Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 16. 17 april 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891
125
Åskledare.
Af Ib.
f
et är ej en vetenskaplig afhandling öfver
åskledarne, som här framlägges för läsa-
ren. Egentligen är det icke alls någon af-
handling, och icke heller blir den vetenskap-
lig, om den nu ens handlar om åskledare.
Den åskledare, hvarom här är fråga, fanns
långt före Benjamin Franklins tid. Den är
nästan lika gammal som världen, och dess för-
ste upptäckare var fader Adam.
En åskledare är ett föremål, mot hvilket
dunderguden urladdar sin vrede, och det för-
sta föremål, mot hvilket vår jords dundergud,
mannen, urladdat sin vredes åskor, var kvin-
nan. Då allas vår fader, Adam, förbrutit sig
mot, jag vet icke hvilken paragraf af jag vet
icke hvilken lagstadga, hvem var det, som fick
uppbära skulden därför? — kvinnan. Hon
var den första åskledare i världen, och åsk-
ledare blir kvinnan hela sitt lif från vagga
och till graf, så länge världen står. Hvem
är det, som redan i barnkammaren blir tuktad,
kujonerad och tyranniserad? Hvems hår är
då längst och mest tjänligt för ett riktigt karla-
tag? — Lilla systers förstås, det faller af
sig själft.
Men utanför barnkammaren finnes äfven åsk-
ledare, och där äro de kanske ännu mera nöd-
vändiga. Hvem får uppbära mannens dåliga
lynne, om soppan är för varm eller för kall,
om steken är rå eller bränd, om priserna falla,
om arbetarne strejka och affärerna gå illa, om
man begår fauter i priffen eller förfolies af
otur i viran? Hvem får lida, om, vid sista
stjärnfallet, han, blott han blifvit förbigången,
eller om alla andra vänner och bekanta fått
nordstjärnan, under det en enkel vase förirrat
sig på mannens fosterländska bröst? Hvad
skulle mannen då taga sig till, om han ej
hade till hands sin åskledare, hustrun?
Och om någon gång så illa skulle hända,
och sådant händer nog en eller annan gång,
fast lyckligtvis ytterst sällan i vår moraliska
tid, om, sade jag, det någon gång så illa skulle
hända, att en äkta man skulle glömma sig,
d. v. s. glömma att han är en äkta man; om
han plötsligen skulle tro sig åter förflyttad
till det glada ungkarlslifvet, hvems är väl då
skulden? — Hustruns, naturligtvis hustruns.
Hon är antingen för litet eller ock för mycket
hegåfvad, hon är dessutom för lugn eller för
liflig, än för litet kär i sin man eller ock för
mycket; hon klär sig för litet eller för myc-
ket; hon ser ej bra ut, eller om hon det gör,
så är hon i alla fall ej längre så ung som på
bröllopsdagen ; alltså är det hennes fel, det
kan ju ingen förneka, och det förnekar ej
heller någon människa. Samhällets alla åskor
drabba hustrun, åskledaren, och mannen går
oberörd.
Och på hvem är det väl, som den arma
hustrun då i sin ordning skall uttömma något
af all den vrede, all den bitterhet, som sam-
lat sig i hennes hjärta? Ater är det en eller
flere kvinnor, som få uppbära detta, och ofta
förstå de arma tjänarinnorna alldeles ej med
hvad slags elektricitet det moln är mättadt,
som urladdar sig öfver deras hufvuden, ja, de
förstå ej ens, att de själfva blott tjäna som
åskledare.
De åskslag, som utdelas af sonen i huset,
han, som ännu lefver i den tron, att hans
manliga öfverlägsenhet ligger i knytnäfven, ha
hittills i kök och jungfrukammaren funnit min-
dre tåliga åskledare; numera lär väl dock in-
I DU N
Josefine Gullberg.
Vid den lysande fest, som Publicistklubben
härstädes anordnade i Cirkus den 11 dennes,
förekom på det rikhaltiga programmet bland
andra nummer en tidningsbalett, som väckte
allmänt bifall. En af vårt lands mest framstå-
ende representanter för Terpsichores vackra, äkta
kvinliga konst bade komponerat och ledt den-
samma. Hennes namn läses här ofvan. Som
en pendant till bilden af »en gammal dansfru»,
hvilken vi meddelade i förra numret, bringa
vi i dag de behagliga dragen af en modern
balettmäsfarinna.
Josefine Gullberg tillhör en gammal »balett-
släkt». En halfbroder till henne, Carl Marvig,
är nog ännu i friskt minne för en äldre gene-
ration från medlet af 50-talet, då han var pre-
mierdansör vid k. operan i Stockholm.
Fru Gullberg föddes i Vasa 1859, men har
tillbringat sin ungdom i Ryssland, där hon re-
dan vid 5 års ålder debuterade på dåvarande
kejserliga Alexanderteatern som dansös. Vid
13 års ålder kom hon med sin familj till Sverige.
Hela familjen, 6 syskon, utgjorde ett balettsäll-
skap, det Johannesénska, som under faderns
gen våga opponera sig mot det unga Sverige.
Men skulle så ske, och skulle en olycka följa
häraf, ja, då är det moderns svaghet, som är
skuld därtill, då återfaller hela felet på mo-
dern, ej på fadern, ty hvad har väl fadern
med barnens uppfostran att göra, hvad fel
har han, om denna misslyckats? Om allt går
bra, då är det naturligtvis hans förtjänst, helt
och hållet hans.
Och om i uDgdomsyra och ungdomsdårskap
ynglingen låter förleda sig af passionerna, då
är det åter moderns skuld: hvarför har hon
uppfostrat honom så?
Och när ett kärleksfel begåtts, hvem straf-
fas hårdast af natur- och mänskolagar? Kvin-
nan, alltid kvinnan.
När så, ute i världen begåtts ett brott mot
lagarne, nöjer man sig ej med att veta, det
brottslingen blir känd och straffad, man spör-
jer då högt eller lågt, på franska eller på sven-
ska sitt: »Où est la femme?» Kvinnan —
hvar är hon? Och alltid lyckas man finna
någon kvinna, som kan få bära skulden för
mannens brott, ty finnes det ej till hands nå-
gon ung och vacker, hel eller half världsdam,
så skall man alltid i någon vrå af världen
kunna leta upp ett gammalt hufvud, böjdt af
ledning uppträdde öfver hela Sverige, gjorde
mycken lycka och vann stor popularitet.
Familjen bosatte sig sedermera i Norge. Se-
dan dock Josefine Johannesén år 1883 ingått
äktenskap med den bekante literatören och
landsortskorrespondenten Gustaf Gullberg, kom
hon åter till Sverige, och debuterade första
gången som balettmästarinna i början af 1885,
då hon på Nya teatern med framgång uppsatte
de lysande baletterna i operetten » Afrikaresan»,
som med ens fäste uppmärksamheten vid henne
både som instruktris och som dansös. Hon upp-
trädde nämligen själf som gäst i dessa baletter.
Sedan dess har fru Gullberg arrangerat en
hel del mindre och större baletter, såsom i
féeriet »Tummeliten», i »Preciösa» och »Kej-
sarens nya kläder», där hon äfven själf med
stor framgång uppträdde. En synnerlig lycka
gjorde fru Gullberg genom det briljanta sätt,
på hvilket hon uppsatte och arrangerade den
populära operetten »Mikadon» såväl vid Vasa-
teatern som vid Göteborgs stora teater och det
Fröbergska sällskapet. Hennes senaste prof ut-
gjordes af baletterna i »Per Svinaherde» i Gö-
teborg, hvilka såväl af operans egen komposi-
tör som kritiken erböllo de amplaste loford.
Fru Gullbergs styrka ligger i hennes smak
vid kompositionen, och den stora förmåga hon
eger som instruktris. Det är att märka, att
hon icke vid ett enda af de tillfällen, hon haft
att här arrangera baletter, disponerat öfver en
i konsten utbildad kår för att utföra sina
intentioner, utan måst så att säga skapa af in-
tet; likväl har hon — såsom i »Kejsarens nya
kläder» — enligt pressens och kännares åsikt
vunnit de allra bästa resultat.
Fru Gullberg tillhör en annan »skola» än den
här i Sverige ännu gällande Bournonvilleska.
Elev af den världsberömde svenske balettmästa
ren vid kejserliga baletten i Petersburg Johan-
zon, hyllar hon dennes metod, som mera går
ut på att åstadkomma en harmonisk verkan af
rörelserna än att framhäfva den rent mekani-
ska skickligheten i svåra steg och pas.
Det är också därigenom hon kunnat få fram
så vackra resultat utan något underlag hos de
uppträdande af rent koreografisk fackskicklig-
het.
år och sorger, mot hvars grånade^hjässa sam-
hällets vredes åskor kunna riktas. Hvarför
fostrade hon ej bättre sin son?
Man glömmer, att årtionden efter årtionden
förgått, under hvilka sonen fostrat sig själf
eller fostrats af andra, att hon, den gamla,
längesedan afspisats med orden: »mamma har
gammalmodiga idéer», eller: »mamma förstår
ej det där».
Och hon, den gamla, hon tiger och lider
och bär tåligt det klander, som med rätta
borde ensamt tillkomma sonen, men kanske
att ännu under tårarne det skrynkliga ansiktet
upplyses af ett leende: det är ju dock för ho-
nom hon lider, då synes henne smärtan ljuf.
Arma, lyckliga moder, huru skulle du kunna
klaga öfver att få tjäna som åskledare för din
son . . .
Glömmen ej lönns skollofskoloni!
Minsta bidrag1 emottagas taeksamt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
