Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12. 20 mars 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
94 IDUN 1891
sum gick an den tiden Oskar kom till värl-
den, och det passar väl inte för son hans, kan
jag tro.»
Doktorn strök sig öfver munnen för att
dölja ett småleende och började därefter ge
sina föreskrifter med låg, yrkesmässigt lätt
stämma.
Faster Kristiana lyssnade och såg ut, som
om hon mottoge receptet till någon giftbland-
ning. Då doktorn hade slutat, räknade hon
på fingrarne: först var det det, — och så det,
— och så det, — jahal — och så tvådde
hon sina händer och lät förstå, att det oskyl-
diga barnets blod skulle komma öfver hans
hufvud.
Så vände hon sig om och fick se, att de
voro ensamma i rummet, dörren till salen stod
halföppen.
»Se så, nu ska man få se, att han ämnar
gå och väcka dem! Ja, jag säger då . . .»
Med ett par steg var hon ute ur rummet
och stängde ljudlöst dörren efter sig. Det
hörde till hennes principer att alltid stänga
alla dörrar och aldrig öppna någon, utan att
först hafva knackat på. Förtalet påstod, att
denna vana var så inrotad hos henne, att hon
till och med knackade på skafferidörrarna,
innan hon öppnade dem.
Då doktorn blifvit ensam, drog han korken
ur den ena buteljen och luktade på innehållet
med en misstrogen min, som dock förbyttes
till en behagligt öfverraskad, slog i en konjak
åt sig och tömde den i ett drag. Så såg han
på klockan, satte sig i en gungstol, som stod
bredvid bordet, och gäspade högljudt.
Det var då egentligen en onödig resa, som
han hade gjort. Då han på morgonen fick
ett telegram från sin gamle vän Oskar Röding,
ett telegram, affattadt som ett nödrop, hade
han först ämnat skicka ett lugnande svar och
afvakta en smula, ty han hade en gammal
erfarenhet af sin väns temperament och en
tämligen stadgad af unga äkta mäns sinnes-
författning vid den första barnsängen, men så
påminte han sig ett gammalt löfte, att komma
så fort han blef tillkallad, och reste; fyra
timmars järnvägsresa, två timmar i släde, det
var då rent af löjligt, tänkte han, så snart han
gifvit sig af, ty var det någon fara å färde,
så kom han ju ändå för sent. Men det där
hörde nu till Rödings uppfattning af vänska-
pen, och så fick han väl betrakta det som en
liten rekreaktionsresa, en något kall sådan,
det kunde nu inte nekas . . . Ändtligen kom
han då fram, och allt var, som han hade för-
modat, det vill säga, så bra som möjligt. Två
timmar efter hans ankomst var hans vän far
till ett välskapadt gossebarn och öfverhopade
honom med tacksägelser, liksom om han haft
någon förtjänst däri. Han hade då tänkt resa
redan på kvällen, men på Rödings enträgna
begäran lät han slutligen förmå sig att stanna
öfver natten. Han ångrade det nästan nu,
egentligen för faster Kristianas skull, hvilken
synbarligen uppfattade hans närvaro som en
personlig förolämpning mot henne.
Faster Kristiana ja! Han hade stått i ett
synnerligen godt förhållande till henne förr i
tiden, då han och Oskar voro skolkamrater
och han under sommarferierna kom och hel-
sade på denne ute på landet. Då hade hon
varit deras välvillige hjälpare och förtrogna i
alla de lekar och upptåg, som Oskars hjärna
var lika fruktbar i att hitta på, som den var
trög och motvillig i läsningen.
(Forts.)
Ett möte af Föreningen för hygie-
nisk och konstnärlig kläde-
dräkt i London.
(Bref till Idun.)
London i mars 1891.
et är ett godt tidens tecken, att man nu-
i mera öfverallt börjar mer och mer vakna
till medvetande af den stora vikt frågan om
klädedräkten eger. Det är isynnerhet den
kvinliga, som är i behof af reform. Huru-
vida den manliga alltid motsvarar hygienens
fordringar är väl en omtvistad fråga — att
den ej, i synnerhet i sina »festföreteelser»,
tillfredsställer skönhetens ideal, torde väl de
flesta vara ense om. Men den saken kunna
vi kvinnor lemna åsido — åtminstone tills
herrarne fråga oss till råds.
I alla kulturländer arbetas för antagandet
af hygienisk kvinnodräkt genom föreningar
och deras skrifter och modeller, föreläsningar
m. m. England torde i detta, som i så
många andra afseenden, stå främst i närva-
rande stund. En stor förening, »National
Health Society», har gort och gör mycket för
helsoläran i allmänhet, utgifver en stor mängd
skrifter i ämnet, håller föreläsningar öfver
hela landet om helsosam föda och dess rätta
användning, hygienisk klädedräkt, vård af
barn och sjuka, sanitära bostäder o. s. v.
Föreläsare och författare äro både manliga
och kvinliga. Hvad angår klädedräkten hålla
de sig uteslutande till underkläderna — ej
utdömande snörlifvet, när det begagnas med
moderation — samt anse den moderna öfver-
dräkten ganska hygienisk.
»Rational Dress Society» ledes egentligen
af damer och har skrifvit »Divided Skirt»
som hufvudpunkt på sitt program jämte en
hygienisk underklädsel i allo.
Jägers yllekläder få en allt större sprid-
ning och finnas nu nästan öfverallt, där un-
derkläder säljas, åtminstone i engelska upp-
lager, samt rekommenderas ifrigt af läkare.
Sistlidne vår bildades här dessutom en
förening med ändamål att verka för hygie-
nisk och på samma gång konstnärlig kläde-
dräkt.
Det är den nya tidens kvinliga läkare som
bäst kunna bedöma kvinnodräkten ur helsans
synpunkt, ty med all aktning för hvad herrar
läkare gjort i den vägen, ha de dock ej på
sig själfva kunnat pröfva de olika kläde-
plaggens fel och förtjänster; och därför blir
det helt naturligt ej möjligt för dem att döma
i denna fråga med samma säkerhet som de
kvinliga läkarne.
Hvad den konstnärliga sidan angår, är i
min tanke denna förening i sin fulla rätt,
i det den betonar dess stora vikt; ty vill
man allmän spridning för en dräkt, som mot-
svarar helsolärans alla fordringar, måste man
samtidigt framhålla och framvisa hur, detta
kan ske, utan att det yttre i något för-
lorar därpå. Med uppgifvande af snörlif
och alla fiskben kan ej ett slätt åtsittande
lif efter nutidens mode begagnas utan ett
oskönt resultat, ej ens på den mest fullän-
dade figur. Däremot kunna många slag af
lif med skärp, bluslif och draperade lif med
fördel användas. En af »Healthy and Ar-
tistic Dress Union’s» uppgifter är därför att
genom sina »Associates» visa, att det går
för sig. Föreningen lägger dessutom stor
vikt på, att alla kläda sig, så som bäst pas-
sar dem, och med så mycken omvexling som
möjligt sinsemellan, anslutande sig till existe-
rande mode.
Men det var om ett särdeles intressant
samkväm, hållet för några dagar sedan, jag
egentligen ville tala, och där denna förenings
syfte utvecklades af tvänne af Englands för-
nämsta talarinnor.
Det var den för Iduns läsarinnor och för
alla svenskor välkända fru Bergman-öster-
berg, som gästvähligt öppnat sitt vackra
hem jämte den stora gymnastiksalen i
»Physical Training College» att mottaga
ett par hundratal gäster till en »Conversarzi-
one för att diskutera hygienisk och artistisk
klädedräkt».
Efter intagna förfriskningar samlades man
i den med färgrika draperier, mattor, växter
och blommor dekorerade gymnastiksalen.
M:rs Bryant — Doctor of Sience — presi-
derade och utvecklade i längre föredrag
föreningens syftemål, att verka genom möten,
skrifter, modeller m. m. för en fullt hygie-
nisk och på samma gång konstnärligt vacker
klädedräkt. »Vissa klädningar kunna vara
vackra,» sade hon, »men endast lämpliga för
att sitta och taga sig bra ut i; men först då
dräkten på intet vis hindrar alla fria rörel-
ser, kan den anses som fullt konstnärligt
vacker, och är då också mest hygienisk.»
Hennes tal var fullt af praktiska antydnin-
gar jämte skämtsamma anspeglingar.
M:rs Ormiston-Chant, den bekanta »lady
preacher» (kvinliga predikanten), en särdeles
behaglig och älskvärd kvinna, höll ett syn-
nerligen spirituelt och vältaligt föredrag, först
framhållande sin egen klädning med långt
släp — »för alla herrar att trampa på, för
alla vaktmästare med sina brickor att snafva
på» — som ett varnande exempel och en
kvarlefva »från forna tiders barbari». Hon
påyrkade bruket af lifliga färger, ty det fanns
tillräckligt mycket ledsamt i världen, utan att
kvinnan skulle öka den tunga stämningen
genom dystra eller grådaskiga färger! I
hennes familj hade ingen, ej ens vid de när-
mastes dödsfall, burit svart för att undvika
den sorgliga stämning, som barn isynnerhet
erfara därvid. Vidare framhöll hon vikten
af praktisk och helsosam klädedräkt och
trodde, att om kvinnorna bure kläder, som
tillåta alla organers fria rörelser, skulle de
längre bibehålla sin ungdom och blifva på
allt vis friskare och sundare, så till kropp
som själ. Dansen, som hon ansåg hafva
spelat en alldeles nödvändig roll, skulle för
framtidens kvinna med ett rörligare lif ej
vara så behöflig som förr. Hon hoppades,
att framtiden skulle få se det sista snörlifvet
brännas på bål, men därjämte äfven — den
sista stärkskjortan.
En konstnär, m:r Holliday, uppträdde
därefter och utvecklade sina åsikter om en
vacker och praktisk kvinnodräkt, hvilka
åsikter han framlagt i ritningen till damernas
mode år 2,000 för en teaterpjäs — förlagd
till denna tidpunkt — som snart skall upp-
föras här i London. En ung dam, som bar
denna dräkt, anmodades nu komma fram och
förevisa den. Den kunde begagnas både
som längre och kortare, i det öfverkjolen
kunde draperas mycket graciöst i tvänne ned-
om höfterna gående band, som voro baktill
fästade vid skärpet. Ärmarne kunde äfven
på ett ganska sinnrikt sätt förkortas.
Några andra damer tillhörande föreningen,
som •— klädda utan snörlif — buro olika
dräkter af ganska behagligt utseende, anmo-
dades nu äfven att stiga fram och låta sig
beskådas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
