Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. 16 januari 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22 IDUN 1891
äktenskapet»; jag har hört samma klagan
från många gifta personer, och denna klagan
är ett skäl mera till att söka få någon klar-
het öfver författarens tankar.
För dem af Iduns läsare, som ej ha läst
Kreuzer-Sonaten, skall här i korthet redogö-
ras för dess innehåll, så vidt nämligen detta
kan ske i denna tidskrift.
Boken är egentligen en afhandling i be-
rättelseform. En gift man förtäljer under en
järnvägsresa om sitt ungdomslif, sitt äkten-
skap och det mord han begått på sin hustru.
En allt igenom dyster och ohygglig historia,
väl egnad att uppskaka själar och samveten.
Men innan jag yttrar mig närmare om bo-
ken, vill jag påpeka den tämligen allmänt rå-
dande oseden att på författarens personliga
räkning skrifva åsikter, tankar och handlin-
gar, hvilka af personerna i berättelsen hysas,
uttalas och utföras; d. v. s., läsaren gör allt
detta till en återspegling af författarens inre
och yttre lif.
Denna missuppfattning vållar ej så liten
oreda i läsarens tankegång, på samma gång
som det hindrar honom från att finna kärn-
punkten i ett diktverk.
Jag skall ej här inlåta mig på att skildra
de obehag en förf. känner, då läsaren god-
hetsfullt gör honom eller henne till ett med
de mindre hyggliga personer, som han eller
hon framställt.
Vidare bör jag kanske här nämna, att jag
läst Kreuzer-Sonaten på tyska språket, så
att, i fall jag skulle komma att anföra nå-
got af boken, blir ordalydelsen måhända ej
fullkomligt lik den svenska öfversättningen.
Detta som ett slags förord.
Bäste »Augustus»!
Enligt min uppfattning är Kreuzer-Sonaten
ieke någon predikan mot själfva äktenskapet,
utan mot vrångbilden däraf. Jag vill för-
söka att gifva skäl för denna min åsikt.
Hvad är det väl för en man, som förf.
här framställt för oss? Se bara på hans
uppfostran, omgifning, hans i last besudlade
ungdom, hans rent af djuriska själfviskhet,
som för sig kräfver en maka af oförvitliga
yttre seder. Hon skall vara ren, emedan
hon skall bilda en lockande motsats till de
kvinnor, som hittills upptagit hans sinne.
Moloksoffret skall vara utan vank och lyte:
en väl skapad figur, elegant dräkt, talanger
— om den inre människan spörjer han ej,
denne ungkarl, som vi tyvärr alla så väl
igenkänna.
Och så finner han ett kvinnokön. — Det
är ingen människa, lika litet som han är
det; de äro något ännu lägre än »djurlifvet
i människohamn». Hvarmed sysslar denna
flicka och hennes omgifning under hennes för-
lofningstid? Med idel yttre ting, bosättning,
lyx, njutningar, nöjen, och paret själf har ju
ej ett enda ord att säga hvarandra.
»När vi voro allena, föll det sig för oss
förskräckligt svårt att tala. Hvilket Sisy-
fusarbete! Knappt hade man uttänkt nå-
got, som man ville säga, så var det redan
uttaladt, och vi tego åter för att uttänka
något nytt.»
Fortsättningen af denna sida är väl egnad
att uppskaka månget förlofvadt par.
Detta förspel till äktenskapet innebär i sig
allt det gräsliga, hvilket äedan följer som en
verkan af synd, last och andlig död.
Hvarje läsare måste kunna se, att förf.
framhåller en spegel, hvari båda könen skola
blicka in med allvar och eftertanke. Men
vi måste, vid läsningen af Kreuzer-Sonaten,
tillika minnas, att det ej är Tolstoi, utan en
förderfvad brottsling, som tager äktenskapets
vrångbild för ett verkligt äktenskap och där-
för kastar sig öfver detta. En sådan män-
niska, som vämjes vid sig själf, utan att
dock känna verklig ånger, följer här en va-
na, lika gammal som synden på jorden. Han
söker undkomma domen genom att kasta
skulden på Gud och på medmänniskor. Här
kastar sig brottslingen öfver det af Gud in-
stiftade äktenskapet, låtsande sig tro, att
detta är samma sak som den vrångbild där-
af, hvilken han känner.
Tolstoi skulle ej vara den djupsinnige för-
fattare, som han är, om han kunde förbise
det faktum, att ett ungdomslif, sådant som
det blifvit skildradt i Kreuzer-Sonaten, har
följder för hela lifvet, om ej i annat så i
pinande minnen, sedan en omvändelse egt
rum. Här låter han ynglingen och den unga
kvinnan fortfarande lefva i synd, och som
närmaste följden af ett dylikt lif blir deras
syn på hela lifvet förvänd. Ett förnedrande
lif skapar hos människan idel låga tankar
och orena bilder och kommer henne att i
allt, som hon uppfattar, taga vrångbilden för
idéen och den rätta verkligheten, synnerligast
som detta hjälper dem till att en smula skyla
sin uselhet.
Kanske tager denne Posdnyschew verkli-
gen sitt och hustruns samlif för detsamma,
som det af Gud stiftade och af Kristus hel-
gade äktenskapet, kanske icke, men i hvarje
fall kan en sådan som han ej framställa
någon annan utväg för människorna att kom-
ma ur smutsen än munk- och nunnelif och
därmed hela släktets utdöende såsom lifs-
idealet.
Det är ju en fullständigt andelös människa,
som förf. låter tala så bakvändt, som han
måste.
Det är de båda makarnes ungdomslif vi
måste betrakta, blottadt som det är på allt
andligt innehåll före äktenskapet och som
nu äfven för hemmet är vordet ett lif i okysk-
het, för att vi äfven må kunna rätt fatta,
att den naturliga kärleken till barnen måste
bli en vrångbild. Här röjer sig Posdnyschews
djupa fördärf åter i försöket att kasta skul-
den på kvinnan, som han hatar och som han
tror hata honom, ett vanligt drag hos med-
brottslingar. Det är hon som söker glömma
eländet genom att hängifva sig åt husbestyr,
liksom han hängifver sig åt tobaksrökning.
Det är kvinnan, modern, som blott älskar
barnets kropp: »Ack de små händerna! Ack
de små fotterna! Ack hur det 1er! Och
hela den lilla kroppen! Ack, och hur det
smackar och hickar! . . .» Med ett ord den
animaliska moderskänslan är ingenting annat
än sinlighet.
Detta låter han kvinnorna säga, men han
nämner ej ett ord om arten af sin egen känsla
för barnet, utom det, att barn, i det hela
taget, äro till hinder i detta slags äktenskap,
och detta är ju, från hans ståndpunkt, följd-
riktigt.
En manlig eller kvinlig Posdnyschew upp-
fattar hela lifvet skeft från början till slut,
emedan hans eller hennes hjärta är ett säte
för idel orenlighet, ty af hjärtegrunden utgå
lifvet och den inre synen därpå. Han har
förnedrat kvinnan, och därför anser han
henne för låg allt igenom och hatar henne,
emedan hon känner honom och måste väm-
jas vid honom. Detta kränker hans egen-
kärlek. Han tror henne vara i stånd till
hvarje låghet, emedan han själf är det; han
analyserar hennes själ med sin egen till före-
bild. Hennes dräkt, hennes min, hennes ord,
allt hvad hon företager sig, är för honom en
afspegling af deras enskilda förhållande till
hvarandra. Själfva musiken får en annan
klangfärg i hans öron än i en sedlig män-
niskas uppfattning, och då han ändtligen
dräpt sin medbrottsling och offer, hustrun,
är hans förherskande tanke den, att han för-
stört hennes ansiktes skönhet, och att han
»var skuld därtill, att hon, som egt varmt
lif i sig, nu låg i likkistan, orörlig, vaxblek
och kall.»
Detta är en passande lik- och dödsbetrak-
telse efter ett samlif emellan två varelser utan
ande, utan gud, utan religion. Tolstoi är
ej den förf., som låter en dylik varelse fram-
ställa bilden af ett helgadt äktenskap i krist-
lig anda, det vore en fräckhet.
Men han låter den fallne, den från ung-
domen besudlade mannen hysa en aning
om ett äktenskap i denna anda; därom vitt-
na de ord, han anför ur Matth. 5 kap. 28
v. Men äfven där tillägger brottslingen nå-
got af sin egen orena fatabur, som man kan
se af bokens slutord.
Det är mer än sorgligt, att så många ta-
git denna stränga väckelsepredikan mot ett
ohelgande af äktenskapet för en predikan mot
äktenskapet, ty denna förvexling af vrångbild
och idé svarar med bedröflig tydlighet på
frågan: hvarför har Tolstoi skrifvit en så-
dan bok?
Denna bedröfliga förvexliDg visar äfven
grundorsaken till, att så många tusenden af
män och kvinnor anse det för en likgiltig
sak, om maken står på samma religiösa (eller
irreligiösa) ståndpunkt som makan och tvärt
om, »ty», heter det, »hvar och en kan ju
få behålla sin mening.»
Ja, om det blott är en mening, hvarom
det gäller, då vore det för husfredens skull
äfven tämligen likgiltigt, ty den ena parten
skulle då lätt draga den andra på den sidan,
där köttets evangelium predikas. Men ett är
att hysa meningar, och ett annat är att lefva
i en högre och renare lifsgemenskap, ty denna
senare kräfver att man i allt vandrar
som om dagen, och att äktenskapet hålles
heligt äfven af makarne inbördes.
Sådana verkligt äkta makar taga ej denna
instiftelse »blot til lyst»; de veta och känna,
att däri äfven finnas kors, som blott en hel-
gad kärlek kan med enade krafter bära fram
till målet.
Kristna makar tro på det ord, som visat
oss, att allt på jorden blef genom synden
likt en krossad spegel, och att ingen mänsk-
lig lycka är fullkomlig, intet mänskligt för-
hållande fritt från brister. Men de veta
tillika, att ur en tuktad sinlighet kan ett
heligt sinne utvecklas, genom de medel och
på den väg, som samma ord lärt oss, och
hvarom jag här ej närmare behöfver skrifva,
då jag talar till en läsekrets, som emottagit
dop och kristlig undervisning.
Dock, ett må här sägas: ve den unga
kristna kvinna, som ej ser sig före, utan ta-
ger en man af samma art som Tolstoi här
framställt till vårt påseende, och hvars drag
— liksom hans hustrus —- vi, sorgligt nog,
alla känna! Må ingen ung, kristlig kvinna
(eller man) inbilla sig, att detta är likgiltigt,
eller att han (hon) skall kunna omvända
den andra ! I de allra flesta, om icke i alla,
äktenskap, ingångna under detta svepskäl,
blir ett gemensamt fall följden, och när då
uppvaknandet ur ruset sker, då stå vämjelse
och hat på lur för att gripa de olyckliga,
de dubbelt olyckliga, emedan en af dem med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
