strand-
berg; borgmästaren Bett: hr Strömberg; Marie: fru
Edling; amiral Lefoit: hr Edberg; lord Lyndham:
hr Sellergren; markis Chateauneuf: hr Lundmark;
fru Browe: fru Strandberg.
K. Dramatiska teatern har på grund af den ovan-
liga framgång skådespelet »Ära» rönt — det har
nu gifvits inemot trettio gånger för fulla och goda
hus — gifvit det alla dagar i denna vecka, un-
dant. på tisdagen, då »Kapten Puff», »1 telefon»
och »Duvals skilsmässa» uppfördes. Teatern är
eljes redan färdig med tvänne nya program, näm-
ligen Victor Hugos »Ruy Bias» och en repris af
komedin »Falska juveler».
Svenska teatern har som nyårsprogram gifvit
lustspelet »Lätta kavalleriet» af Alexandre Bisson
samt »Bacillen», nyårsskämt i en akt af G. B.
Hvad det första stycket beträffar, hålla vi före,
att en teater, som vill vara mån om sitt anseen-
de, gör bäst i att ej upptaga dylika mer än »lätta»
produkter af dramatiskt författareskap. »Baciller»
är egentligen en serie mer och mindre lustiga bil-
der med anspelningar på lokala förhållanden,
händelser och personer för dagen — allt utan
något som helst inre sammanhang. Särskildt ex-
cellerar fru Anna Lundberg i sin imitation af en
här känd varietédiva.
Vasateatern har under inöfning Offenbachs al-
drig förr i Sverige gifven operett »La jolie parfu-
meuse», i svensk öfversättning kallad »Lilla ro-
senknoppen». Operetten gifves första gången nå-
gon dag i nästa vecka.
Filharmoniska symfoniorkestern utför å sin nästa
konsert bland annat: Peer Gynt-suiten af Edv.
Grieg, hvilket stycke ej förut varit uppfördt härstä-
des, samt Mozarts ess-dur-symfoni.
Fru Dorsch, hvars frånvaro från scenen under
denna speltermin beklagats af härvarande teater-
vänner, lär till senare delen af innevarande må-
nad förbereda en soaré på k. operan, hvarvid
hon skall hafva att påräkna biträde af flere bland
våra förnämsta lyriska och dramatiska konstnä-
rer, och då hon själf kommer att uppträda i några
scener.
JSk
Fågel Fenix.
Berättelse för Idun
af
Mathilda Lönnberg.
Belönad med hedersamt omnämnande vid
Iduns stora pristäfling.
(Forts.)
unnar följde henne hem. Han drack kaffe ur hen-
nes äkta japanska koppar, han beundrade lil-
jans fägring och pudelhundens förstånd, han lekte
med kattungen och smakade på hennes ananas-
sylt. När han slutligen steg upp, var det ganska
nära middagen, och han påskyndade sina steg,
för att ej komma för sent hem. Galorna voro
ännu mera folktomma, än när han gick ut. Hela
staden åt middag, men hos konsul Granbergs åt
man senare middag än i de flesta andra hus.
Gunnar" skyndade genom porten till sin fars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
