Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 16. 17 april 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126 I D U N 1891
»Det var en dröm.»
ÖfVers. för Idun.
J
ag är prest i en liten småstad, en riktigt
treflig liten stad. Sä sade då mor en dag, att
jag måste resa till hufvudstaden för att fä mig
en ny vinterrock, ty min gamla började att
blifva så betänkligt sliten i kanterna; på sam-
ma gång kunde jag ju enligt löfte skaffa benne
en ny sidenklädning, hvilket hon så väl be-
höfde. — Nå ja, när mor säger något, så sä-
ger jag just aldrig emot, ty hon har nästan
alltid rätt.
Så satt jag då i kupén. Jag nickade ett
farväl åt mina kära, och tåget gick. Hvad
tiden går långsamt på järnvägen, när man är
ensam. Jag hade nämligen under flere sta-
tioner blott en reskamrat, en äldre dam, som
satt och slumrade i ett hörn.
När vi framkommit till N. varseblef jag, då
tåget långsamt gled längs efter perrongen, en
ung flicka, som nyfiket tittade in i hvarje kupé
såsom för att välja den, som vore bäst att sitta
uti. Kå hoppar bon raskt upp i den, i hvilken
jag är, och sätter sig i ena hörnet, sedan hon
lagt en sirlig resväska uppe i nätet. Hon ser
sä söt ut med sitt ljusa, lockiga hår, sina blå
ögon och sina friska, hvita tänder. Ett gladt
leende ligger öfver hennes barnsliga ansikte.
Nu fortsätter tåget sin färd; hon sitter länge
tyst och stilla i sitt hörn, under det hon än
betraktar mig, än den gamla sofvande damen,
som sitter midt emot henne, men plötsligt
springer hon upp och tar ned sin resväska
ifrån nätet. Hon öppnar väskan och tager
fram därur några nothäften. Ett af dessa läg-
ger hon på sitt knä, spelar ackompagnementet
med ena handen och gnolar sakta melodien,
under det hon lätt stampar takten med högra
foten. JDet är visst en munter visa, ty ju mer
hon sjuuger, ju mer 1er hon, och slutligen räc-
ker hon skrattande nothäftet åt mig och frågar:
»Känner ni till den här?»
Jag nickar leende tillbaka: »Ja, nog känner
jag till den, det är en af mina älsklingssånger.»
»Ä, jag vill just icke påstå, att det är min,
men den är så innerligt komisk. Vänta, skall
ni få höra!»
Och hon gnolade halfhögt med en klar mezzo-
sopran : »Två ögon, två ögon kan fläta en snara,
och den ej vill fångas, må ta sig till vara.» —
»Är den inte löjlig?» frågade hon leende.
»Jo», svarade jag, »men den är så sann.»
Är det någonting i mitt svar, som misshagar
henne. Hon ser helt förvånad på mig och
blir blossande röd. — Hvad i all världen är
det åt flickungen. Hon kan väl ändå icke
misstänka mig — gamle, ärevördige prestfar,
som har hustru och fem barn hemma -— för
att komma med dunkla ord och häntydningar.
Hon har emellertid tagit fram ett annat not-
häfte, som hon längsamt bläddrar igenom. Jag
böjer mig fram för att uppfånga litet af hennes
sakta gnolande, men hon märker det och tiger
ögonblickligen. Jag låtsar vara alldeles lik-
giltig därför, fast jag ej vill förneka, att jag
känner mig litet nyfiken och inom mig är för-
argad öfver den skalkaktiga blick, som hon
sänder mig under de långa ögonhåren. Slut-
ligen känner jag mig dock helt trött och lutar
mig därför tillbaka för att sofva. Innan jag
ännu alldeles förlorat medvetandet om det, som
försiggår omkring mig, hör jag ett sakta och
dämpadt gnolande: »Det var en dröm».
Vi ha visst passerat många stationer, innan
jag åter vaknar. Den gamla damen är nu i
ett ifrigt samtal med en ung man, som visst
har kommit in i vår kupé på någon mellan-
station. Den unga flickan har ännu nothäftet
framför sig, men händerna äro ihopknäppta öf-
ver knäet, och hennes stirrande, frånvarande
blick säger mig, att hennes tankar äro långt
borta. — De två andra samtala högt och lif-
ligt, men hon tycks icke lägga märke till nå-
got af deras ord, förrän den unge mannen plöts-
ligen säger:
»Men, fru Lindahl, nu måste ni berätta mig
litet ifrån R. — Har det då icke händt någon-
ting nytt däruppe.»
»Nytt? Å, det händer just aldrig någon-
ting uti vår lilla stad, det minns ni väl ifrån
er »förvisning» där. Ty ni ansåg det ju som
en förvisning?»
Han skrattar och skakar på hufvudet.
»Ånej, det gjorde jag väl icke, det är ju
ganska trefligt i R., fast det i alla fall felas
något, det finns icke detta — detta — »
»Hufvudstadslif», supplerar frun leende.
Han nickar, öppnar munnen för att säga
något, men tiger. — Det blir nu en kort paus.
»Det är sannt,» återtager därefter den unge
mannen, »hur mår min efterträdare, kandidat
Berg?»
Jag råkar i detta ögonblick att se på den
unga flickan vid min sida. Hon har till hälf-
ten rest sig upp, och hennes händer krama
ifrigt nothäftet. De blå ögonen skåda oafvändt
på den talande, och hennes fina kinder rodna
häftigt.
»Kandidat Berg! Han mår nog bra. Han
tänker visst slä sig ned hos oss för alltid nu,
ty han har blifvit förlofvad med en flicka från
oss.»
»Berg förlofvad! Och med en flicka från
R!»
»Ja, hvarför icke. Hans förlofning skall
eklateras i dag, så att jag kan väl tala om
det. Det har varit hemligt under en vecka,
ty hennes fader, grosshandlar Bengtson, hade
många invändningar att göra.»
»Det är således Dagmar Bengtson, som Berg
har lyckliggjort?»
Men hvad går väl åt den unga flickan? Hon
har sjunkit tillbaka uti hörnet med tillslutna
ögon och hårdt sammanknäppta händer. Hen-
nes ansikte är likblekt, och det ser ut, som
om hon skulle falla i vanmakt. Förskräckt
öppnar jag hastigt min kappsäck och tar fram
därur en vinaigreflaska, låter henne lukta på
den och badar hennes kalla tinningar.
»Har fröken blifvit sjuk?» frågar den gamla
damen och reser sig för att gå fram till oss,
men jag hviskar till henne, att hon skall sitta
kvar, ty »det är bara af värmen».
Jag gnider emellertid det stackars barnets
kalla händer, till dess hon långsamt slår upp
sina ögon, ser förskräckt på mig och undrar:
»Här var så varmt —jag kunde icke — jag —»
Då märker hon den gamla fruns spörjande,
litet nyfikna blick. Det går en rysning igenom
henne, och hon tillsluter ögonen för att dölja
sina tårar. — För att ej scenen skall väcka
för mycket uppmärksamhet, går jag då åter
till min plats, men jag kan ej flytta mina
ögon från det bleka flickansiktet.
Emellertid fortsätta de andra sitt samtal, fast
litet tystare än förut.
»Men det var då dyrt krut, fru Lindahl,
som han har måst använda för att kunna skjuta
guldfågeln ? »
»Det beror alldeles på, hur man tager det.»
»Jag kan ej taga det på mer än ett sätt;
att behöfva uppgifva hela sin framtid, sina
studier för att i stället gå in i svärfaderns
mjöl- och viktualieaffär. Nej, vet ni, det kunde
jag aldrig ha trott Ragnar Berg om, och dess-
utom tycker jag mig ha hört något om en an-
nan, en dotter till en häradshöfding, boende i
N. Berg var visst häradsskrifvare hos fadern
för ett par år sedan.»
Den unga flickan trycker sig härvid tätt in-
till vagnens kuddar, men jag kan se, hur hen-
nes bröst arbetar, och hur krampaktigt hennes
händer ha gripit tag uti skinnremmen, med
hvilken fönstret dragés upp och ned.
»Stackars liten,» hviskar jag sakta, jag kän-
ner mig så oändligt dum och tafatt, men jag
kan ju ingenting göra för henne. Om ändå
mor vore här, hon brukar veta råd för allt
och förstår så väl att trösta och hjälpa.
Tåget går nu allt långsammare, vi närma
oss hufvudstaden. Nu stannar det, vagnen
rycker till litet, och vi äro framme. Jag läg-
ger sakta handen på min reskamrats skuldror.
Hon ryser till, och aldrig glömmer jag det
bleka, sorgsna anlete, som vändes emot mig,
under det läpparne hviskade ett sakta: »Tack!»
Därefter räcker jag henne väskan och not-
häftena. Ett häfte har fallit på golfvet, och
jag böjer mig ned för att taga upp det; mina
ögon falla därvid på titeln: »Det var en dröm».
Hon lägger mekaniskt ned sina noter i
väskan, sätter på sig sin hatt och stiger ned
från kupén.
»Får jag ej skaffa er en vagn?»
»Nej tack, min bror är visst här. Han vet,
att jag skall ha min sånglektion i morgon.» —
Så fattar hon min hand och ser länge och all-
varligt på mig.
»Jag är så oförståndig,» hviskar hon sakta,
»så oförståndig och så — så —», återstoden
går förlorad i ett ohörbart mumlande.
Så trycker hon varmt min hand och försö-
ker att tvinga fram den forna munterheten
samt skyndar fram till en ung man, hvilken
kommer till hennes möte. Han har samma
blå ögon, samma lockiga hår som hon, man
kan strax se, att de äro syskon. Jag tar
min kappsäck och går raskt efter dem.
»Nå, Elsa, hvad skall du då sjunga i mor-
gon?» frågar brodern, i det han tager noterna
ifrån henne.
»Å, så många, så mänga,» svarar hon hastigt,
liksom forceradt, »af Schubert och af Kjerulf
och af Gounod och äfven» •— var det bara
jag, som hörde denna undertryckta snyftning
uti hennes röst? —— »ja, och så »Det var en
dröm».
Förtröttens icke!
•»Vi människor, vi kunna endast så
I goda gärningar, af hjärta godt och ärligt,
Och hvad i smått vi göra för de små,
Skall växtens herre göra mäktigt, stort och härligt.»
Med stor glädje har Redaktionen
redan från många håll mottagit såväl
pekuniära bidrag till den tilltänkta skol-
lofskolonien som ock varmhjärtade och
sym.patiska lyckönskningar för den
goda sakens framgång. Men ännu
återstår mycket att göra.
Våren och sommaren nalkas allt
närmre! Om några veckor afslutas
läsåret i Stockholms folkskolor, och
efter vinterlångt arbete släppas de blek-
kindadefattigmansbarnenjfria att njuta
den solvarma sommarens lifgifvancle
lädje. Javäl — att njuta, de som det
unna. Men huru många skola sättas
i tillfälle därtill? Huru många skola
beredas möjlighet att för några korta,
oförgätliga sommardagar lemna de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
