Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. 30 januari 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891 1 DU N 39
Smånotiser från kvinnovärlden.
»Lundakvinnan» är död. Den 21 dennes
afled i Malmö en af denna stads mera ryktbara
personligheter och därjämte en af dem, som ända
till sin död åtnjutit den vidsträcktaste aktning
och tacksamhet. Den aflidna hette Elna Hansson,
allmänt känd under hedersnamnet »Lundakvinnan».
Det var en i sitt slag storartad lefnadsbana
som då ändades. Fru Elna Hansson började re-
dan tidigt att odla sina anlag som läkare. Utan
någon akademisk bildning lärde hon sig praktiskt
att bota yttre åkommor, särskildt benbrott, på
hvilka hon var specialist i den grad, att många
personer, som af läkare dömts till krymplingar,
genom henne återställts. Hennes rykte blef där-
för stort inom provinsen.
Att hon blef så allmänt omtyckt, berodde icke
blott på hennes skicklighet. Hon var därjämte
en sann människovän, utan pjunk och sentimen-
talitet. Af de allra fattigaste tog hon ingenting
och öfverlemnade i allmänhet åt patienten själf
att bestämma arvodet efter råd och lägenhet.
Vi ha gått i författning om att — som vi hop-
pas redan i närmaste nummer — kunna meddela
våra läsarinnor den ädla afdödas bild och utför-
ligare lefnadsteckning.
Ännu en hedrad lärarinna. Vid Stor-
kyrkoförsamlingens folkskola här i Stockholm an-
ställda lärarinnan fru Valfrid Guslaoa Janson,
född Forsbom, kunde den 22 dennes fira sitt fyrti-
årsjubileum såsom lärarinna vid samma folkskola.
Hon anställdes nämligen därstädes den 22 Jan.
1851 och har alltsedan oafbrutet, utan någon
tjänstledighet, fullgjort sina åligganden på ett i
allo utmärkt och hedrande sätt. Af denna an-
ledning fick hon, utom andra aktningsbetygelser,
inför församlingens skolråd emottaga skolrådets
och församlingens tack för redbart och plikttroget
arbete, till henne i hjärtliga ord framfördt af skol-
rådets ordförande, pastor primarius Fehr, tillika
med underrättelse, att skolrådet beslutat dels hos
k. m:t anhålla om någon utmärkelse för hennes
verksamhet i skolans tjänst, dels ock till försam-
lingen göra hemställan om beviljande åt henne
af en årlig gratifikation. På samma gång öfver-
lemnades till fru Janson ett inom församlingens
skolråd, kyrkoråd och bland andra församlings-
medlemmar sammanskjutet penningebelopp i guld,
utgörande 390 kr.
Teater och musik.
Kungl. operan har nu Here aftnar uppfört Shake-
speares dramatiska dikt »En midsommarnattsdröm»
med Mendelssohn-Bartholdys vackra musik. Före-
ställningarna hafva beledsagats af det fiffigaste bifall
från den intresserade oeh tacksamma publiken. Sär-
skildt har naturligtvis fru Hartman som Puck rönt
varmt och välförtjänt erkännande. Bland de öfriga
torde böra framhållas fru Dorsch som Hermia oeh
fröken Brandt som Titania. För öfrigt bör hr Strand-
berg särskildt böra ställas fram som ett exempel på,
huru man icke bör skandera vers. —- — Vid aftonens
abonnementsföreställning gifves »Konung för en dag»
med hr Odmann i titelrollen. Samma opera gafs i
lördags, och var vår framstående operasångare hr
Lundqvist då med anledning af sitt 50-årsjubileum
föremål för storartade ovationer. Af h. m:t konun-
gen fick hr L. samma dag mottaga medaljen »Lite-
ris & artibus».
K. Dramatiska teatern. En repris, som visat sig
lyckosam ej mindre till det ekonomiska utbyte, den
gifvit i form af afton efter afton utsålda hus, än till
de konstnärliga resultaten, har Dramatiska teatern
funnit i Dumas d. y:s allbekanta komedi »Falska
juveler» (»Le demimonde»). Intresset vid denna
repris knyter sig naturligtvis närmast till framstäl-
larinnan af Suzannes parti, fru Fahlman, så mycket
mer som denna prestation ger anledning till intres-
santa jämförelser inför erinringarna af den forna
rollinnehafvarinnan, frn Olga Bjôrkegren-Fàhræus.
Skiljaktigheterna i de båda framstående skådespeler-
skornas uppfattning af partiet äro kännetecknande
för hvarderas konstnärskynne ; visst är, att fru Fahl-
mans naturel ingalunda minst egnar sig att bära
fram det nästan bländande förföriska på samma gång
som dämoniskt hänsynslösa i Suzannes karaktär. Hr
Fredriksons de Jalin är för välkänd att behöfva ro-
sas. Partiet är som enkom skrifvet för att lemna
den oöfverträfllige räsonnören tillfälle att i alla rikt-
ningar utveckla sin konst. Hr Hartman som de
Nanjac förflyttade oss tillbaka till de ungdomsfriska
dagar, då han var den ende och själfskrifne bäraren
af de mera betydande förste-älskare-rollerna vid vår
första scen; att han tydligen sparade sig något i de
tre första akterna för de mycket fordrande utbrotten
i den fjärde, kan så mycket mindre klandras, som
den dämpade tonen dock aldrig blef kall och den
frambrytande passionen verkade med både sann och
kraftfull relief mot denna bakgrund. Fru Bœckstroms
Marcelle, fru Rundbergs Valentine och frkn Ahlan-
ders grefvinna de Verniferes voro alla prestationer af
god karaktäristik, om än litet mera flickaktig friskhet
ej skulle ha skadat den rena, men därför ock i bot-
ten sunda Marcelle. Däremot tycktes oss hr Ryd-
grens Hippolyte föga passa in i den eleganta ramen ;
en man af värld — som han väl dock skall vara,
denne fru de Santis f. d. man — torde veta att be-
tydligt ledigare skicka sig inom salonger af låt vara
äfven tvifvelaktigaste värde.
Svenska teatern, hvars nyårspjäs »Baciller» rönt en
ovanlig framgång, har denna vecka blifvit färdig med
ett nytt program, nämligen »Enkan Durosec», komedi
i en akt af Alexander Bisson och Anthony Mars,
samt »Tokerier» (Pension Schöller), fars i tre akter
af Karl Laufs. Vi hinna dock ej nämna något vi-
dare om detta program förr än i nästa nummer. —
Under inöfning är Ibsens »Hedda Gabler» i svensk
öfversättning af Tor Hedberg. Titelrollen kommer
att utföras af fru Hvasser-Engelbrekt.
Filharmoniska symfoniorkestern gaf i måndags sin
fjärde konsert i Musikaliska akademien inför så godt
som alldeles fullsatt salong. Programmet var syn-
nerligen rikhaltigt och utfördes, särdeles hvad den
orkestrala delen beträffar, alldeles förträffligt. Det
är verkligen förvånansvärdt, att denna orkester, som
ju endast för några få månader sedan bildades af för
hvarandra alldeles främmande element, redan kunnat
nå en sådan fulländning i samspel och god nyanse-
ring, att den kan upptaga täflingen med hvilken
annan af våra orkestrar som helst utan undantag.
Det visar, att densamma består af goda förmågor,
som en hvar med nit och skicklighet fylla sin plats.
Det utmärkta resultat, hvartill Filharmoniska sym-
foniorkestern kommit, torde emellertid i första rum-
met böra tillskrifvas dess energiske och skicklige le-
dare, hr Andreas Hallen.
Mozarts symfoni i ess-dur erhöll ett alltigenom
delikat utförande, särskildt andantet och menuetten,
hvilken senare måste antagas. Den egentliga nyhe-
ten i programmet utgjordes af en serenad för stråk-
orkester med obligat violoncell-solo af Robert Volk-
mann. Violoncell-solot utfördes synnerligen fint af
hr Fr. Bisher, och den vackra och intressanta ton-
sättningen erhöll i sin helhet ett förtjänstfullt utfö-
rande. Vid konserten biträdde fröken Ek och hr
Forsten, hvilken nyss återkommit efter en längre tids
bortavaro i utlandet. Hr F:s präktiga stämma och
uttrycksfulla föredrag, som han hade tillfälle lägga i
dagen i Wolframs sång ur »Tannhäuser» och några
tyska och franska visor, tycktes hafva vunnit i ut-
veckling, sedan han senast lät höra sig härstädes.
Fortfarande kvarstår emellertid ledsamt nog hans
sedan gammalt kända benägenhet att detonera. Frö-
ken Ek utförde likaledes några franska sånger samt
ett par visor af A. F. Lindblad. De båda biträdande
konstnärerna belönades med lifiiga applåder. Sär-
skildt beröm förtjänar hr Stenhammar för sitt för-
träffliga pianoackompagnement.
Musikföreningen har äfvenledes haft konsert; men
att döma af den omständigheten, att vederbörande
— i olikhet med andra konsertgifvare — uraktlåtit
sända recensentbiljetter, torde man ej önska få dessa
musiktillställningar omnämnda inför en större publik.
Vi kunna ej annat än gå denna deras Önskan till
mötes.
Språkundervisningen
har i våra dagar, glädjande att omtala, tagit ett
betydligt steg framåt till ett bättre. De flesta,
som genomgått ett högre läroverk, veta, huru de
där under en lång följd af år tragglat lexor i de
moderna språken, utan att efter aflagd mogenhets-
examen kunna ens närmelsevis hjälpligt tala ett
enda af de moderna språken. Felet ligger natur-
ligtvis i den oriktiga undervisningsmetod, som i
allmänhet hittills används. Undervisningen i ett
främmande språk bör naturligtvis så mycket som
möjligt ske på språket själft, och åskådningsme-
I toden torde härvid utan all gensägelse vara den
bästa. Det är detta sätt att undervisa, som nu
mer och mer börjat vinna insteg, ännu kanske
mera i privata än i allmänna läroanstalter.
Sistlidet år öppnades härstädes den s. k. Nya
språkkursen, hvilken förestås af jur. kand. P.
Dahlander och fil. d:r J. Bergman. Här under-
visas i alla moderna språk, engelska, tyska och
franska, italienska och spanska, men också i de
klassiska språken och svenska. Hrr Dahlander och
Bergman undervisa i resp. engelska och tyska; i
franska språket undervisas af pastor Ostermann
vid franska reformerta kyrkan härstädes och i ita-
lienska af fröken C. Dietrichson.
Kurser gifvas såväl för nybörjare som för mera
försigkomna eller sådana, som önska återupplifva
mer eller mindre bortglömda skolkunskaper. Mer
än 300 elever hafva redan begagnat sig af under-
visningskurserna. Vi hafva själfva varit i tillfälle
bevista några lektioner i engelska och franska
språken vid detta språkinstitut och kunna ej an-
nat än lemna de amplaste loford åt såväl lärarne
som deras undervisningsmetod, hvilken, framställd
på ett så klart och lättfattligt sätt som här, ovil-
korligen måste medföra ett utmärkt resultat.
Nu för tiden är det nästan nödvändigt för hvar
och en att kunna åtminstone ett eller två främ-
mande språk. Bättre och billigare tillfälle härtill
än vid ett språkinstitut som detta torde näppeli-
gen erbjuda sig. Vi hänvisa för öfrigt till Nya
språkkursens annonser i Idun.
Fågel FeniX-
Berättelse för Idun
af
Mathilda Lönnberg.
Belönad med hedersamt omnämnande vid
Iduns stora pristäfling.
(Forts.)
Æn gång, då hon sydde, stack hon sig djupt i
fingret, så att blodet sipprade fram. Gunnar ut-
brast strax i klagan och förebråelser, att hon icke
skonade sina händer — »sina små, älskade, vackra
händer.»
»Alltid är du en så tokig gosse,» sade hon, i
det hon strök med handen öfver hans hufvud
och snodde hans hår omkring sina fingrar ; »du
vill riktigt skämma bort din stackars gamla mam-
ma. Julia har minsann andra åsikter. Hon tyc-
ker, att jag borde hinna så mycket, hon riktigt
jäktar mig, den Julia.»
»Ah, hur kan du påstå det?» sade Julia för-
undrad. »Har jag någonsin sagt något sådant?»
»Nej, men du har ett sätt att komma och se
på mitt arbete, som jag mycket väl förstår,» sva-
rade fru Emilia med sitt matta behagfulla leende.
»Jag får väl akta mig att komma och se på
dig då,» sade Julia och böjde sig ned och vid-
rörde lätt sin mors hår med läpparne.
Hvad som obehagligt berörde Gunnar var, att
aldrig någon besökte hans mor eller bjöd henne
till sig. Förr hade ingen dag förgått, utan att
någon kom på visit, och bjudningar haglade ned
öfver familjen. Nu var allt förbytt. En enda af
faderns vänner skickade en lax och en korg bär
från sitt landtställe och lät fråga med det sam-
ma, om de ej ville gå med ångbåten en dag för
att besöka hans villa. Gunnar skulle gärna ön-
skat, att hans mor efterkommit denna inbjudning,
men hon afsiog den.
»Jag skulle gärna hafva skickat laxen och bä-
ren tillbaka också,» sade hon, »om det ej hade
sett så illa ut.»
Den ende, som personligen besökte dem, var
den unge läkaren, som varit närvarande vid kon-
sulns död och äfven denna sommar vikarierade
för sin äldre kollega i staden. Han kom ofta,
sedan dagens sjukbesök voro slutade, och tillbragte
en stund i den lilla frontespisvåningen eller i Loh-
mans trädgård, då fru Emilia inbjöds dit med
sina hemmavarande barn. Den unge doktorn
lekte med lilla Gerda, samtalade med Gunnar och
fru Emilia, men hans blickar dröjde längst vid
Julias vackra ansikte och behagfulla gestalt. Det
var tydligt, att hon var den magnet, som drog
honom dit. Den unga läkaren var en kärkom-
men gäst för dem alla.
Gunnar fann en riktig hvila i hans sällskap,
ty han tärdes af oro för moderns framtid, och
kapten Lohman lindrade icke hans farhågor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
