Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12. 20 mars 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891 I DU N 93
där gamla komma fram, och så lärde hon
sig att sy handskar, hvarefter hon genast
genast fick arbete af en handskfabrikör.
Denna sömnad kunde hon utföra, medan
hon gaf muntlig skolundervisning åt barnen
samt afhörde deras läsöfningar, och på detta
sätt hade hon en biförtjänst, ända tills bar-
nens stora anlag tvungo föräldrarne att sända
dem till ett läroverk.
Men under de år, som modern undervisat
sina egna små, hade andra mödrar bedt henne
att läsa med ett par mycket obändiga poj-
kar, hvilket allt verkade så utvecklande på
denna egendomliga lärarinnas språkkunskap,
att hon en vacker dag, då det där gamla
åter ville fram, tog sig före att öfversätta
ett större arbete.
Hon visste lika litet, som den stora mäng-
den vet, om sättet att gå tillväga för att få
fot inom detta arbetsfält; men hon tyckte,
att det låg närmast till hands att vända sig
till någon af tidningsredaktörerna i samma
stad. Hon kände ingen af dem personligen,
men genom att gifva akt på de skilda smak-
riktningar, hvilka af de olika tidningarnas
följetonger representerades, gjorde hon lätt
sitt val i öfverensstämmelse med anda och
stil i sin öfversättniDg. Och så begaf hon
sig utan vidare till redaktören.
■ Jag tror, att både första, andra och tredje
försöket misslyckades och hon fick sina ar-
beten tillbaka. Hon genomläste dem, såg
»kråkor» tecknade här och där i margina-
len, och hon välsignade den främmande hand,
som därmed gjort henne uppmärksam på
bristerna.
Och så försökte hon ånyo, tills hon lyc-
kades. Begåfvad med ett ganska stort språk-
sinne, arbetade hon sedan både fort och väl,
men då jag en gång sporde henne, om hon
kände sig nöjd med denna verksamhet, blef
svaret: »Nej, men det betalar sig något bättre
än sömnad.» Hon gjorde allt sitt arbete
plikttroget, men synbarligen utan glädje.
Men under allt detta famlande blef hennes
själ dock frigjord från fördomarnes band, och
när hon så ändtligen blef förd därhän, att
hon lade lif, framtid, alla sina anlag och
gåfvor i dens hand, som skapat och danat
henne, då kunde hon också med jublande
fröjd gripa med båda händer om den gär-
ning, hvartill hon blifvit ämnad från början.
Hade denna kvinna ännu befunnit sig i
sitt famlande tillstånd, så är jag viss om,
att hon, med ögat öppet for modets kraf,
skulle ha insamlat af höstens färgprunkande
bladkvistar och fällda blad. Hon skulle ha
strukit några af dem torra med ett hett stryk-
järn, hon skulle ha kallpressat andra; hon
skulle ha blekt och färgat gräs, säf, mossa
och de hundratals andra svenska växter, som
lämpa sig för vinterbuketter och dekoratio-
ner. Hon skulle i blomsterhandlarnes fön-
ster ha sett blomsterhorn och korgar af björk-
näfver, bronserade saker, förfärdigade af pin-
nar, blomsterställningar i naturfärg af gre-
nar med mera dylikt, allt, allt införskrifvet
från utlandet, och hon skulle ej gifvit sig
tillfreds, förrän hon från närmaste skog eller
vedbacke skaffat sig råämnen till dylika ar-
beten.
Ty lika säkert, som det var orätt af henne
att af yttre förhållanden och trånga sinnen
låta förmå sig att ända upp i sin medelål-
der nedkämpa sina gifna anlag, så att hon
därför måste genomgå mycket, lida mången
sorg, lika visst är, att hennes sätt att taga
upp det närmast liggande arbetet och utföra
detta så samvetsgrannt och så väl, som hon
förmådde, ledde henne till en djupare and-
lig utveckling, hvilken i sin ordning slut-
ligen bar henne fram till hennes rätta plats
i lifvet.
Till dessa många, många utåt spörjande
människobarn vill jag här rikta den uppma-
ning, som jag under många år ställt till de
flickor, hvilka jag i vårt hem haft glädjen att
undervisa: Söken reda på edra gåfvor och
anlag, bären dem fram för eder skapare, och
låten honom helga dem och eder, samt föl-
jen så eder kallelse, antingen världen kallar
edert yrke simpelt eller fint, och I skolen
finna, att själen får sabbatshvila och sabbats-
fröjd äfven under den mest ansträngande verk-
samhet, vare sig att det är själs- eller kropps-
arbete!
Men hur mången bland oss står ej på lif-
vets middagshöjd med så tillplattade, så and-
ligt försnörda själsgåfvor och anlag, att det
är svårt, äfven för människan själf, att finna
Guds tanke och afsikt med henne.
Dessa vill jag råda att — om de söka
någon verksamhet — taga upp det närmast
liggande arbetet, utan att först spörja utåt i
alla väderstreck efter likt och olikt och utan
hänsyn till, om flärd, fåfänga och blindt hög-
mod ropa, att det ej passar sig för deras
samhällsställning. Var så trogen i det du
har för händer; men blicka jämt inåt i dig
själf, och du står kanske ändå en dag an-
sikte mot ansikte med den gudstanke, som
du begrafvit under lumpor och bråte, och,
liksom min gamla vän, skall du jublande ut-
ropa: Jag har funnit min gärning; världen
må kalla den simpel eller fin; min Gud och
mitt samvete säga mig, att jag nu är på min
rätta plats!
Kvartalsprenumeranter uppmanas att
ofördröjligen förnya prenumerationen,
enär upplagans storlek i god tid må-
ste bestämmas och senkommande löpa
risken att bli utan ett eller annat af
kvartalets första nummer.
En Vinterpoet.
För Idun
af Tor Hedberg.
»
et lilla förmaket såg varmt och gästvän-
ligt ut med sina gammaldags rymliga
möbler, sina hemväfda gångmattor öfver den
nya brysselmattans brokiga mönster, med det
lustigt flammande skenet från brasan i den
gulgröna spiseln och med lampans stillsamma,
förtrogna sken borta i vrån vid fönstret. På
väggarna hängde några gamla porträtt, framåt-
lutade liksom för att bättre kunna hålla öga
på hvad som försiggick i rummet; ihärdigt
stirrande ned från dunklet, som lägrat sig
uppåt väggarna, stora, runda ögon med tunga
ögonlock, gustavianska näsor och mungiporna
uppdragna till ett gammaldags, konstladt le-
ende.
Deras ättling, som gick af och an på golf-
vet med oregelbundna steg, ökande och sak-
tande farten allt efter som känslorna inom
honom stego och sjönko . . . men dock af
gammal vana hållande sig på gångmattornas
tillåtna vägar, log också han; men det var
hvarken gammaldags eller konstladt, hans le-
ende, — det var stort och saligt, — höll sig
icke endast till den breda munnen med de
starka hvita tänderna, utan lekte och lyste i
hela ansiktet, — bröt stundom ut i ett half-
kväfdt, förnöjdt skratt, som skakade skuldrorna,
och drog sig så tillbaka för att ligga och lysa
som muntra kol i ögonen ; det var en hel
glädjebrasa, som brann inom honom och ka-
stade lika många flammor öfver ansiktet som
brasan därborta i den gulgröna spiseln. Hän-
derna höll han på ryggen och knäppte då och
då med fingrarne.
En person, som halflåg i soffan, rökande
en cigarr, följde honom med ögonen, ooh
log äfven han, men en smula ironiskt och
öfverlägset. Endast då den andre fick ett af
sina skrattanfall, smittades han så pass, att
ironin försvann ur hans leende. Han var
några och trettio år, tämligen fet, men med
ett ansikte, hvars blekhet och något slappa
drag tydde på öfveransträngning. Det fordra-
des icke någon synnerligt utvecklad iakttagelse-
förmåga för att igenkänna läkaren hos ho-
nom.
Plötsligt hördes en kort, skarp knackning
på dörren ut till salen, den öppnades utan
afvaktan på något: »kom in», och ett långt,
magert fruntimmer på femtio år inträdde, bä-
rande en bricka med glas och buteljer, som
hon ställde på bordet borta vid fönstret. —
Inom glas och ram skulle hon gjort heder åt
den ärevördiga samlingen på väggarna; det be-
höfdes icke mer än att mungiporna, som nu
hade en dragning nedåt, vinklades uppåt en
smula; annars var allt, som det skulle vara:
samma ögon med sin stilla, runda blick un-
der de tunga ögonlocken, samma gustavianska
näsa, samma låga panna med det gråsprängda
håret nedkammadt öfver tinningen, så att den
bildade en likbent triangel. Men ännu så
länge hade det sig icke så lätt att sätta faster
Kristiana inom glas och ram; med långa, ty-
sta, ograciösa steg ströfvade hon från morgon
till kväll genom huset, och skramlet af nyck-
lar gick före henne och bebådade hennes an-
komst; då gällde det att passa upp och styra
rätt kurs, så vida man inte ville bli öfverseg-
lad, ty faster Kristiana hade sitt eget, gam-
maldags sjökort, hon; men småbåtarne köllo
sig gärna i hennes farvatten, ty det hände
icke så sällan, att det där skramlet af nycklar
bebådade skaffning, och höll man sig då fram-
me, kunde man lätt få sig en näfve russin
eller ett par sviskon eller några andra god-
saker. Det var tradition inom huset, det,
och faster Kristiana höll på traditionen; äfven
utom glas och ram gjorde hon heder åt de
gamla på väggarna.
»Nå, faster Kristiana ... hur är det?»
Glädjebrasan slocknade för ett ögonblick, och
blicken blef spörjande, orolig.
»Jo, nu sofver hon.»
»Sofver hon? Det är väl bra det?»
»Om det är bra, ja, du kan ju fråga dok-
torn, efter som jag inte begriper någonting,»
kom det med ett halfhögt mullrande.
Doktorn reste sig upp och svarade på den
spörjande blicken med ett:
»Ja, visst är det bra.»
»Nå, men »han» då?»
»Jo, han sofver också.»
Det började åter på att dra i mungiporna,
och så stod hrasan på nytt i full låga.
»Skulle kanske doktorn vilja ge sina före-
skrifter för natten,» sade faster Kristiana med
ett något sötsurt leende, »så att jag inte går
och gör några dumheter.»
»Åh, det är nog ingen fara,» sade doktorn
med ett försonande leende.
»Jo, se jag vet nu inte annat, jag, än det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
