Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 8. 20 februari 1891
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62 I DUN 1891
att utan band följa stundens impuls, hänsyns-
löst nedbrytande alla hinder för att tillfreds-
ställa sina önskningar och nä sitt mål, skola
också de finna, att han ej är en man att lita
på, åt hvilken man gärna förtror sin älsklings
framtid och lycka. Att han är en »fin» herre,
tror jag icke skall dåra. Betty har fått sin
skolundervisning i prestgården tillsammans med
flickorna där, och hennes kunskaper ha mån-
gen gång försatt föräldrarne i häpen förtjus-
ning. I deras ögon är ingen för fin åt Betty,
och jag tycker nästan delsamma.
Det blir den »gamla, gamla historien», kon-
flikten mellan de äldres vilja och de ungas,
visa förmaningar och tal om lifslång erfarenhet
från vissnade läppar, som lemnas obeaktade
af olåliga unga, hvilka brinna af längtan att
skapa sitt eget lif efter egna önskningar.
Och när den gamle lotsen dundrat och slun- i
gat ut sin förbittring i hårda ord, när mormor
gråtit sina klara ögon röda, när de ömsom
hotat, ömsom bedt med kärlekens mest be-
vekande öfvertalningsförmåga — då skall Betty,
själf förgråten och med förtviflan i sin blick,
slå armarne om lotsens hals, trycka sin kind
intill hans och hviska:
»Men, granny, jag älskar honom så!»
Och då vet man, hur det går.
* *
*
Ingen syntes vid båten nästa morgon, hvar-
ken Betty eller någon annan från lotsens.
Men några veckor senare läste jag i en tid-
ning, att den tyske målaren K . . . firat sitt
bröllop på vestkusten med den vackra dotter-
dottren till f. d. lotsen Peter Olson, en af
ställets mest ansedde och aktade män. Ome-
delbart efter bröllopet hade de nygifta lemnat
orten för att bosätta sig i München.
Vissnande kransar.
Ç^Tan ^ac*e ]eSat länge sjuk. Deltagandet hade
LtH varit stort bland vänner och kamrater, ja,
rA-jA till och med från allmänheten. Förfrågnin-
gar och visitkort hade kommit i tröttande
mängd dagligen och stundligen till hans hem och
nästan upptagit tiden för en person. Men hvad
gjorde det! Att han var värderad och afhållen var
ju inte mer än rätt och billigt, så som han upp-
offrade sig för det allmänna. Det var ju också
en tröst för hans sörjande familj, och själf hade
han synbarligen fröjdat sig åt detta erkännande,
så länge han orkade tänka.
Men — sjukdomen blef långvarig, intresset slap-
pades så småningom, förfrågningarna och visit-
korten blefvo sällsyntare. Hans närmaste orkade
ej längre vaka, sjuksköterskor anskaffades, som
förde spiran i sjukrummet efter alla konstens regler,
de rediga ögonblicken blefvo allt kortare, han kän-
de knappast igen de sina mer — och så dog han.
Hustru och barn gräto, intresset och deltagandet
hos vänner och bekanta flammade upp med för-
nyad styrka, på sorgbesök, tårar och trösteord spa-
rades ej. Tidningarna prisade den döde, allmän-
heten instämde. Hans förtjänster, både dem han
haft och inte haft, förkunnades högljudt, bristerna
och felen vändes till storslagna karaktärsdrag eller
hviskades om helt tyst man och man emellan, och
så kom begrafningsdagen.
I butikfönstren hade praktfulla kransar varit
utställda »till benäget påseende» för hela Stock-
holm dagarne förut, den ena idén smakfullare och
originellare än den andra täflade om priset. De
breda banden med förgyllda inskriptioner och guld-
fransar drogo uppmärksamheten nästan lika myc-
ket till sig som de yppiga rosorna, de mörka,
melankoliska penseerna, de glänsande hvita liljorna,
som i sina kalkar gömde en och annan dallrande
daggdroppe, det fina, graciösa gräset, violerna och
resedan, som i slösande mängd tjusade ögat och
sände ut sin förtrollande doft.
I revisor K:s våning stod jungfrun färdig att gå
till sorgehuset med en smakfull krans. Fru K.
fäste visitkortet, och så försvann hon med den.
Revisorn hörde till den dödes umgängesvänner
och kunde således inte underlåta att skicka en
enskildt krans på en trettio kronor eller så, oak-
tadt revisorn själf deltagit i kostnaden för den
utomordentliga jättekrans som hela »verket» bidra-
git till. Denna hade väckt hela stadens beundran
och med fullt skäl, ty den var verkligen ett mä-
sterverk i sitt slag, både i fråga om dyrhet och
skönhet.
Revisorn hade varit vid mycket retligt och då-
ligt lynne den sista tiden, af sorg och saknad efter
sin vän, hette det. I hög grad bidrog dock den
extra utgift, hans klena kassa måst vidkännas i
och för begrafningskransarne, till hans iråkade
misshumör. Han med sina skulder, sin måttliga
inkomst och stora barnskara hade egentligen inte
råd till några extra utgifter. Pengarna, som voro
afsedda för lille Johns nya kläder och skolafgiften,
hade måst anlitas; hur den uppkomna bristen
skulle fyllas var ej godt att veta. Nå ja, det var
ju ej värdt att grubbla öfver, det blef väl någon
råd. Det här var ju dessutom en alldeles ound-
viklig utgift, han behöfde väl inte vara sämre än
andra heller!
En passande, högtidlig stämning rådde i sorge-
huset, då den ene gästen efter den andre infann
sig. Enkan med sitt långa sorgflor tog sig myc-
ket bra ut, omgifven af döttrar och söner, hvaraf
den äldste, en hoppgifvande student, nyss fyllt tjugu-
tre år. Revisorn tryckte deras händer och talade nå-
gra ord med bruten röst till de sörjande, värdiga,
tröstande ord om samhällets förlust, kamraternas
högaktning och djupa saknad, om vänsällhet, plikt-
trohet, ett aktadt och värderadt namn, hvars minne
sent slocknar, m. m. Och verkligen lyckades han
också med sina tröstande ord bringa den stackars
enkan ur den tillkämpade fattningen, så att hon
brast ut i våldsam gråt, hvaruti snart hela barn-
skaran deltog.
Och så skulle processionen ordnas. Det var
ett långt, ståtligt tåg. Kistan var öfverhöljd med
kransar, och en stor del, som ej fått rum därpå,
fyllde de sörjandes vagnar. Nå ja, ljöd den all-
männa meningen, det var väl inte mer än rätt
och tillbörligt, en så verksam och framstående man.
Inte blott den enskilda vänkretsen och familjen
förlorade ett stöd i honom, tänk, hvad han varit
för hela samhället, ja, för hela landet genom sitt
outtröttliga sträfvande för upplysning, framåtskri-
dande, för fattigvård, nykterhet, sedlighet m. m.
En och annan röst höjdes väl också, som ej tyckte
fullt lika med mängden, men dessa röster voro
alltför svaga och dogo snart bort i det rådande
modets, den allmänna opinionens brusande ström.
»Hm — det är konstiga tider vi lefva i, kära
Malin,» sade gamle intendenten, där han satt vid
fönstret i sin varma nattrock och betraktade lik-
tåget.
»Hvarför säger du så?» frågade hans syster och
trogna hjälp, som stod vid hans sida.
»I vår ungdom lefde vänners minne i hjärtat
och inie i onödig lyx,» svarade gubben. »När jag
dör, får det inte vara kransar, utan de fattiga må
få smulorna i stället.»
»Så vill jag också ha det,» utbrast systern
lifligt.
»Ack jag mins honom, som de fira nu. Det var
ändå jämt ett år sen i dag han satt här uppe och
språkade med mig. Den som hade riktigt godt
om pengar, farbror, sa’ han, tänk hvad man kunde
göra mycket godt då! Han var så frisk och glad
då, och nu ligger han där, unga kraftfulla karlen,
och jag gamla stackare går här och spökar.»
»Ja, det är väl det,» sade systern. »Men nog
skulle han, som de fira nu, tyckt mer om, att en
fond stiftats med hans namn för något godt ända-
mål, hvarför gjorde de inte det?»
»Hvarför,» bröt gubbeu ut, »jo, därför att hela
vår tid är snedvriden, alldeles snedvriden. Lyx
och öfverflöd och galenskaper, man kan bli dålig
bara att se det! Annat var det i min ungdom!»
Gubben snodde snusdosan mellan fingrarne.
»Sirr-u Alexis,» sade en liten barfotad byting,
där han stod på gatan med en kamrat och be-
traktade det granna tåget, där det drog förbi, »de’
va’ fint värre, du. Hva’ trorr-u dom kostar, dom
där?»
»Vete fåglarna,» svarade Alexis likgiltigt, »men
dugde dom äta, så högg ja’ mej allt en, ja’ ä’ hung-
rig som en varg.»
»Hvad trorr-u polisen skulle säja då du,» skrat-
tade den andre och »gjorde en gubbe» bakom
poliskonstapelns rygg.
»Sirr-u de’ ä’ fullt i dom andra vagnarna me’
kransar,» skrek pojken och pekade med sitt smut-
siga finger.
»Ja, men de’ ä’ nedrigt,» utbrast kamraten.
Konstapeln vände sig om och gaf dem en bister
blick. När han vändt sig ifrån dem, räckte Alexis
»lång näsa» bakom hans rygg, och så kilade poj-
karne.
En blåögd, trasig, ytterligt mager kvinna med ett
blekt vissnadt barn på armen stod där också.
»Min gubbe dog i vintras, men ingen gaf honom
några kransar, fast han jämt va’ snäll mot barna
å’ mej. Ack, hva’ han arbeta’ och släpa’ å allri
söp han opp’et! Hvila få vi göra i grafven, gumma,
sa’ han, å’ nu får han hvila. Stackare vi som ä’
kvar!» Det trasiga förklädet fördes till näsa och
ögon. Barnet sträckte armarna efter de granna
kransarna, men då sade modern vresigt: »Tig unge,
hade vi pengarna för en enda af di där, så kunde
vi slippa frysa å’ svälta längre vi, men» —
Under tiden skred sorgetåget högtidligt framåt,
och snart lades blomsterskatten i eller på graf-
ven för att multna med den döde, under det
att lifvet brusade där förbi, med sitt lättsinne och
sin fåfänga, sin ytlighet och flärd, sin ohulpna
nöd och sitt ständigt återkommande kraf på för-
barmande.
»Jag undrar, hur affärerna stå hos —?» sade
revisor K:s fru till sin man på aftonen begraf-
ningsdagen, »tror du, att han lemnar någon för-
mögenhet efter sig?»
Revisorn runkade dystert på hufvudet. »Nej,
kära du, det gör han visst inte,» svarade han,
»om skulder och tillgångar gå ihop, få vi vara
glada.»
»Stackars Tekla, som är så fåfäng och oförstån-
dig och så litet för sig sedan,» suckade frun del-
tagande. »Hur skall hon taga sig fram med alla
de ouppfostrade barnen !»
»Ja, det vete Gud, jag ser ingen utväg,» svarade
revisorn modstulen. »Hon vill ha mig till utred-
ningsman i boet, och det är ingen afundsvärd lott
alls.»
»Nej det har du rätt i, men försök att tala för-
stånd med Tekla, säg henne, att hon är tvungen
att vara förståndig och sparsam nu.»
»Ja, visst, söta vän, om hon hade något att
spara med, det är knuten. Och i alla fall, den
konsten lär man sig inte på rak arm, när man
förut haft öfverflöd på allting.»
»Ja, men hon är tvungen nu, gubben lilla. Ack,
om John åtminstone tagit sin examen, då hade
han ju löfte om plats, han har ju bara ett år kvar.
Nu får han väl lof att afbryta sina studier och
slå sig på något praktiskt, eller hur?»
»Ja visst, det kan aldrig bli fråga om annat,
men det är fullt där också, öfverfullt.»
Revisorns tioårige son Henrik hade suttit tyst
i ett hörn och åhört föräldrarnes samtal, upptagen
som han var med det nyttiga arbetet att kreta
sönder en vacker pappersknif från sin fars skrif-
pulpet. Nu reste han sig upp och sade plötsligt
och oförberedt:
»Men pappa, hade det inte varit bättre att spara
kransarna på farbrors kista och ge John pengarna
i stället, så att han fått ta sin examen?»
»Tyst, min gosse, det där förstår du inte,» sade
modem och klappade honom på hufvudet.
Aurore Lundqvist.
(Lisseg.)
Smånotiser från kvinnovärlden.
Sonja Jiowalewskis begrafning egde rum
måndagen den 16 dennes på middagen kl. half 3.
Redan kl. half 2 egde en rysk mässa — fru
Kowalewski tillhörde nämligen den grekisk-katol-
ska bekännelsen — rum i den aflidnas bostad n:r
56 Sturegatan i närvaro af hela den ryska am-
bassaden samt ett mindre antal af hennes när-
maste vänner. Af hennes släktningar hade endast
professor Maxime Kowalewski från Moskva in-
funnit sig vid begrafningen.
I den dödas vackra, i rödt dekorerade salong
stod den med med ett rödt sammetskläde betäckta
kistan på en svart katafalk, omgifven af tjocka
vaxljus. Ryska pastorn Romjantzew och hans
bägge medhjälpare förrättade mässan. Sällan har
man vid någon enskild persons bår fått skåda så
många och vackra kransar som vid Sonja Kowa-
lewskis. Hela rummet var uppfyldt af deras
prakt.
Kransarne voro dels från lärda och vetenskap-
liga samfund här och i utlandet, dels från elever
och lärjungar, dels från den aflidnes talrika vän-
ner och beundrare af hennes snille.
I sorgehuset samlades så småningom en stor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:44 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1891/0070.html
