Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 17. 24 april 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891
133
pastorn att komma ut med betalningen in na-
tura, och lilla Charlotta visste, att hon här
fick allting drygt och väl mätt, så att båda
parterna voro fullt nöjda.
Andra morgonen, klockan åtta, vandrade de
båda små flickorna med hjärtat i halsgropen
uppför den halsbrytande trappan. Tinnie med-
förde ett stort nystan hemfärgadt blått ullgarn,
hvari sutto instuckna fem bastanta strumpstic-
kor, medan systern i mammas »ridikyl» hade
inpackat abc-boken, psalmboken och Nya testa-
mentet — några »barnböcker» funnos ej den
tiden, och ej heller föll det någon människa
in, att undervisningen skulle göras lätt och
angenäm. Att lära var svårt och tungt, och
man skulle veta af att man lärde — så re-
sonnerades då.
Det dröjde emellertid ej länge, innan de små
flickorna kommo underfund med, att det stora
riset, som satt bakom spegeln, också fick sitta
där. Det var blott ett skrämskott. Ty »tant»
Charlotta hotade aldrig med riset, hon ej ens
talade därom; hon blott såg därpå med en
viss längtan i blicken, som alldd kom de små
att bäfva.
För öfrigt förstod hon sin sak ganska bra.
När man arbetat en timme, fick man alltid
hvila sig en stund och fick något att roa sig
med. Tinnies förnämsta rekreation var att
vända bladen i en s. k. polyglott-bibel med
högst märkvärdiga kopparstick. Om den bo-
ken nu kunde framskaffas, skulle den antag-
ligen betinga ett ganska högt pris. Texten
var på latin, tyska och holländska, och boken
var tryckt i Amsterdam. Kopparsticken voro
ganska fint utförda, men till kompositionen
något realistiska. Så syntes på ett blad tvän-
ne turbanklädda, i fotsida dräkter rikt drape-
rade personer, af hvilka den ene bemödade
sig att ur den andres öga uttaga »grandet»,
till dimensionen ungefär som en medelstor ärt,
utan att därvid på minsta sätt generas af en
väldig golfbjälke, som sköt ut ur hans eget
öga. Det kan man kalla moral med tillämp-
ning.
Mimmi däremot fick som oftast roa sig med
ett strykjärn i miniatyr, som nödtorftigt upp-
värmdes genom att hållas mot de vanligen
brännheta kakelungsluckorna och sedan med
betydlig framgång användes. Förnöjelserna va-
rierades stundom med att beskåda en gipskatt
och dito papegoja, som stodo på spegelbordet
och i spegeln reproducerades, hvilket af de
små vederbörligen beundrades. Eller också
förevisade tant Charlotta ett slags cittra, som.
till följe af sin form kallades Davidsharpan,
på hvars många strängar barnen fingo knäppa
mycket försiktigt. Men det klingade ändå litet
och var mycket trefligt. Skulle det vara rik-
tigt rart, tog tant Charlotta ned sin gitarr,
hängde dess ljusblå band om halsen, knäppte
på dess stundom litet ostämda strängar och
sjöng en visa, som slutade med orden: »tvi
den stygga katten, som tog dufvan!» eller
ock en tysk romans med omkvädet: »Lebe
wohl, vergiss mein nicht!», hvilka ord Tinnie
uppsnappade och med förtjusning gömde i sitt
hjärta såsom grundval för blifvande studier i
tyska språket.
Dessutom inträffade det, isynnerhet om Tin-
nies mamma gjort något besök i skolan, att
tuppen värpte ganska snällt, icke blott åt dem,
som läste, utan äfven åt dem, som stickade,
stundom till och med öfver lag åt hela skolan,
utan någon dess förtjänst eller värdighet. Ele-
verna voro, utom de små prestgårdsflickorna,
en flicka och en gosse af ungefär samma ål-
der som de samt en något äldre flicka, kan-
ske tio år eller så, som betalade sin under-
IDUN
visning med att gå ärenden åt »mamsell», bära
upp ved, elda och dylikt, och som var Tin-
nies bästa vän och tröst i all nöd.
Ty medaljen hade också sin frånsida. Lilla
Charlotta var visserligen vän af barnen, men
hon var ändå större vän af kattor. Och så-
dana hade hon två stycken, alldeles kolsvarta,
med gnistrande, gulgröna ögon — riktiga hex-
kattor. Jämförelsevis välfödda lågo de alltid
på den af tegelsten murade låga kakelugnen,
som ej på en hel aln räckte upp till taket,
där de mådde skönt i värmen. Antingen det
nu berodde på värmen och dieten, eller kat-
torna voro af någon särskild krigisk art, skall
väl evigt förblifva outredt —• visst är, att så
snart någon främmande öppnade dörren från
förstugan till yttre rummet, störtade båda kat-
torna ögonblickligen ned från sin upphöjda
plats, fräste och sköto rygg och sågo alldeles
ursinniga ut. Tinnie, som var en liten feg
och blyg stackare, var alldeles hjärtängslig öf-’
ver det dagliga mötet med de svarta vilddju-
ren, men Fia — så hette hennes väninna —
som var både äldre och modigare och dess-
uiiom mera bekant med odjuren, var alltid till-
hands, beväpnad med eldgaffeln, för att hålla
dem på vederbörligt afstånd.
De små flickorna lärde sig både läsa och
sticka och fingo sedan lärarinna i hemmet.
Lilla Charlottas skola fortgick ännu några år,
men så kom den nya, förbättrade folkskolan
och trängde undan henne och hennes metoder.
Det gula håret blef grått, den rutiga kappan
blef sliten och gammalmodig, kattorna gingo
allt oftare en förtidig död till mötes och sörj-
des djupt, och — det värsta af allt — in-
komsterna minskades, våningen inunder blef
icke uthyrd. Kom man då upp till tant Char-
lotta, fann man henne rätt ofta vid fönsterbor-
det med kortleken framför sig — hon hade
ej heller så mycket arbete nu, stackars lilla
Charlotta.
»Jag lägger ut korten för bror Janne,»
sade hon alltid då, »Han söker pastorat, och
jag vill se litet, huru det kommer att gå. Det
ligger så bra för honom — en ljus väg
och hjärter ess — det betyder lycka — här
ha vi tian också — men så kommer en mörk
karl i vägen! Se här — klöfverkung — och
så spader dam — skvallerkäringen – ja, det
är så mycket- intriger vid prestval så — trö-
sta oss! Janne får väl aldrig något!»
Men huru hon lade och lade sina kort och
huru många gånger det låg för Janne och
emot Janne, så fick han ändå till sist pasto-
rat. Och nu trodde alla hennes vänner, att
lilla Charlotta skulle riktigt komma på grön
kvist. Men bror Janne hade så stora utgifter
— det var så mycket, som nu behöfdes, så
att lilla Charlotta kunde ej få någon plats i
hans nya hem. Lyckligtvis kom i detsamma
från annat håll en liten ljusglimt. En afläg-
sen släkting, som fått veta hennes bekymmer-
samma belägenhet, skickade henne ett litet
understöd och lofvade att årligen sända samma
summa. Lyckan har alltid följe, och lilla
Charlotta fick hyra ut sina rum åt badgäster,
som alltmera började samla sig hit, och så
drog hon sig fram.
Efter några är dog den nyssnämnda släktin-
gen, en rik ungkarl, och hade till lilla Char-
lotta testamenterat en summa af femtusen kro-
nor. Intet millionarf bar någonsin skapat så
stor fröjd som denna lilla summa, för den
sträfsamma gamla en nästan ofattlig rikedom.
Det som mest förundrade henne själf, var att
hon inte blef »alldeles tokig» af glädje.
Det märkligaste var ändå, att bror Janne
kort därefter hade fått både sina affärer och
sitt hus sä förträffligt ordnade, att han kunde
»följa sitt hjärtas röst» och bjuda sin gamla
uppoffrande syster ett godt hem, hvilket så
djupt rörde henne, att hon genast sålde sin
gård och gjorde sitt testamente, genom hvilket
senare bror Janne och hans barn tillförsäkra-
des allt, hvad lilla Charlotta ärft, förvärfvat
och kunde komma att ärfva och förvärfva.
I många, många år har nu gräset grönskat
på den graf, som gömmer »lilla Charlotta»,
och hvars inskrift gärna kunnat vara denna:
»Mycket tålde hon att skrattas åt, men mer
att hedras ändå.»
”Hjälpredor.”
B
q insändarinna i Idun rådde för någon tid
sedan till inrättandet af klädsömnads-
skolor för våra döttrar i hufvudstaden. Detta
är ett godt och beaktansvärdt råd ej endast
för Stockholm, utan äfven för landsortsstäderna.
Också där skulle ej elever tryta. I samman-
hang härmed skulle vi vilja påpeka en klass
af unga flickor, som särskildt borde anse det
som sin plikt att genomgå en kurs i linne-
ooh klädsömnad. Vi mena de mauga hundra,
som annonsera efter plats »att gå frun tillhanda».
Man förundrar sig, då man tar upp en tid-
ning med tre, fyra spalter fulla af sådana
annonser, att icke finna en enda, som såsom
kvalifikation uppger, att hon kan sy linnesöm
eller kläder. Favorituttrycket är, att hon vill
»gå frun till handa i husliga göromål», eller
att hon »vill vara till sällskap och hjälp»,
någon gång att hon är kunnig »i sömnad»
eller »handarbete», och ej så sällan att hon
är »musikalisk». Tar man så en dylik flicka
i sitt hus, i hopp om att med sömnad eller
handarbete väl må menas, att hon kan ändra
eller vända ett enkelt plagg, om hon får hjälp
och ledning, så står hon där dock vanligtvis
som inför ett olösligt problem. Lika litet har
hon ofta ett begrepp om att ordentligt sätta
på en lapp ; och att stoppa strumpor är under
hennes värdighet. Det händer, att hon helt
förnämt svarar: »ja, däri har jag verkligen ej
någon öfning, det brukade pigorna göra i mitt
hem ».
Man har all möda att. tillbakahållä det sva-
ret: »Att fröken då ej stannade hemma, ty
fröken behöfver väl få sina stumpor stoppade
någon gång.»
Den musikaliska begåfningen består ofta, ej
alltid, i att de platssökande som mest och bäst
kunna spela »la prière d’une vierge». Efter
närmare bekantskap finner man därför ofta,
att hela deras kvalifikation för den plats, de
åtagit sig, består i att rusa ödmjukt framstupa
för att passa upp, där man är van och därför
bäst nöjd med att passa upp sig själf, eller
att springa omkring med en bunt nycklar för
att »lemna fram», hvilket hvarje insiktsfull
■matmor väl ändå helst gör själf, såvida hon ej
vill utsätta sig för mycken missräkning vid
slutet af kapitlet.
Må nu sådana unga flickor, som vår uppsats
kan gälla, ej taga illa upp och tro orden
komma från någon, som vill illa åt dem! Tvärt
om, vi vilja dem allt godt och önska, om möj-
ligt, gifva dem en liten fingervisning.
Alltså kunna de som ganska säkert antaga,
att ej en familj på ett hundra tar en person
i sitt hus som sällskap, annorlunda än till
hälften såsom sjuksköterska åt någon äldre eller
sjuklig person, och då bör hon vara kvalifi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
