Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. 27 februari 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
68 IDUN 1891
Brudgummen.
Af Furst D. Galitzin-Murawlin.
För Idun efter ryskan.
S
ed matt klang slog klockan åtta. Alexis
Mursikow ryckte till och kastade
ifrån sig broschyren, som han förut
haft liggande i knäet. Redan under två tim-
mar hade han suttit så, försjunken i plågsamma
funderingar, uttröttad af den långa alltjämt
tilltagande själsspänningen... Snart måste hon
komma, och han var ännu icke förberedd,
hade ännu ej funnit de rätta orden...
Lampan lyste med blekt sken under den
röda japanska skärmen i form af en fjäril
med utbredda vingar. Det dämpade ljuset
kastade ett blodrödt skimmer öfver en liten
parfymerad salong, som mera liknade ett frun-
timmers budoar än ett ungkarlsrum. Stora
fotografier i plyschramar betäckte väggarna
och etagèrerna, som för öfrigt upptogos af
dyrbara porslinsfigurer och andra prydnads-
saker.
»Hur skall jag säga henne det,» hviskade
Alexis för sig själf. Därpå reste han sig
och började med lätta, små, på den mjuka
mattan alldeles ohörbara steg gå af och an,
hvarvid han undvek fåtöljerna, som hindrade
honom att gå i rak linie. Han var en gan-
ska vacker, blek, brunett ung man omkring
tjugufem år, med insjunkna kinder och kring-
irrande blick. Hans ansikte hade ett obe-
stämdt uttryck — icke den vekhet, som ofta
är godhetens fysionomi, utan något slappt,
svampartadt. De uppåtvridna mustascherna,
det spetsiga hakskägget, den oklanderliga
dräkten — allt tydde på vana att sorgfälligt
ge akt på sitt yttre. Han var smärt, af
medellängd och föreföll så bräcklig, att man
nästan kunde känna sig rädd för att vidröra
honom.
»Hur skall jag säga henne det!» uppre-
pade han och såg nervöst på klockan. En
lätt ringning hördes. Mursikow ryckte till
och gick ut i tamburen för att öppna. »Kan-
ske det är någon annan än hon, » tänkte han
med en sista feg förhoppning.
Men det var ändå hon. En förtjusande
blondin, med glänsande ögon, högväxt, gratiös,
mörka ögonbryn och en något uppåtböjd öfver-
läpp, som gaf ett ironiskt drag åt hennes
bleka ansikte.
»Du öppnar själf dörren för dina gäster?»
frågade hon spefullt, i det hon lät sin mjuka
pelskappa glida af i hans händer.
»Ja. Jag har gifvit min betjänt ledighet
för i dag; han har gått till en vän, med
hvilken han förut tjänade kamrat hos gene-
ralens.»
»Så många detaljer!... Men —- god af-
ton! . ..»
Hon räckte honom handen. Mursikow
kunde ej besluta sig för att föra den till sina
läppar, utan tryckte den blott, förvirrad af
flickans genomträngande blick. Hon ryckte
på axlarna.
»Kom in,» sade hon. »Jag är mycket ny-
fiken att få veta, hvarför du skrifvit till mig,
att jag på hemvägen från min kusin måste
komma hit. Du besvor mig att blott en enda
gång blunda för konvenansens föreskrifter och
besöka dig hemma i din våning. Du tilläde,
att lif och död stodo på spel. Då det gäller
lif och död, måste konvenansen vika. Alltså,
jag är här, och säg mig nu fort, hvad du
har att säga. Om jag inte om en kvart är
hemma, kan jag inte förklara, hvarför jag så
länge stannat hos min tråkiga kusin.»
Alexis rörde läpparne krampaktigt och
svarade med bortvänd blick: »Ser du, Valen-
tine, jag måste tala med dig alldeles ensam...»
»För att omtala för mig din förestående
förlofning med furstinnan Sophie Gatzky!»
afbröt honom Valentine långsamt och kallt.
Hon slog sig ned på divanen inom ljus-
kretsen af lampan, hvars röda strålar gåfvo
lif åt hennes orörliga drag. Hon såg rakt
på honom med ett iskallt uttryck i ögonen.
På hennes öfverläpp spelade ett föraktligt
leende.
Alexis tog ett steg tillbaka. Detta hade
han ej väntat. Hans hjärta började häftigt
klappa.
» Valentine... Valentine...» stammade han.
»Jag vet allt,» fortfor hon lugnt. »Ni
skola gifta er efter helgen. Hon medför åt
dig fyrahundratusen rubel som hemgift. Efter
brölloppet skola ni resa utrikes och sedan
bosätta er på hennes gods. Endast en sak
förvånar mig: att du kunde tro, att jag ej
skulle få veta det, äfven om jag nu inte kän-
ner Gatzkys. I går afton har man noga be-
rättat mig allt. Du var rädd, att jag skulle
bli högljudd, och på ett annat ställe kunde
någon lyssna på oss. För all del, blif ej så
upprörd, berätta mig allt, det intresserar mig.
Jag har inte kommit hit för att blott bevittna
din förvåning... För resten, den behagar
mig inte alls.»
Mursikow kände sig lättare om hjärtat.
Han hade väntat sig ett stormande utbrott,
men däraf blef ju alls intet. Han hade trott
det mycket svårare att bli henne kvitt.
»Så besynnerlig du är!» sade han, i det
han äfven satte sig. »Jag förstår ju mycket
väl, att du måste hata mig...»
Valentine skrattade högt.
»Hata? Hvarför? Jag har ju från första
dagen anat, att ett sådant ögonblick som detta
skulle komma. Nog. Du bedömer mig efter
de kvinnor, man beskrifver i romanerna. Jag
hör ej till den sorten, därtill är jag for enkel.
Vi ha två år älskat hvarandra, du har bedt
mig hålla vår förlofning hemlig, för att ej
din karrier skulle skadas däraf. Godt. Du
älskar mig inte mera, och jag måste upphöra
att älska dig. Det skall inte nu falla sig
svårt för mig. Det förekommer mig till och
med nu, som jag aldrig verkligen älskat dig.
Jag förgapade mig troligen i dig, emedan du
är vacker och elegant och kan tala bra (na-
turligtvis ej i ett sådant ögonblick som detta).
Vi skiljas — lika godt. Men jag vill inte
upphöra att vara din väninna. Säg mig —
älskar hon dig?»
Alexis kände sig alltmera lätt om hjärtat.
Men hans stora förlägenhet ville ännu ej vika.
»Så besynnerlig du är!» upprepade han.
»Hvarför tala om sådana saker?»
»Hvarför inte?» frågade hon och såg honom
stadigt i ögonen. Hennes ansikte var lugnt,
som förut, endast hennes öfverläpp darrade,
medan kring munnen spelade ett halft från-
varande leende, som blottade de hvita tänderna.
»Jag sade, att jag skulle förbli din väninna.
Var inte rädd, jag skall inte besvära dig för
mycket. Det är bara för i dag jag tar mig
friheten att vara frågvis. Hon älskar dig
således?»
»Ja,» svarade Alexis. »Hon har mig till
och med mycket kär.»
»Det gläder mig uppriktigt. Säkerligen
skulle du ej alls ha blifvit lycklig med mig.
Må då därför en annan ersätta mig. Och
du hoppas ju bli lycklig med denna?»
»Säkert... det är ej möjligt annat...»
»Nej, hon är ju så rik !» fortfor Valentine,
men tilläde, som om hon hastigt besinnat sig:
»Det vill säga, det är naturligtvis ej orsaken!
Det föll mig blott in, att hon är ett glän-
sande parti. Fyrahundratusen rubel i hem-
gift, ett stort gods...»
»Femtonhundratusen hektar lerjord,» be-
kräftade Alexis ifrigt, »och, du vet, lerjord
är en jord, som... För öfrigt har hennes
far en oerhörd förmögenhet, två millioner kon-
tant på banken och tvåtusen hektar i guver-
nementet Rjäsan.»
»Äfven lerjord?» frågade hon med synbar-
ligen spänd nyfikenhet.
»Ja, ypperlig,» svarade Alexis naivt, »med
brännvinsbränneri, kvarnar...»
Kvarnarna voro haDs egen uppfinning för
att ytterligare höja effekten. Valentine strök
med handen öfver ansiktet, som om hon ön-
skade hvila sina ögon, som hon hela tiden
hållit genomträngande fästade på honom, eller
som om hon en sekund velat dölja sin blick.
»Det är ju mycket präktigt — mycket
präktigt,» upprepade hon och lät hufvudet
sjunka. Plötsligt rätade hon upp sig och
sade med blixtrande ögon:
»Och du inbillar dig, att jag skall tillåta
det? Du har trott mig? Du är så dum, att
du noga berättar mig allt, som om jag vore
en främmande person. Hvad håller du mig
egentligen för? Under dessa två år — har
du ännu ej lärt känna mig? För resten, jag
också har ju först i dessa dagar lärt känna
dig.»
Mursikow häpnade, plötsligt förskräckt,
och förstummades. Han kände sig, som om
hon lekte med honom likt katten med råttan.
»Huru? Hvad?» hviskade han. »Jag för-
står inte.»
Hon lade armarna i kors öfver bröstet och
såg på honom, strålande i sin kalla skönhet;
det var som om hon uppkallat all denna sin
skönhets kraft.
»Du förstår inte?» frågade hon långsamt.
»Men mitt lugn förstod du. Du tyckte, att
det måste våra så, och gladde dig åt min
själlösa resonlighet? Du har trott mig?...
Du är från dina sinnen! Jag tillåter dig intet
giftermål! Icke därför att jag älskat dig. —
Åh, nej! Var öfvertygad om att i mitt hjärta
finns ingen annan känsla för dig än forakt.
Svartsjuka kan det ej vara. Jag skulle nu
inte vilja gifta mig med dig, om du så ock
på knä tiggde mig därom. Jag vill helt en-
kelt inte, att du gifter dig...»
Hon talade utan lidelse; hennes blick var
strängt och orörligt riktad på hans ögon,
men på hennes öfverläpp sväfvade åter det
lilla hånleendet. Alexis bet häftigt ihop tän-
derna. Hans hufvud genomkorsades af de
oredigaste tankar. Plötsligt ryckte han på
axlarna och sade:
»Du kan ej hindra mig. Jag står på intet
vis i någon förpliktelse till dig. Jag antar,
att det ligger i ditt eget intresse att ej rikta
världens uppmärksamhet på denna sak. För
öfrigt kan hela världen icke företaga något
mot mig...»
Och han skrattade högt. Det gjorde honom
riktigt godt att nu så öppet våga yppa sitt
hjärta. »Nu behöfver jag ej mera förställa
mig,» tänkte han, »må hon bli hur vredgad
som helst.»
Men Valentine förblef lugn.
»Jag skall säga min bror allt,» sade hon
långsamt, »han skall utmana dig, och om du
vägrar att taga emot utmaningen, skall han
veta att tvinga dig. Han skall skjuta ned
dig...»
De sista orden framslungade hon häftigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
