Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 14. 3 april 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
109
1891
ju kvällen fördrifvas, och han tyckte det var
behagligt att själf få tiga.
Oskar Röding satte sig och stirrade in i
brasan, som nu stod i blå, tunn låga öfver
de sammanfallna glöden,
»När jag blef kär i henne, det vet jag
egentligen inte, jag tror nästan, att det var en
jul, då jag såg henne klä’ granen, men jag är
inte säker på det. Vi ha ju kännt favarandra
ända se’n barndomen, lekt och till och med
slagits tillsamman, ja, du minns väl själf, när
du var här.»
Jo, doktorn mindes ganska väl en lång,
gänglig flicka med pojkaktiga fasoner och ett
par präktiga flätor, präktiga att dra i, som
ibland brukade komma från närmaste grann-
gården och helsa på. Som af gunst och nåd
fick vara med i leken, om det inte var möj-
ligt att smyga sig undan henne, och som då
sattes till alla ringaktande och arbetssamma
sysslor, hvilka hon fyllde med en ifver och
en bängifvenhet, som kom dem att känna sig
ädelmodiga i stället för otacksamma. Som
dock någon gång uppreste sig i trots emot
dem och då icke var möjlig att få bukt på,
och som aldrig — och det var det enda, hvar-
igenom hon imponerade på dem — aldrig gri-
nade. Han hade redan då misstänkt, att den
ringaktning, som Oskar tämligen ostentativt
lade i dagen gent emot henne, var mera till-
fällig än djupgående, och att han nog höll till
godo med henne, då inga manliga kamrater
funnos att tillgå. Hos sin patient i dag hade
han fåfängt sökt igenfinna något af den fjor-
tonåriga flickan, om inte möjligen håret.
»Det gick väl så småningom, förmodar jag,»
fortsatte Oskar Röding, — »men första gången
jag fick en aning om, att hon var något an-
nat för mig än en barndomsvän, det tror jag
var den där julen, det är nu två år se’n.
Och sen tog det till, först blef hon så besyn-
nerligt främmande för mig, och så blef hon
som en helt annan människa, som jag så små-
ningom lärde känna igen, och så på våren,
då tog det till alldeles förfärligt, åh, herre
gud, hvad jag var olycklig!»
»Så, du var olyckligt kär!»
»Ja, ser du, för hon var alldeles densamma
gent emot mig som förut, så förtvifladt kam-
ratlik, och det blef för mig en alldeles olidlig
pina. Hon blef för mig som en dubbelmän-
niska, för den andra, den goda vännen, kam-
raten, den var alldeles borta, eller den trängde
sig fram, så snart jag var tillsammans med
henne, och hånade mig, slog kallt vatten öfver
mig, kom alla de heta orden, som jag gått och
fantiserat upp i ensamheten, att stocka sig i
halsen på mig och gjorde mig tafatt, förvir-
rad, kom mig att skämmas. Åh, hvad jag
hatade hennes handslag och hennes klara,
öppna blick och hennes sätt att säga »du».
Jag började till slut rent att undvika henne
för att i ensamheten åtminstone ega henne
helt och ostördt, henne, kvinnan, som jag äl-
skade, som jag icke alls kände så väl, men
som jag längtade att känna, eröfra, göra till
min.
Så gick sommaren och hösten, och det blef
icke bättre, snarare sämre. Väl hundrade gån-
ger fattade jag det beslutet att tala rent ut,
säga henne, hur det var fatt med mig, och så
hellre taga emot ett afsked på grått papper
än fortfara att lefva detta eländiga dubbellif.
Men när jag så träffade henne och hon räckte
mig handen och frågade: hur mår du? så
svarade jag: jo, jag tackar, mycket bra! och
så blef det ingenting af, så iklädde jag mig
den gode vännens skepnad igen, och den gick
jag och spökade i, ända tills jag sagt farväl
(DUN
och hunnit utanför trädgårdsgrinden. Då ka-
stade jag den med afsky ifrån mig, och så
började älskaren på att rasa och förtvifla och
hoppas och smida nya, ofruktbara planer. Men
hon märkte ingenting, eller om hon märkte
någonting, så lät hon åtminstone inte mig
märka det. Jag har frågat henne därom nu
efteråt, men inte kunnat få henne att erkänna,
hur det var. Hon säger, att hon inte vet det
själf; kvinnorna äro bra besynnerliga i sådana
där fall.
Så var det en eftermiddag i slutet af no-
vember. Den första snön hade redan kommit,
och på den hade vi fått kallt. Men nu hade
det plötsligt blifvit blidare igen, och det såg
ut, som om vi skulle få mera snö. Jag hade
ett ärende till Elsas far och for dit vid fem-
tiden för att tala med honom. Det var verk-
ligen min enda afsikt, det där andra skulle
det nu vara slut med, jag hade börjat på med
att bota mig på egen hand och hyste godt
hopp om att bli frisk igen. Så trodde jag.
Då jag kom fram, stannade jag, som jag
brukade, vid stallet och satte själf in min häst.
Medan jag var sysselsatt därmed, fick jag höra
hojtande och svordomar därutanför. Jag gick
till dörren för att se, hvad som var å färde.
Förbi stället går vägen i en ganska brant och
lång backe upp till mansbyggnaderna. Midt
i backen stod ett tungt vedlass, förspändt med
en gammal hästkrake. På lasset satt en sjut-
ton, aderton års pojke, tydligen tämligen be-
rusad, svor och piskade den stackars kraken,
som spände fötterna i marken för att hindra
lasset att glida ner igen.
I samma ögonblick jag uppfattade detta,
och innan jag själf ännu hunnit säga eller göra
någonting, får jag se Elsa komma som en
stormvind borta från byggnaden, barhufvad,
utan kappa, rätt fram till släden, fick tag i
pojken med båda händerna, ryckte honom, ja,
formligen ryckte honom ned från slädan, fick
fatt i piskan, som han tappat i häpnaden, och
började bearbeta honom med den, allt medan
hon höll fast honom med andra handen. Du
tycker kanske, att det var okvioligt, och de
flesta skulle kanske tycka detsamma, men jag
tyckte det var vackert, hon var så ond, så
att ögonen gnistrade och läpparne darrade, så
ond och så vacker, ja, en smula komiskt var
det nu också, för pojklymmeln var så öfver-
raskad, att han bara stod där med hukad rygg
och tog emot, och tysta voro de båda två, det
var det som var det mest komiska.
Så släppte hon plötsligt både pojken och
piskan, hon hade fått syn på mig. Åh, herre
gud, hvad hon rodnade. Röd var hon förut,
men det var ett intet, mot hvad hon nu blef.
Pojken ruskade upp sig och vände sig emot
henne med en frågande svordom, men så fick
han också ögonen på mig och tyckte det vara
bäst att låta udda vara jämnt. Han hade blif-
vit nykter på kuppen. Med förenade krafter
fingo vi lasset upp för backen, och så lomade
han af, tröstande sig med enstaka halfhöga
svordomar. Elsa hade gått förut bort åt bygg-
naden, jag följde efter, men nu då allt var
förbi, kom det komiska så starkt för mig, att
jag inte kunde hålla mig, utan brast ut i skratt.
Elsa vände sig om på förstutrappan, såg, att
jag skrattade, och försvann som en pil in i
huset.
Min skrattlust försvann ögonblickligen. Så
där, nu har hon blifvit ond på mig till på kö-
pet tänkte jag och sökte en klen tröst i, att
det inte gärna kunde bli sämre stäldt för mig,
än hvad det var. Nå, i alla fall så gick jag
in, hennes far var inte hemma och skulle inte
komma hem förr än dagen därpå. Elsa själf
var försvunnen. Jag vet egentligen inte, hvad
det var för en ingifvelse, som kom mig att
stanna, att sätta mig ned i förmaket och vän-
ta, och icke heller vet jag, hvad det var jag
väntade på. Allt nog, där satt jag, satt där
en halftimme, blef så ond och skulle just till
att gå, då Elsa kom in. Hon hade gråtit, det
såg jag i första ögonblicket, hon blef öfver-
raskad, då hon fick se mig, trodde antagligen,
att jag redan hade farit igen, och så rodnade
hon, gång på gång, så ofta hon såg på mig.
Ja, vi sutto där och pratade en stund, hvad
vi talade om, minns jag nu inte, men jag, jag
blef så småningom glad, så segrande, jublande
glad. Jag blef glad öfver, hvad Elsa gjort,
och så öfver att hon gråtit sedan, och så öf-
ver att hon nu skämdes för mig, och så öfver
något visst något hos henne, som jag aldrig
förut märkt, annat än när jag såg henne i
mina egna ensliga fantasier. Kamraten var
borta, och kvinnan tittade fram, skamsen, rod-
nande, bedjande, kvinnan som jag drömt om,
som jag älskade, och som nu blygdes öfver,
att hon visat sig okvinlig, och som nu bad
om förlåtelse och var en smula stolt också
och försökte trotsa, men var rädd i grund
och botten, rädd och undrande och osäker på
sig själf. Åh, herre gud, hvad jag blef glad,
vilda planer flögo genom mitt hufvud. Jag
tänkte: nu eller aldrig! och så föreslog jag
henne slutligen att fara ut och åka med mig
ett slag. Hon tvekade en stund, men så sva-
rade hon ja, och jag ner till stallet, spänner
för min kappsläde och körde fram till trap-
pan, kännande mig till mods, som om jag kör-
de ned i ett bråddjup, ett ruinerande, frestan-
de bråddjup. Och hon kom ut, ombonad och
ompelsad, så att jag bara såg det lilla röda
ansiktet, och när hon mötte min blick, blef
hon rädd igen och tycktes tveka, om hon
skulle våga sätta sig i, men det var för sent,
jag hade henne redan i slädan och svepte om
hennes små fötter, och så körde jag bort, bort
med henne, tillsammans med henne ut i bråd-
djupet.
Den slädturen glömmer jag aldrig. Det hade
börjat blåsa, och blåsten tog till, det flög
snö genom luften, och snön blef tätare, och
snart hade vi ett fullt yrväder. Åh, ett här-
ligt yrväder 1 Vägarne sopade igen, luften
var hvit, och marken var hvit, allt var hvitt,
fält och vägar gingo samman i ett, och
hur vi kommo fram, vet jag inte, men fram
kommo vi. Jag vet inte, hvar jag inte skulle
kommit fram den kvällen! Jag kände hennes
arm mot min, och jag såg hennes röda kinder
och ögonhåren, som slöto sig mot vinden, och
en liten snibb af det blossande örat, och allt
det där det var inte kamraten, det var kvin-
nan; och jag kände mig till mods, som jag
skulle kunnat allt och vågat allt, och så vå
gade jag då, vågade och vann. Och där midt
ute i yrvädret tog jag den första kyssen, den
var kall och rädd och skälfvande, men de an-
dra blefvo varmare, varma som vi själfva.
Ja, hur det nu var, så kom Munter att
öfvertaga ledningen, och han sprang hem till
stallet, till vårt stall, och hemma hos mig var
det, som vi firade vår förlofningsfest. Du
skulle bara ha sett faster Kristiana! Ja, så
var det det gick till!
Nej,» afslöt han, i det han steg upp och gick
ett slag öfver golfvet, »du skall sitta i en släda,
och köra för henne, som du älskar, sen kan
du ha rättighet att komma och uttala dig om
vintern ! »
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
