Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. 16 januari 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891 f DUN 21
välförtjänt ro för att figurera som reservdansörer,
de skola nog betrakta damernas rätt att bjuda
upp som idealet af en bal. Damerna skola icke
ha bjärta att afbryta de äldre herrarnes gemyt-
liga siesta, de skola lemna papporna i fred. Ah,
dessa gamla herrar äro säkert riktigt goda bunds-
förvandter !
Ja, framåt, mina damer, med uppbjudnings-
idén ! ’ Det gäller att sätta piff på balerna, att
lära ungherrarne ödmjukhet och skaffa de gamla
herrarne ro.
Framåt — mot målet!
Ur spåret.
Skiss af Richard Meländer.
Belönad med hedersamt omnämnande vid
Iduns stora pristäfling.
S
on hade kommit med sin mor, den för-
mögna enkan, till badorten vid vestku-
sten, »därför att hon var klen», hon som alla
andra flickor. Nervositeten, som magasinerats
under vintersäsongen, skulle nu utbytas mot
riktig saltsjöhelsa ; det skulle bli en frisk själ
i en frisk kropp. Hon hade hållit god min,
då modern talade med läkaren, och hade icke
haft ett ord till gensaga, då båda enstämmigt
påstodo, att nervsystemet var blankt förstördt.
Men när de hade vistats fjorton dagar bland
badgästerna, fann modern, att det icke dugde
längre. Ty det var helt enkelt omöjligt att få
henne till att följa en enda af läkarens före-
skrifter i afseende å diet, badning, rörelse o.
s. v. Hon hade fått i sitt hufvud, att hon
ville bo ute på skäret eller ön, som syntes en
mil ut till hafs, och därifrån hon hvarje dag
sett hvita segel närma sig staden. Nervosite-
ten tilltog med kraften af moderns motföre-
ställningar — och ett par dagar senare bodde
de båda ute hos en gammal lots.
Nu var hon oigenkänlig. Aldrig ett ord ytt-
rades om hufvudvärk eller trötthet eller ledsnad.
Hon hade icke behof af sällskap, utan kunde
vanka hela timmarna ensam utefter de klippiga,
glatta, skoglösa stränderna och bara se och se
utåt detta ändlösa haf, som suckade eller sjöng
eller dånade och i all sin enformighet städse
föreföll henne nytt. Föga eller intet hade hon
försökt närma sig öns befolkning och denna
höll sig af instinktlik grannlagenhet än strän-
gare tillbaka. Hon föreföll dem alltför fin för
att tillhöra samma klass af varelser. Emeller-
tid stod hon på bästa fot med värdfolket, mä-
sterlotsens, ty hon hade alltid något vänligt i
sin ton, då de hvardagliga händelserna förde
dem oundvikligt tillsammans.
En månad hade gått, utan att hon formerat
någon annan närmare bekantskap. Men det
hade härunder visat sig, att hon egde utpräglad
smak för åtminstone en sak — båtsegling.
Aktivt hade hon föga deltagit däri, ty då icke
hon ville bedja öboarne att få följa med dem
på deras färder, gjordes heller inga framställ-
ningar i den vägen å deras sida, och de få
tillfällena hade därför inskränkts till en och
annan tur in till staden i och för uppköp i
i moderns sällskap och i mästerlotsens »snäcka».
Som man för-ut hade då hvarje gång fungerat
en lotslärling på några och tjugu år, en sluten,
fåordig ungdom med ärlig, om ock en smula
dyster blick. Många ord hade de icke bytt,
hon och han, men hon kände, att hans blick
ofta hvilade på henne, då hon såg åt annat
håll. Och det var nu icke annat, än hon blifvit
van vid där på ön. —
En kväll låg hafvet lugnt som en spegel och
skyarna hade alldeles stannat i sin långsamma
färd. Några sparsamt utströdda stjärnor tin-
drade matt, men det skarpa till- och aftagande
skenet från en fyr pä ön bröt genom mörkret
och framhöll hvassa klippkanter, buskager, små
sjöbodar och båtar nere vid stranden, där fröken
Lisen stod ute på en brygga och såg ned i
vattnet. Hon roade sig med att kasta ner sand
och småsten för att gång på gång framtrolla
den vackra skimrande marelden. Det var all-
deles tyst omkring. Endast ett egendomligt
klingande skvalp hördes emellanåt från bryggan
under henne, då vid någon rörelse af hafvet
vattnet steg eller sjönk. Hon hade visst stått
där en timme och lyssnat till dessa ljud och
njutit af gnistrandet i vattnet, — och hon
tycktes ännu ieke hafva någon tanke på att gå
hemåt, fastän det var tämligen sent på kvällen.
Då hördes plaskandet och det taktmessiga,
svagt dofva ljudet af åror ute på viken. En
båt framträdde ur dunklet och blef tydligare,
roende rakt mot bryggan. Hon hade upphört
med sin sandkastning och sökte igenkänna den
man, som rodde båten. När han kom nära
bryggan, vred han ansiktet och såg åt land.
Det var lotslärlingen. Han upptäckte nu också
henne.
Ett kort uppehåll i rodden undgick icke
hennes reflexion. Men årbladen föllo strax åter
jämnt som förut, till dess båtens sida sög sig
fast till bryggans gamla stolpar.
»God afton, Karl Andersson!»
»Go’ afton ! »
»Jag står här nere och ser på, hur det blänker
i vattnet —»
»Marelden ja.»
»O, hvad hafvet ä’ förtjusande ändå!»
»Hvasa?»
»Ni ä’ bra lycklig, som får vara sjöman,
Karl Andersson!»
Han hade stått nedlutad uppe på bryggan
för att belägga fånglinan. För ett ögonblick
släppte han sladden och vred hastigt sitt an-
sikte upp mot hennes. Hon hade en ny dosis
sand färdig att kasta ut.
»Tycker fröken om sjön?» frågade han lugnt.
»Har ni inte märkt det ännu — och jag har
bott här en månad!»
»Åjo, visst kunde man väl tro det, när man
ser fröken så ofta gå ute på sjökanten.»
Han hoppade nu ned i snäckan och gick på
tofterna bort till aktern för att haka af rodret.
»Hör nu Karl Andersson!»
Det blef alldeles tyst; slamret med rodret var
tvärt afklippt.
»Skulle det inte kunna gå an att få segla
en gång riktigt — jag menar utåt, långt ut,
och inte bara på inre fjärden till sta’n?»
»Vi ska’ ut till nya fyren om ett par dar
med bref och annat till fyrvaktarne.»
»Hvilka ska’ det?»
»Jag och — gamlelotsen, tänker jag.»
Han satt nu vid en åra akterut och höll på
att arbeta båtens akterstäf upp till en förtöj-
ningspåle. Hon var åter i full fart med att
framlocka marelden. Och det dröjde några
minuter, innan hennes fråga kom:
»Kan ett fruntimmer — jag menar, skulle
det vara alldeles omöjligt att få följa med på
en så’n där seglats?»
»Hvem — fröken?»
»Ja.»
»Om fröken vill det, så lär det väl inte va’
omöjligt. »
»Och ni tror inte, att lotsfar har nâ’nting
emot det?»
»Kan väl aldrig komma på frågan — om
fröken vill det.»
Han gick åter på tofterna för-ut, tog ett tag
i bryggan alldeles vid hennes fötter och hop-
pade upp. Fyrens skarpa sken träffade nu
hans ansikte. Det var allvarligt som alltid,
och hon såg, huru hans blick nästan forskande
för en sekund sökte hennes.
»Go’ natt, fröken!»
Hans kraftiga gestalt drogs med lugna och
säkra steg bortåt mot mörkret och försvann
däri.
En god stund senare trippade hon samma
stig framåt. —
»Jag började tro, du hade blifvit tagen af
Necken, barn», sade modern.
»I öfvermor’n ska’ jag ut på långtur, mamma! »
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
