Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. 27 februari 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
70 I DU N 1891
kammarens samlingssal, ett yttrande, som
ådrog talaren en väl befogad tillrättavisning.
Det ringa resultat af detta förslag samt
måhända den omständigheten, att hr Borg
1885 flyttade öfver till Första kammaren,
där utsikterna för en dylik reform voro än
mindre, torde ha varit orsakerna till, att hr
Borg aldrig återupptog detta förslag. Han
öfvergaf därför icke arbetet för kvinnofrågan,
han vände endast sin uppmärksamhet till ett
par andra sidor af samma sak: kvinnans
ställning i skolan, i kommunen och inom äk-
tenskapet.
Redan 1883, dä ett förslag om löneför-
bättring ät folkskolans lärare och lärarinnor
förelåg, tog hr Borg till orda och klandrade
skarpt, att lönen för lärarinnor bestämts lägre
än den för lärare. Han sökte i sitt anfö-
rande visa, att kvinnan vore vida lämpligare
att undervisa än mannen. Detta anförande,
prägladt af hr Borgs vanliga nit för sin sak,
skulle måhända hafva verkat bättre, om ej
han drifvit sitt påstående så långt och sökt
mer, än hvad han egentligen behöfde.
Ett par år senare (1885) finna vi hr Borg
såsom upphofsman till ett förslag om rätt för
flickor att få inträda i sjätte och sjunde klas-
serna vid rikets allmänna elementarläroverk.
Frågan om samundervisning var härmed för
första gången dragen under svenska riksda-
gens domvärjo, och utgången kunde man för-
utse: förslaget föll, men dock först sedan
sympatier för detsamma uttalats. Fem år
senare dök emellertid samundervisningsfrågan
upp under lyckligare auspicier i sambänd med
den då framlagda läroverksreformen. Hr Borg
fick äfven då bryta en lans för denna fråga
och det med ingen mindre än ärkebiskop
Sundberg, men denna gång blef hr Borg
segrare. Första kammaren gick in på Barn-
undervisningen, ehuru, som bekant, förslaget
sedermera af andra orsaker gick om intet.
Hr Borgs verksamhet för att bereda kvin-
nan tillträde till åtskilliga kommunala förtro-
endeuppdrag infaller under senare hälften af
1880-talet. Vi kunna tryggt påstå, att, om
också en del intresse för kvinnans ställning
var orsaken till dessa reformförslag, hr Borg
dock alltid i främsta rummet såg på de kom-
munala samhällenas fördel, då han framlade
dessa förslag. Praktiska reformer ha också
på detta otaråde blifvit genomförda, och de
visa, att hr Borgs förslag varit väl afvägda
med hänsyn till tidens anda och kommunens
kraf. Yid 1887 års senare riksdag fram-
ställde han sina första förslag i denna rikt-
ning, åsyftande att skaffa kvinnan rätt att
kunna inväljas i fattigvårds- och helsovårds-
styrelse samt i skolråd. Förslaget om kvin-
nans inträdesrätt i helsovårdsstyrelsen blef
visserligen af Första kammaren förkastadt,
men med sitt förslag rörande kvinnan i fat-
tigvårdsstyrelse och skolråd firade hr Borg en
dubbel triumf: förslaget antogs nämligen afFör-
sta kammaren (visserligen blott med en rösts ma-
joritet), och då det på grund af sakernas gång
visade sig nödigt att än en gång framlägga
frågan för riksdagen, tog regeringen saken om
hand och framlade till 1889 års riksdag ett för-
slag om behörighet för kvinna att inväljas i
skolråd och fattigvårdsstyrelse. Detta förslag
framkallade en het strid. Lagutskottet, hvars
mångårige ordförande, landshöfding Bergström,
vid flere tillfällen uppträdt mot reformer i
kvinnans ställning, hade afstyrkt förslaget.
Bland kämparne för reformen märktes äfven
redaktör Borg, som kraftigt och vältaligt lade
sitt ord med i vågskålen. Han fick också
upplefva den triumfen att se förslaget antaget af
riksdagen och utfärdadt såsom en nu till ef-
terlefnad gällande lag, som redan på flere
ställen i vårt land vunnit tillämpning.
Redan vid 1883 års riksdag väckte frih.
Stackelberg motion om kvinnans fullmyndig-
het d. v. s. om upphäfvande af egendoms-
gemenskap mellan äkta makar. I striden
om detta förslag deltog hr Borg med vanligt
intresse och vanlig lifiighet, om han också af
formella anledningar ansåg sig ej kunna vara
med om att bifalla förslaget. En variant af
detta förslag har hr Borg framlagt vid inne-
varande års riksdag. Han har där föresla-
git åtgärder, afsedda att underlätta skils-
messa mellan makar, där fadern ej kan eller
vill försörja familjen.
Det förslag redaktör Borg senast lagt fram
för svenska riksdagen rör frågan om kvinnans
ålder vid ingående af äktenskap. Den läg-
sta åldern är i nu gällande lag bestämd till
15 år. Yid 1890 års riksdag föreslog emel-
lertid hr Borg, att den skulle bestämmas till
21 år. Denna reform ansågs dock gå för
långt; förslaget föll i båda riksdagens kam-
rar. Vid innevarande års riksdag har det
dock åter kommit upp, än en gång frambu-
ret af hr Borg, som denna gång föreslagit
äktenskapsålderns bestämmande till 18 år.
Vi ha härmed antydt grunddragen af re-
daktör Borgs verksamhet för kvinnofrågans
lösning. Under senare år har denna verk-
samhet upptagit en stor del af hans ar-
bete såsom riksdagsman. Direkt på hans
initiativ hafva väl icke reformerna på detta
område tillkommit, men han har varit den
som stått i brechen, den nitiske banbrytaren,
då det gällt i vägen stående fördomar. Detta
är en verksamhet, som ej förtjänar att glöm-
mas, och som säkerligen ej heller blir glömd.
H. L. V.
En kopp kaffe!
» c^Ja, jag tackar; men godt skall det vara», tycka
vi oss höra mången läsarinna utropa vid åsy-
nen af rubriken här ofvan.
Litet hvar af oss har nog lagt märke till, huru
stor skilnad det är i smaken på det kaffe, som bju-
des hos fru A. och fru B., fru O. och fru D., och
då man några gånger druckit kaffe på olika ställen,
får man ett sådant intryck af detsamma, att man
ensamt af dess smak skulle kunna säga, hos hvem
man befinner sig.
Kaffets smak beror naturligtvis i främsta rummet
på kaffesorten. Kaffet är af två hufvudslag: det
arabiska eller abyssiniska, som endast växer å hög-
ländta trakter, och det liberiska, hvilket trifves på
låglandet och förekommer endast i Afrikas ekvtorial-
trakter. Det först nämnda är af otaligt många sorter,
af bättre och sämre smak allt efter växtplatsen. Mest
värderadt är mokkakaffet, det verkligt äkta nämligen,
därnäst det javanska och det ceylonska; sist kommer
det amerikanska. Af amerikanska kaffesorter anses
vanligtvis det brasilianska vara det sämsta. Att detta
är en oriktig föreställning bevisas bland annat däraf,
att det kaffe, som går i handeln under namn af »äkta
mokka», ej är annat än frånplockade små brasilianska
bönor, hvilka man genom färgning eller svag röstning
gifvit en mokkabrun färg. Brasilien är så stort och
så olika till sin beskaffenhet, att kaffe från dess olika
landsdelar är af stor olikhet; det finns brasilianskt
kaffe, som i godhet kan mäta sig med det bästa java.
Det fordras stor sakkännedom för att vid inköp
af kaffe kunna välja en god sort. Härvid torde
kaffets lukt vara det bästa rättesnöret : ett kaffe med
frän, obehaglig lukt, kan svårligen gifva en god dryck.
Vidare bör man förvissa sig om, att kaffet ej är
färgadt, ty ett verkligt godt kaffe behöfver aldrig
någon förklädnad. Tvättar man kaffebönorna i hett
vatten, då upplöses färgen, om sådan finnes, hvarfor
detta bedrägeri är lätt att skydda sig för.
Men det färdiga kaffets smak beror ofantligt mycket
af tillagningen. Häraf kommer det sig, att personer,
som köpa af samma kaffeslag, likväl bjuda på kaffe
af så skild smak. Vi skola nu se till, huru man bäst
skall kunna ehålla en kopp godt kaffe.
Då kaffet vid röstningen upphettas, bortgår en
större eller mindre mängd af dess värdefulla bestånds-
delar. Därför bör det rostas i ett kärl, som är så
tätt som möjligt, och röstningen ej fortsättas längre,
än att det kan få svalna i brännaren. Det bör ej
kolas, brännas svart, utan gifvas en rostbrun färg,
mörkare eller ljusare allt efter kaffesorten. Efter
röstningen förvaras det i om möjligt lufttätt kärl.
Vid kokningen males endast så mycket, som går åt
för hvarje gång. Det males till fint pulver, men ej
förr än det skall användas, ty det förlorar mycket
af sin arom, då det är i beröring med luften.
Vattnets beskaffenhet har vid kaffekokningen större
betydelse, än man i allmänhet tror. Personer, som
resa mycket, göra snart den iakttagelsen, att en och
annan ort utmärker sig framför andra genom sitt goda
kaffe. En sådan ort är Böhmens hufvudstad, Prag,
kaffekännares förlofvade land, och det är endast vatt-
nets beskaffenhet, som skaffat nämnda stad denna ära.
Godt källvatten är det bästa, men som vattnets sam-
mansättning är olika i olika källor, bör den, som har
två eller flere olika vattenställen till sin disposition,
försöka dem alla, bestämma sig för det, han funnit
bäst, och sedan aldrig använda vatten från något
annat ställe till kaffe. Nödgas man använda regn-
eller flodvatten, kan man genom tillsättande af en
liten bit soda öka vattnets förmåga att utdraga och
tillegna sig kaffets smakande beståndsdelar.
Liksom vid bränningen bortgår äfven vid kok-
ningen en stor del af kaffets arom. Därför erhåller
man det bästa kaffet genom att hälla det pulverîsera-
de kaffet i ett kärl, som kan lufttätt tillslutas — t. ex.
en s. k. kaffepumpa — öfvergjuta det med kokande
vatten och låta det stå på ett varmt ställe ’/» timme
att draga, men icke koka. Den färdiga drycken be-
håller på så sätt den arom, som man hos det obrända
kaffet kan förnimma med lukten. Många personer,
ovana vid så lagadt kaffe, tycka ej om dess smak.
Dem skulle vi vilja tillråda att låta kaffet koka, men
endast 3—5 minuter, samt då kitteln lyftes af elden
lägga en eller ett par teskedar kaffepulver på kitteln,
som får stå på spiseln en tio minuter utan att koka.
En liten bit torrt fiskskinn eller torkad ägghvita lagd
på kaffet gör, att detta fortare blir klart.
Af allt, som säljes eller användes såsom kaffesur-
rogat, finns intet, som förtjänar detta namn. Väl kan
man af många ämnen bereda en dryck, som till färg
och utseende liknar kaffe, men aldrig någon, som
besitter kaffets egenskaper. Med litet besvär kan
man dock göra en ganska afsevärd besparing vid til-
lagning af kaffe genom att tillgodogöra sig de vid
röstningen bortgående flyktiga beståndsdelarne hos
kaffebönorna. Lägger man små bitar af brödkanter
eller skorpor eller ock särskildt för ändamålet bakade
nötstora, porösa bröd i brännaren tillsammans med
kaffet, då detta rostas, så uppsuger brödet en stor
del af den arom, som eljes skulle hafva gått bort
genom skorstenen. Af så behandladt bröd kan man
koka verkligt kaffe, och om det krossas och kokas
tillsammans med kaffebönor, minskar det något åt-
gången af dessa.
Hvarför dricker man så gärna kaffe? Den som
vant sig vid det, kan nog finna behag i dess smak,
men det är dock ej detta, som skaffat det så många
vänner. Sitt stora anseende har det erhållit på grund
af sina egenskaper. Måttligt njutet verkar det lifvande
på både kropp och sinne, förtager känslan af trött-
het, skärper tankeförmågan och eggar till nya an-
strängningar. Jean Paul har ej så orätt, då han
säger: »kaffet har skapat den eldige araben, teet dm
ceremonielle kinesen». Af europeiska land stå Hyss-
land och England framom alla andra i tekonsumtion,
och invånarne i dessa land äro också beryktade för
sin flegma.
Kaffet befodrar också matsmältningen, hvarför man
får en sådan känsla af välbehag, då man ofvanpå
middagen druckit sitt kaffe. Kaffet blandas vanligt-
vis med socker och grädde, som båda äro mycket
närande. Då man på morgonen ej har smak för fasta
födoämnen, utan endast dricker en kopp kaffe med
bröd, är det därför på sin plats att begagna dessa
tillsatser, men då man vid middagen ätit sig mätt
och det endast skulle verka menligt att tillföra magen
ytterligare näringsämnen, bör man dricka sitt kaffe
utan grädde och helst äfven utan socker.
Enligt nyare undersökningar öfver kaffets verk-
ningar framgår, att det verkar fördelaktigt på mat-
smältningen, endast om bland födoämnena ingår kött
såsom en viktig beståndsdel; för den däremot, som
uteslutande eller hufvudsakligen lefver på växtföda
äro kaffets verkningar högst menliga.
Man talar om kaffet såsom någonting alldeles onö-
digt, men skulle vi på en gång beröfvas denna dryck,
skulle det kunna medföra skadliga följder. Att för-
tärandet af spritdrycker i så betydlig grad minskats,
torde till en god del böra tillskrifvas kaffet, hvars
bruk förvisso mycket bidragit till sedernas mildrande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
