Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. 27 februari 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891 I DU N 69
men hennes ansikte förblef orörligt. Alexis
slutade skratta. En förskräcklig äDgest van-
ställde hans drag. Han kände hennes bror,
en högväxt, öfverlägset själfsäker officer, för
hvilken han ständigt råkade i förlägenhet,
emedan denne icke skydde att föraktligt
skämta på hans bekostnad.
»Den har jag glömt,» tänkte han, förargad
på sig själf och med en syn som af ett blods-
töcken för sina ögon. En sådan ångest grep
honom, att han omöjligt kunde dölja sin feg-
het, ej visste, hvad han skulle taga sig till...
»Nå? Hvad har du beslutat dig för?» frå-
gade hon hånfullt. »Betänk dig noga!»
Han bleknade ännu mera och teg.
»Nå ?»
Han vred i förtviflan händerna, oförmögen
att fatta något beslut, ej mäktig någon annan
känsla än ett vansinnigt hat mot denna kvinna,
som oförväntadt tillintetgjorde hans spel.
Slutligen fick han fram orden: »Jag ber
dig, gör det ej... Hvad betyder det för
dig?»...
»En sällsam idé! Jag vill hämnas min
kärlek! Betänk dock, att jag älskat dig...
Plötsligt visar du mig, hvem du i grunden
är. Naturligtvis vill jag ej afstå från detta
enda medel att straffa dig. Antingen afstår
du ifrån giftermålet, eller min bror skjuter
ned dig.»
Och hon reste sig, gick stolt förbi honom,
fram till fönstret och såg ned på gatan, där
de människotomma trottoarerna som ett smut-
sigt band följde husraderna. Här, där han
ej kunde se henne, lade hon ej längre band
på sig. Hela hennes kropp darrade af ett
ljudlöst skratt.
»Valentine!» ljöd det med klagande ton
bakom henne. Hon vände sig om. Alexis
stod framför henne med tårar i ögonen, en
bild af den outsägligaste förtviflan. Hon
skrattade föraktligt, närmade sig bordet, tog
sin bäfvermössa, som hon satte på sig, och
beredde sig att gå.
»Valentine!» upprepade han bönfallande.
Valentine ryckte på axlarna och såg om-
sorgsfullt efter i spegeln, om hennes mössa
satt bra. Därpå sade hon:
»Jag vill inte, att du skall gifta dig. Som
jag hört, har du ett särskildt skäl att trakta
efter detta giftermål. Man har berättat mig
något om vissa vexlar med tvifvelaktiga uu-
derskrifter. Följaktligen är du i hvarje fall
förlorad. Sibirien eller duellen — gör ditt
val — stackare!»
Ett klingande skratt följde, så som kvinnor
skratta, då de riktigt njuta. Alexis grät,
oskönt och jämmerligt som ett barn, så att
hela hans kropp skakade.
Valentine rynkade föraktligt pannan.
»Min pels!» befallde hon.
Han sprang upp och räckte henne meka-
niskt pelsen: Hon gick tyst ända till dörren,
men på tröskeln vände hon sig om och sade :
»Jag önskade hämna mig, och jag är nöjd!
Mer behöfver jag ej! Gift dig med hvem
du vill!»
På sätt och vis lära vi mera af barnen än
de af oss. Den, som har ögon, lär sig här
att känna menniskor. När solen går upp,
kan blicken betrakta henne; men hvem kan
se in i henne, när det är middag?
T. v. Hippel.
F. T. Borg.
Kvinnans förkämpe i svenska
riksdagen.
miiåW’
Den svenska riksdagen, som eljes räcker till
för så många olika förslag och frågor, har ej
haft mycken tid att egna åt kvinnofrågan.
Ofta har den dykt upp, men så att säga ej
kunnat finna andrum mellan de stora frå-
gorna om härorduingsförslag och grundskatte-
afskrifningar, om tulltaxor och handelstrak-
tater, om lag- och löneförbättringar. Att
den det oaktadt kunnat hålla sig vid lif vi-
sar, att frågan egt och eger en ovanlig lifs-
kraft. Men för denna sin uthållighet står
kvinnofrågan också i tacksamhetsskuld hos
två män, som egnat henne en synnerlig om-
vårdnad. Dessa två män äro redaktören F.
T. Borg och frih. B. O. Stackelberg,
Under 1880-talets förra hälft pläderade
desse två män från platser i andra kamma-
ren med kraft och allvar för att föra kvinno-
frågan framåt, och man må sannerligen skän-
ka sitt fulla erkännande åt desse män för
deras oförtrutna arbete för en fråga, som af
riksdagen oupphörligt sköts undan såsom omo-
gen eller för att lemna plats för andra, mera
svårlösta, men också mindre förberedda frå-
gor. Den ene af dessa män, frih. Stackel-
berg, har redan gått hädan, efterlemnande
ett aktadt och äradt minne. Redaktör Borg
har visserligen utbytt sin plats i Andra kam-
maren mot en af Första kammarens senators-
stolar, men hans intresse och nitiska arbete
för kvinnofrågan hafva därför ej blifvit min-
dre och — låtom oss tillägga det — äfven
burit någon, om också ej så rik frukt.
Redan vid sitt inträde i riksdagen (1878)
var Borg känd såsom en reformernas vän
och synnerlige anhängare. En politisk skrift-
ställare från denna tid betecknar honom preg-
nant såsom »demokraten», alldeles som om
B. skulle varit det personifierade röda spö-
ket. Så farligt var det nog icke, och säkert
är, att det för närvarande både inom och ut-
om riksdagen finnes partier och personer, som
i fråga om avancerade åsikter lemna hr Borg
långt bakom sig.
Sina reformatoriska intressen vände hr B.
att börja med till skolan, där han särskildt
motarbetade latinläsningen, samt till rösträtts-
frågan. Det var denna senare reform, som
förde honom öfver till kvinnofrågan.
Det vore dock ett stort misstag att tro,
att hr Borg först då och på grund af sin
allmänna benägenhet för reformer, leddes till
att börja kampen för kvinnans rättigheter.
Dessa intressen voro hos honom af långt äldre
datum, och de hade gifvit sig uttryck i hans
literära verksamhet mer än ett fjärdedels se-
kel förut. Redan 1851 skref hr B. enligt
egen uppgift åt en medlem af dåvarande
borgarståndet en motion om politisk fullmyn-
dighet, och några år senare utsände hr B.
första delen af ett större verk, benämndt
»Kvinnans historia». Denna del afhandlade
de förhistoriska folkens kvinnor. Då hr B.
på 1880-talet kastade sig in på kvinnofrå-
gans gebit var han sålunda, såsom han själf
säger, »sin första kärlek fullt trogen». Skil-
naden var blott den, att han från frågans
historiska öfvergått till dess praktiska del.
Impulsen till sitt första uppträdande i kvinno-
frågan torde hr B. hafva fått af de mäktiga
rörelser, som strax före midten af vårt år-
hundrade började göra sig gällande i Amerika.
Ehuru hr B. otvifvelaktigt var lifligt in-
tresserad och väl rustad för sin uppgift,
dröjde det dock några år, innan han förde
fram kvinnofrågan i riksdagen. Såsom vi
redan förut sett, drogs hans uppmärksamhet
åt andra uppgifter; måhända trodde han sig
ock märka, att jordmånen ej var så väl be-
arbetad för den nya reformen. Redaktör
Borgs första uppträdande såsom den svenska
kvinnans förkämpe inom den svenska riks-
dagen skedde ej heller såsom förslagsställare;
det var ett par af andra talare fällda yttran-
den, som första gången framkallade hr Borg
på arenan som den svenska kvinnans för-
kämpe.
Vid 1883 års riksdag hade ett förslag
framställts om utvidgning af valrätten till
Andra kammaren; grefve Sparre, den raljante
venersborgshöfdingen, ansåg att förändringen,
om den genomfördes, skulle medföra politisk
rösträtt åt fruntimren. För sin del ansåg
han dem så »resonabla» — så föllo den ädle
grefvens ord — »att de kunde vara lika be-
rättigade till politisk rösträtt som mången
man». Redaktör Borg tackade då landshöf-
ding Sparre för dessa ord och uttalade sin
förvissning om, att grefvens profetia snart
skulle gå i fullbordan.
Själf gjorde hr( Borg redan året därpå
(1884) ett försök att skaffa kvinnorna poli-
tisk rösträtt, och han föreslog i detta syfte
en ändring af § 14 riksdagsordningen. Men
det visade sig, att hr B. varit föga sannspådd,
då han trott på framgången af en sådan re-
form. Konstitutionsutskottet, som behandlade
förslaget, erkände visserligen det befogade i
sträfvandet att förskaffa kvinnan en friare
ställning, ja, det ville till och med ej från-
känna kvinnan förmåga att döma i politiska
frågor. Men dessa halft tvungna erkännan-
den tog utskottet genast tillbaka och föror-
dade riksdagen att afslå hela förslaget, hvil-
ket den också gjorde.
Dessförinnan hade dock hr Borg i ett hög-
stämdt, om det lifligaste intresse vittnande
tal försvarat sin och kvinnans sak. Han
saknade ingalunda understöd i sin strid. Frih.
Stackelberg kom honom till hans hjälp med
ett af sina lugna, väl afvägda anföranden,
och flere andra riksdagsmän anslöto sig till
hans åsikter. Vi erinra oss af dessa särskildt
två, som ännu äro kvar i Andra kammaren :
professor Nordenskiöld och direktör Gumælius.
En sak fick hr Borg lära sig af denna
debatt, och det var, att grefve Sparres hjälp
ej var mycket att lita på. Grefve S. lem-
nade här sitt skämtsamma lynne fria tyglar
och påstod bland annat, att modet skulle
lägga hinder i vägen för kvinnan, då hon
skulle fram på de trånga gångarne i Andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
