Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 5. 30 januari 1891
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38 IDUN 1891
kapade ett skot och surrade tillsammans de
fyra ärorna, som funnos i båten — vattnet
stod nu öfver tofterna — alla försök att
ösa skulle varit fruktlösa — snäckan seg-
lade framåt och masten hade nästan arbetat
sig loss — hon rådde icke för, att hon häf-
tigt tryckte sig intill honom — de skulle
snart sjunka tillsammans —- det fanns ingen
mer än de två, och moderns bild, som gång
på gång skymtade fram, jagades alltjämt un-
dan med byn — han, lotslärlingen, som hon
knappt kände, var mer än allt, mer än hen-
nes eget jag.
»Håll fast i min remi» hörde hon honom
säga och kände, huru han förde hennes hand
att gripa tag i det starka läderbältet kring
hans midja.
»Håll ut — — kära lilla fröken!» hörde
hon litet senare, där hon satt hopkrupen —
— så kände hon, att någonting sjönk undan
dem och hvitt skum yrde ihop öfver hennes
hufvud och salt vatten slog henne i ansiktet
— och en skymt af masttoppen syntes i en
vågdal och drogs ner och försvann — men
hon följde icke med, ty en järnarm låg om
hennes lif och hon kände, att hennes hufvud
hvilade mot någonting, som tog emot sjöarna
för henne, och med slutna ögon höll hon fast
sitt grepp, utan att ha förlorat sansen och
väntade blott på, att hon skulle sjunka —
och ett virrvarr af bilder susade förbi, och
småsaker, som hon för många år icke tänkt
på, kommo fram väldiga och betydelsefulla
som om hon sett dem genom andligt försto-
ringsglas — och det blef liksom ljusare om-
kring henne, där hon gungade så fast och
stadigt — och så hörde hon ett ögonblick
klockklangen från kyrkan, då hon gick till
sin konfirmation ■— och nu for hon iväg med
fladdrande hår — — •—
»Fröken — lilla fröken — håll ut ett
par minuter till!»
Hon slog upp ögonen och såg lotsens af
ansträngning likbleka ansikte alldeles intill
sitt. Blixtsnabbt fattade hon, att det ansik-
tets uttryck i denna stund skulle för alltid
borra sig fast i hennes minne — hon hade
aldrig sett något så skönt.
»En minut till!» ljöd åter rösten; »det
kommer en båt — — byn ä’ öfver–––- »
Hon hade ögonen åter slutna, när orden
träffade henne, men det sköt som klaraste
solsken fram öfverallt omkring henne, tyckte
hon, och hon blef varm och kände blodet
strömma och krafterna svälla till aldrig anad
styrka, och hon såg upp med full sans och
hörde och såg, hur det brusade kring den
högresta mörka stäfven af en stor båt, som
sköt fram öfver och genom de klara ljus-
gröna vågkammarna rakt emot dem . . .
»Det var min själ tur, att byn gick så
fort öfver,» yttrade en af lotsarne och sträckte
sig ut för att gripa Karl Andersson i rock-
kragen ; »för annars hade vi inte fått se dem
förr än senare — och Karl hade inte hållit
ut många minuter till.»
»Jo — — jo — tills jag — hade fått
frök — —»
Han var afsvimmad, då de drogo honom
öfver relingen in i lotsbåten.
# st
*
Fröken Lisen hade äfven nästa sommar
fått sin mor till att fara till badorten vid
vestkusten, men ute på det där skäret ville
hon icke bo denna gång. Hon hade ledsnat
på att icke hafva umgänge. Modern var
nöjd och lycklig, när hon fann, att dottern
blifvit som andra flickor, sällskaplig och till-
gänglig och fri från den där originella en-
sidigheten. Fröken Lisen hade pengar och
såg bra ut. Och herrarne kommo i riktiga
stim, stannade och beundrade. Och hon höll
dem varma allesammans — och sig själf
kylig på samma gång. Men modersögat hade
upptäckt den rätte. Han var ämbetsman,
hade namn och titel, fint sätt och utseende,
skulder och klen hårväxt. Det var ett parti
för den kära ungen! Och med kvinnans
obeskrifliga uppfinningsrikhet åstadkom hon
täta små sammanträffanden. Fröken Lisen
hade ingenting däremot. Och den lycklige
gjorde cirklarna allt trängre. Trägna besök
vid badorten skulle ändtligen bära frukt. . .
Han hade naturligtvis reda på äfventyret
föregående sommar, och som äkta riddersman
var han afundsjuk på lotslärlingen, hvars
namn och person alla människor längesedan
glömt.
Fröken Lisen satt på verandan i solned-
gången och såg utåt hafvet, som låg blått
och lugnt ända ut till den fjärran knappt
skönjbara randen, där himlen vidtog. Och
han satt helt nära och blickade åt samma
håll och talade om naturens skönhet och ar-
rangementerna för morgondagens bal.
Då kom modern. Hon hade varit borta
endast ett litet ärende hos handlanden.
»Vet du, hvem jag har träffat, barn?»
»Nä’.»
»Gissa!»
Den lycklige öfvertog saken, men slog bom
på bom. När han gissat hufvudet tomt, sade
fröken lugnt:
»Gamle lotsen där ute!»
»Rätt! och han hade haft bref från Karl
Andersson. »
»Förlåt mig,» afbröt den lycklige; »Karl
Andersson — hvem är — —?»
»Lotslärlingen, vet jag, han som —»
»Ah —- ah — han som gjorde den där
seglatsen i fjol! Ä’ han till sjös —- det
förefaller mig nästan, som han borde fått nog
på det hållet —»
»Nej, men Lisen, så du handskas med mina
sköna blommor! Du sitter ju och plockar
alldeles sönder dem!»
»Förlåt mig, mamma lilla! Du skall strax
få andra.» Och hon dansade ned för trap-
pan till trädgårdstäppan, men modern hejdade
henne.
»Yänta lite’ nu, ska’ du få höra — —»
»Hur många par bli vi i morgon kväll,
tror — —»
»Kan jag få ha ordet fem minuter — eller
en minut åtminstone?»
»Tio, mamma lilla!» Hon stod kvar på
nedersta trappsteget med ryggen åt dem. Och
den lyckliges pince-nez kom fram.
»Kamrern hörde väl, att pojken aldrig
ville ta emot ett öre för båten, som blef för-
störd —»
»Förlåt — hur sa’ — ja — ja — ja-
visst! Stolt som en prins -— gentil karl!»
»Jag försökte senast genom lotsen därute.
Men pengarna, som skickades, ha kommit
igen i dag — här ä’ de. Pojken har tjänt
ihop hvart enda öre och betalat båten, som
inte var hans. Han öfvergaf lotsyrket och
gick till sjös som matros bara för att kunna
betala så mycket förr, säger gamle lotsen.
Nu tänker han komma hem och läsa på styr-
mans- och kaptensexamen —»
»A — hm! Och få eget förande fartyg med
tiden — gentilt ska’ de vara — »
»Lisen lilla — ser du inte, att du tram-
par på min sjal! — Pojken väntas när som
helst med ett barkskepp, tyckte jag han sa’.
Hu! när jag tänker på den sjön och den seg-
lingen — Lisen, så du bär dig åt!»
Hon hoppade till vid en svag ryckning
under hennes fot. Den lycklige kamrern hade
nämligen störtat ned för tre trappsteg för att
lösgöra själen.
»Nu har jag också fått veta, hvad det var
för klockringning, du hörde, min tös —»
»Jaså.»
»Lotsen förklarade det. Det var en så-
dan där prick på ett grund, där det hänger
en klocka och ringar och klämtar för sjöfa-
rande. Karl Andersson hade försökt arbeta
sig dit för att få tag, men sjön kastade un-
dan honom gång på gång — ja — jag sä-
ger det — den sjön, den sjön!»
»Jojomen!» afbröt kamrern.
»Att någon bara kan vilja gifta sig med
en sjöman — tänk hvilken evig oro. Min
man sa’ alltid, att sjömän borde inte få
gifta sig.»
»Jag håller nästan med honom —- men,
apropos sjön — kanske fröken Lisen är stämd
för en liten promenad vid hamnen ? »
»Ja, visst vill Lisen det! Men jag tror
inte jag orkar gå med er, ni får rätt gå för
er själfva i kväll. Kamrern dricker väl te hos
oss om en stund — åjo!»
»Hva’ säger fröken?»
»Nej jag tackar, jag är trött i kväll!»
»Åh-så-å!»
»Asch så’n ungdom! Aldrig är’ de annat
än trötta —»
»Annat var det på min tid, lilla mamma!»
»Ja just precis, näbbgädda! Välkommen
kamrern !»
Han gick nedåt den lilla trädgårdsgången
i sin ljusa sommarkostym, sin ljusa hatt, sina
gula skor och med den ljusa parasollen upp-
spänd mot solen. Vid grinden vände han
sig om och helsade. Men fröken Lisen fanns
icke på trappan, och hennes mor besvarade
ensam helsningen djupt och hjärtligt med
blicken stadigt riktad mot honom och fram-
tiden.
»Han ser riktigt ung ut —»
»På afstånd!» svarades från verandadör-
rens springa.
»Lisen lilla — kom mitt barn!»
Hon trädde ut med tydlig förvåning i sina
drag. Moderns enkla kallelse var icke i sig
själf något ovanligt och likväl såg flickan
undrande ut. Hennes oändligt fina öra hade
väl uppfattat något särskildt i tonen.
Nu följde inledningen. Lisen var ju vid
den ålder etc., hon hade icke kunnat undgå
att märka etc., en hyggligare, bättre karl etc.
Och så kom den direkta frågan. Modern
bad om sin dotters förtroende. Lisen stod
där rak framför henne, litet blek kanhända.
»Mamma, har det varit meningen med hans
besök här, så är det bäst, att han slutar
nu —»
»Ja men barn lilla, hvad har du emot
honom ?»
»Ingenting! Men det måtte väl inte vara
nog.»
»Det vill säga, du tycker inte alls om
honom?»
»Nej, inte ett endaste dugg, lilla mutter!»
»Lisen, mitt. barn!» — Modern stod lika
rak inför sin dotter och med ett omätligt
öfverskott af värdighet t/tgjutet öfver hela
sin person. »Barn! har du något hemligt
tycke? »
(Slut i nästa n:r.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:44 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1891/0042.html
