Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 11. 13 mars 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891 I D U N 83
En blick till tack och en vänlig gest
Att sitta ned!
Och kungen drack som en årlig gäst
Och mente det oål var vårdt en fest
Att sitta i hemmets fred.
Och tungobanden
De föllo undan som regn i sanden.
Han täljde, hur månader nu i ett
Han fiackat kring,
Hur knektahållet han stadga gett
Och måstrat fogdar och skipat rått
Och hållit urtima ting.
Men fru Ulrika
Fick nyheter många för sig tillika.
Tyst satt hon; knappast hon andan drog
Vid kungens tal.
Men ögat strålade, munnen log,
En högtid som denna car sällsynt nog
I Karol den elftes sal.
Och spiselflamman
Allt mera tynande sjönk tillsamman.
Men plötsligt föll kungen en tanke in
— Ett ofrids lån —
» Jag hade så när glömt pilten min;
Man kunde såga, att faderligt sinn’
Jag eger ej för min son.
Men nu mig lyster
Se, om han frodats liksom sin syster. »
Det sorglöst glada i drottningens skick
Det talet bröt.
Hon tycktes tveka ett ögonblick,
Och se’n hon långsamt steg upp och gick,
Och långsamt dörren hon slöt.
Men kungen gömde
Sin blick i glöden, som om han drömde.
Hon hade ej ens vågat be om nåd
För slumrarns bo.
Och fast hon skydde för slikt ett dåd,
Hon visste det fanns ej annan råd
An störa den lilles ro,
Men blek som spånen
Hon syntes åter med kungasonen.
Hur slog ej hjärtat, af ångest vildt,
I hennes barm,
Då fram hon trådde och tade mildt
Den lilla, rosiga, vackra pilt
På faderns arm.
Försköning bara
Hur tiggde ej hennes ögon klara!
I täcket, stickadt med gult och blått
På nordisk sed,
Det svenska lejonet sof så godt,
Knappt halftårsgammalt, en unge blott,
Så finhyllt ännu och späd.
Det sågs på mycket,
Att kungen just han ej föll i tycket.
Han vägde omildt sin lilla kund
I halfhögt knot.
Och upp spratt gossen utur sin blund,
Och såg den barska minen en stund
Förvånad, men orädd mot.
— »Det var ej illa!-» —
Han spände ögonen i den lilla.
Men nu var brustet det späda mod,
I otid mått.
Den ögonkampen han ej bestod,
Och nu en härjande tårefiod
Förkunnade hans reträtt.
Kung Karl i harmen
Flux slängde pojken till modersbarmen.
» Jag menar, den pilten år alltför blöt
För vårt behag!»
— Så stormen började. — »Ett gemöt,
Som smakar mera af danska nöt
Än ärliga svenska tag!
Guds död, Ulrika,
Det kan mig ej som fader förlika!
Vår tid, vårt land skänker ej en tron
I ostridt arf
At någon lipande kammarpultron;
Först kraft och vilja och så reson
Ar Sveakonungens tarf.
Och hvad dår brister
Gör honom framtiden hård och bister.
Så är min vilja, och landsens vål
Betingar den,
Att pilten ej vänjes vid pjunk och kel
Och byltas in som en kronjuvel
I siden och täcken se’n !
Vet, Sveriges lycka
Från modersbröstet kan barnet rycka!» -
Stum smög ur salen den ädla fru,
I hjärtat kränkt.
— Gråt dock ej, älskliga drottning, nu!
En dag skall yppa, hvad dygder du
Din väldige son har skänkt.
Och Svea bära
Ditt minne högt med sin hjältes åra!
A. N.
Våra hem och deras möblering.
Inledning till diskussion
af Cecilia Wærn.
et är ett ömtåligt ämne att taga till
) orda i, det vet iag förvisso. Om
där finns något område, som borde
vara fritt från förmynderi och goda
råd, så är det väl våra hem. »My
home is my castle», heter det ju. Där, om
någonsin, är väl individen själfherskare, har
rättighet att fordra, att gästen skall lemna all
kritik på dörrmattan utanför, och frihet att
styra och ställa, ordna och inrätta, som han
själf för godt finner — — —
Ja, vore det blott så, skulle det icke vara
svårt för kritiken att hålla sig på mattan —
utanför. Vore hvarje hem blott ett hem, som
familjemedlemmarne hölle af, utan att fråga
efter, om det var fult eller vackert, luxuöst
eller enkelt, därför att det var deras och
olikt alla andra; ett hem, där gästerna genast
vid inträdet ansloges af atmosfären af hemtref-
nad och den personliga prägeln öfver det hela;
vore det sä, skulle följande anmärkningar vara
mera än opåkallade.
Men huru ofta är det så? I stället för
att visa någon ömtålighet för främmande in-
blandning i denna personlighetens helgedom,
underkastar man sig ofta villigt det odrägliga-
ste af allt förmynderi — fournissörernas.
De flesta svenska hem från samma tid äro
också så enformigt lika hvarandra som — gra-
nar i ungskog (och typen är långtifrån lika
tilltalande och poetisk!) Det är alltid lätt att
se, vid hvilken tidpunkt ett hem blifvit möb-
leradt. Det är ofta lika svårt att se, hvem
som bebor det, som hvad han eller hon är
road af eller håller som vackert och veder-
kvickande. Det är icke nog med samma
möbler i salen och möbeltyg i förmaken —
man möter äfven samma fotografier på väg-
garna, planschverk på borden och prydnader
på ateniennen eller kakelugnen —- ja, samma
virkade stjärnor eller »Handarbets»-bårder i
sykorgen1
Det är intet giltigt argument att här in-
vända, att de flesta hyggliga svenska männi-
skor ändå hålla af sina hem och där finna
både trefnad och frid. Ty hvem säger, att
de icke skulle kunna trifvas där ändå bättre,
om hemmen vore vackrare anordnade? Eller
hvem säger, att den negativa känslan af frid
och hvila, icke skulle kunna utvecklas till en
positiv känsla af liflig njutning, af den största
betydelse vid arbetslifvet utanför hemmets
väggar?
Yi behöfva alla njutning — eller det vi
inbilla oss vara njutning — i en form eller
annan. Vi söka och behöfva alla något, om
det så rent af bara vore en last, som blott
icke är arbete: själsdödande kretsgång i sam-
ma spår — som hästen i kvarnen -—- af in-
vanda förrättningar och tankar; eller ansträn-
gande koncentration af tankarne och spänning
af nerverna, när man ryckes med af arbets-
farten eller fruktar att bli efter i kampen för
tillvaron.
Det är ju bara en lieu-commun, en gammal
utsliten sanning, som jag här påminner om.
Liksom det också är en gammal, utsliten san-
ning, att de förströelser, man söker, för att
komma ur kretsgången eller kasta från sig
tankarne, ofta själfva icke äro annat än en
ny kretsgång eller ett nytt oroligt jäktande,
som icke tillföra en det minsta andligt nytt
och i stället för hvila bara äro ett plus af
ansträngning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
