Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 8. 20 februari 1891
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891 f DUN
mängd af fru Kowalewskis vänner och bekanta,
hvaribland märktes Stockholms högskolas styrelse
och lärarekår, samt för öfrigt ett stort antal lärde
och vetenskapsmän.
Den egentliga jordfästningen försiggick i stora
kapellet på Nya kyrkogården, hvarefter den med
kransar helt och hållet betäckta kistan bars till
den på Lindhagens kulle belägna grafven, där
professor Maxime Kowalewski i några ord tolka-
de de efterlefvande vännernas sorg och saknad.
Ofvanpå grafven placerades en stor praktfull
krans med blommor och blad af porslin från
kvinliga vänner i Petersburg.
*
Iloffröken Wedel-Jarlsberq höll den 15
dennes i »Kristliga föreningen af unga kvinnor»
härstädes, hvilken förening är ett motstycke till
den liknande föreningen för unge män, ett före-
drag om nykterhetssaken, i hvilket hon skildrade
alkoholens skadliga inflytande och uppmanade till
total afbållsamhet. Fröken W.-J. påpekade bl. a.
att en totalafhållsamhetsförening, som räkar om-
kring 100,000 medlemmar, finnes i Norge, och ön-
skade, att detsamma skulle vara fallet hos oss.
Bland de närvarande märktes personer ur socie-
teten och medlemmar af riksdagen. För öfrigt
var den lilla inbjudande våningen fylld af en in-
tresserad och tacksam publik.
*
De vackra knypplade Vadstenaspet-
same börja inom vårt land allt allmännare an-
vändas till kyrkprydnader, hvartill de ock väl
lämpa sig, enär de äro synnerligen smakfulla samt
därtill ovanligt gedigna och hållbara.
Så har en särdeles vacker och dyrbar dylik al-
tarduksspets i d/essa dagar inköpts från fru Char-
lotta Randels spetsknypplingsaffär i Vadstena för
Laxå kyrka. Det lina och enligt paramentikens
lagar komponerade mönstret är uppgjordt af frö-
ken Laura Mörner i Vadstena och upptager en
del af våra kristliga symboler, såsom korset, kal-
ken, lagtaflorna, bibeln, rosen m. m.
*
En af Stockholms äldsta invånarinnor,
enkefru Charlotta Vilhelmina Sofia Berndt ingick
den 13 dennes i sitt 99:de år. Den gamla är fort-
farande i besittning af goda kropps- och själs-
krafter.
ife-
Teater och musik.
Kungl. operan har, såsom vi helt kort i förra
numret omnämnde, återupptagit sin stora nyhet
från föregående säsong, den gamle mästaren Ver-
dis praktfulla opera »Otello». Det af talrika så-
väl instrumentala som vokala skönheter mät-
tade tonverket synes redan vara på väg att
varda verkligt populärt härstädes, att döma af det
lifliga och intensiva bifall, som beledsagar det-
samma från den vid hvarje föreställning fullsatta
salongen. Detta bifall är här ock så mycket mera
på sin plats, som operan får ett alldeles ovanligt
jämnt och godt, i vissa fall briljant utförande.
Den, som nedskrifver dessa rader, hade i fjor
tillfälle se »Otello» uppföras å k. hofoperan i
Berlin, och om denna teater i dekorativt hänse-
ende och sceniska detaljer stod öfver vår opera-
scen, så hann den däremot ej hvad beträffar ut-
förandet vare sig i dess helhet eller med särskild
hänsyn till hufvudpersonerna upp emot det, som
här presteras.
Hr Öilmann har i utarbetandet af titelrollen
i »Otello» helt enkelt öfverträffat sig själf. Här
först tyckes han ha fått en uppgift, värdig hans
musikaliska intelligens. Också har han beträf-
fande denna uppgift såväl i dess helhet som i
dess detaljer lyckats så som kanske aldrig förr,
och vi tveka ej att beteckna Otello som den mest
helgjutna skapelse, hr Ö. hittills åstadkommit.
Att framdraga några särskilda praktställen är
svårt, då ju det hela är så godt, och vi skulle
ej heller hafva utrymme härför. — Hvad här sagts
om hr Ödmann som Otello gäller i lika hög grad
om hr Lundqoist som Jago. De båda härliga stäm-
morna klingade förträffligt bredvid hvarandra, och
äfven hr L. gaf åt den dramatiska delen af sitt
parti en synnerligen lycklig tolkning. - Desdemo-
nas parti har öfvertagits af fröken Moritz, som
i detsamma fullt motsvarar de förhoppningar, man
trott sig kunna hysa om henne på grund af hen-
nes föregående debutroller. Det ljufva och inner-
liga i rollen kommer väl till sin rätt, och stäm-
man klingar frisk och behaglig, om ock tonen må-
hända stundom förefaller något pressad. Detta
torde dock lätt kunna bortarbetas. — Öfriga rollin-
nehafvare fylla godt sina platser, och operan går
som sagdt i sin helhet förträffligt samt torde
komma att hålla sig länge uppe.
Femte symfonikonserten gafs i lördags inför från
golf till tak fullsatt salong. Programmet var
också ett af de intressantaste. Brahms symfoni
n:r 4, e-moll, inledde konserten. Den utfördes
nu för första gången härstädes och mottogs med
bifall, om ock ej synnerligen entusiastiskt. Må-
hända är denna symfoni delvis nog djuptänkt
och svårtydd för att kunna fattas af alla, åtmin-
stone vid ett första uppförande. Den andra sat-
sen, det vackra andantet slog bäst an och erhöll
också det bästa utförandet. Symfonien torde vid
ett förnyadt uppförande lättare uppfattas och sen-
teras. Programmets slut- och hufvudnummer ut-
gjordes af Beethovens symfoni n:r 8, f-dur. Att
denna skulle framkalla ett så mycket lifligare bi-
fall var naturligt, och efter andra satsen, scher-
zot, blef bifallet så lifligt, att satsen måste omta-
gas. Denna symfoni utfördes ock på ett synner-
ligen delikat och förtjänstfullt sätt. De två me-
lodierna för stråkorkester af Grieg — »Hjärtesår»
och »Våren» — förfelade ej att göra ett varmt
och innerligt intryck och skulle nog gärna hörts
om igen. Den praktfulla och af orkester-effekter
mättade sorgmarschen ur Wagner »Götterdäm-
merung» har här spelats flere gånger förut. Den
förfelar aldrig att göra detta djupa och gripande
intryck, som både skakar och väcker beundran.
I dag fredag gifves »Leonora», i morgon lördag
åter symfonikonsert med biträde af hr Salomon
Smith samt på söndag »Trollflöjten».
K. Dramatiska teatern var i måndags åter färdig
med ett nytt program: »Pater noster», dram på
vers i 1 akt af François Coppée, öfvers. af Ernst
Lundquist, samt »Margot», komedi i 3 akter af
Henri Meilhac. Det förstnämnda stycket står onek-
ligen högst af de två. Det är en liten poesifull
skildring från kommunens dagar i Paris år 1871
och gifver ett ypperligt tillfälle åt fröken Anna
Zetterberg att lägga i dagen sin ej vanliga talang
som skådespelerska. Den varma, innerliga hän-
gifvenhet för brodern, som skjutits af kommunar-
derna, det djupa, okufliga hatet mot dessa mör-
dare, den vilda förtviflan och den hädande för-
nekelsen mot försynen — allt erhöll ett sannt och
öfvertygande uttryck i såväl tonfall scwn gester.
Det hela bief en sannskyldig triumf för fröken Z.,
som efter styckets slut framropades ej mindre än
fyra gånger. — Ofversättningen föreföll ledig och
god.
»Margot» tillhör ej Meilhacs bästa stycken. Det
är en blandning af diverse ingredienser, som ej
tyckas passa riktigt ihop. Figurerna äro i allmän-
het ganska bra tecknade, men brister finnas, så
t. ex. i hufvudpersonen, Margot själf, hvilken af
författaren tecknats något obestämdt, och som
därför oaktadt fru Hartmans allra bästa bemö-
danden ej framstår så fullt klar, som man kan
önska det hos en hufvudperson. Fru H. förtjänar
emellertid loford för hvad hon ger och belönades
också af den fulltaliga publiken med lifliga applå-
der. Hr Fredrikson som den gamle viveuren,
Boisvilette, hvilken förälskar sig i sin skyddsling
Margot, är måhända till sitt yttre något för ung-
domlig, men för öfrigt naturligtvis förträffligt på
sin plats. Hr Byström har som den nyssnämndes
brorson en af sina bästa uppgifter, och hr Skån-
berg som skogvaktaren sköter sig som alltid sam-
vetsgrannt. Rollen är emellertid tämligen tråkig.
Hr Bceckström har af den andre gamle viveuren
gjort en rolig typ, men nästan bäst af alla är
fröken Åhlander som den sportälskande, men rätt-
framma och godhjärtade fru d’Arcy. Den senares
dotter Valentine hade i eleven fröken Janson fått
en täck och behaglig representant, som mycket
bra löste denna sin första uppgift. Samspelet är
naturligtvis som alltid å denna scen godt, och
programmet förtjänar att tagas i betraktande, sär-
skildt för det första styckets skull.
Svenska teatern har upptagit Ibsens senaste drama
»Hedda Gabler» med fru Hvasser-Engelbrecht i
titelrollen. Då detta skrifves, hafva vi emellertid
ej sett stycket, hvarför vi ej kunna nämna något
vidare därom förr än i nästa nummer.
Om Vasateaterns senaste program vilja vi fatta oss
kort, så mycket hellre som detsamma, efter
allt att döma, när dessa rader ligga inför våra
läsarinnors ögon, redan bör tillhöra de minnen,
som ju förr dess bättre må glömmas. Man hade
af författaren till »Duvals skilsmessa» sannerligen
68
trott sig ha rätt att vänta något bättre än det
oresonliga, vågade och platta misch-mascb, som
presenteras i form af vaudevilleoperetten »En
flickpension». Alla ansträngningar af teaterns
mest gouterade förmågor kommo också till korta
i den atmosfär af kylig missräkning, som snart
bredde sig mellan salong och scen; fröken Ek-
ströms täcka uppsluppenhet, fröken Magnussons
och hr Strömbergs burleska komik —■ allt var
förgäfvesl De goda förmågor, som bringas in i
den pinsamma nödvändigheten att till sista re-
plik föra fram en slik dödfödd produkt för en
allt mera afvog publik, äro kanske högst att be-
klaga. Och en lycka i olyckan är åtminstone,
om denna publik dock till sist, somhär, lemnarteatern
med den varma förhoppningen att snarast på nytt
få helsa sina gunstlingar i värdigare uppgifter.
Ty det är sannt, att vi ha Vasateatern att tacka
för allt för många glada aftnar för att ej gärna
vilja stryka ett streck öfver denna, som hade
den aldrig varit.
Hr G. A. Söderman, hvilken som bekant nyligen
hemkommit efter slutade sångstudier i utlandet,
gaf i söndags en mâtiné i Musikaliska akademien.
Denna uppvisning gaf oförtydbart vid handen, alt
hr Södermans stämma, som före utresan föreföll
något tjock och grumlig, betydlig utvecklats såväl
i omfång som välljud, hvarjämte föredraget vunnit
i dramatiskt lif och färg. Hr S. kan nu räknas
till de allra bästa bland våra yngre sångare och
skulle säkerligen utgöra en god och välbehöflig
ackvisition för vår k. operascen. Efter hvarje
nummer hälsades hr S. af det lifligaste bifall.
Påminnelser. Musiksäsongen står nu i sitt hög-
sta flor. Den ena musiktillställningen aflöser den
andra. Vi erinra nu närmast om symfonikonser-
ten å k. operan i morgon lördag, hrr Aroid Öd-
manns och Salomon Smiths mâtiné i Berns’ sa-
longer om söndag, Filharmoniska, symfoniorke-
sterns sjätte konsert om måndag i Musikaliska
akademien med ett utmärkt program, hvars första
afdelning gifves till minne af den nyligen bort-
gångne tonsättaren N. W. Gade; vidare tredje
kammarmusiksoarén (Aulinska kvartetten) på tis-
dag i Vetenskapsakademien samt sist, men icke
sämst på torsdag i nästa vecka i Musikaliska
akademien den första af de tre musiksoaréer, som
anordnats af hofsångerskan grefvinnan Math.
Taube, prof. Hallström och hr Lejdström. Alla
dessa musiktillställningar äro af så utmärkt slag,
att vi våga tro att den musikälskande publiken
ej skall försumma någon enda af dem.
Om karnevalen i Berns’ etablissement nästk.
lördag till förmån för Dramatiska och musikaliska
artisternas pensionsförening påminna vi likaledes
ännu en gång.
4
Fågel FeniX-
Berättelse för Idun.
af
Mathilda Lönnberg.
Belönad med hedersamt omnämnande vid
Iduns stora pristäfling.
’Forts.)
I et var sannt, det kom jag alldeles icke ihåg,
kära Annie,» svarade han. »Nå, då kom-
mer han så mycket säkrare tillbaka.»
Och Gunnar kom. Han tog med vana
och händighet sönder geväret, och på ungefär en
halftimme hade han åter satt det i stånd. Då
han återlemnade det, gjorde han en anmärkning
om mekaniken. Den var föga varaktig och fjä-
dern af dåligt stål. Han föreslog därför en liten
förändring, som skulle göra geväret litet mera
hållbart.
»Det är ett ganska dyrbart gevär, dock tyckes
det icke vara så godt, som det är dyrt,» sade nu
Archibald och tog upp sin portmonnä. »Men tillåt
mig fråga: hvarför söker ni ej anställning vid en
mekanisk verkstad, utan förnöter edra dagar så
där nere vid hamnen?»
»Jag har sökt arbete, ingen behöfver något.»
»Ah, min onkel, ingeniör Finestone, beklagade
sig i går, att han behöfde, folk och att han i brist
på arbetare måste afsäga sig en beställning. Min
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:44 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1891/0071.html
