Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 17. 24 april 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
134 I DU N 1891
cerad härför och dessutom begåfvad med en
god portion tålamod och försakelse.
Vanligtvis behöfver man en person för att
ha uppsikt öfver de större barneD, då man
vill omse dem något bättre än genom en van-
lig barnjungfru. I detta fall bör den unga
flickan för det första sy åtminstone linnesöm
väl, helst äfven hafva genomgått en kurs i
klädsömnad, så att hon kan ändra gamla och
sy nya barnkläder. Hon bör dessutom kunna
ordentligt lappa, laga, stoppa, sticka och märka.
Detta är visst icke så mycket, som det låter.
Kan hon väl sy linnesöm, så lär hon sig det
öfriga (utom klädsömnad förstås) på några få
timmar. Hon bör vara flitig, så att hon ej
menar, att all rättfärdighet är uppfylld därmed,
att hon sitter och håller en nål i handen,
men att det gör detsamma, om saken blir i
dag, i morgon eller i nästa vecka. Dessutom
bör hon kunna stryka och till och med tvätta
litet, så att, om det behöfs, hon kan i en hast
göra eller åtminstone deltaga i en liten tvätt
till barnen — det är sådant, som modern själf
gör ibland, och som alltså hjälpredan bör
kunna göra.
Antager hon återigen en plats för att gå
tillhanda i hushållet, så bör hon utom någon
insikt i bakning och kokning äfven kunna sy,
först och främst linnesöm, helst också klädsöm.
I många hem, särskildt på landet, sys alla
kläder hemma; det är ej angenämt för en
sådan flicka, då husmor och döttrar hjälpa till,
»när man fått sömmerska i huset», att stå
handfallen eller, hvad värrre är, bära sig bak-
vändt åt eller förderfva saken, emedan hon ej
vill erkänna sin brist på kunskap och öfning.
Sådant är mycket tålamodspröfvande för hus-
modren, och det är endast naturligt, om den
unga flickan ej är lycklig på sin plats, då hon
känner i luften, att man ej är nöjd med henne.
Vi skulle vilja råda alla unga flickor, som
söka platser att gå frun till handa: om det
blott är för att slippa ifrån ett tråkigt eller
enformigt hem eller för att komma ut och få
roligt eller i hopp att göra intressanta bekant-
skaper, så tag ej en sådan plats, ty ni kunde
utsätta er för en stor missräkning. Är det
åter för att med redbart arbete förtjäna ert
uppehälle, så måste ni i någon mån hafva
gjort er kompetente för en sådan plats. Litet
af hvarje, som ofta är det samma som intet,
duger ej nu för tiden. Ingen tar en person
i sitt hus, som ej har behof af den personens
arbete, och, äfven om lönepretentionerna äro
små eller alls inga, så måste matmodern ej ha
så litet valuta i arbete, för att hon skall känna
sig ha fått ersättning för ett helt års underhåll.
Är den unga flickan ej stark på en eller två
punkter, så är det fara värdt att husmodern
ej får denna ersättning, och med »det vänli-
gaste bemötande» i världen har den unga
fliokan ej angenämt och trifs icke (n. b. om
hon har förnuft och ambition), ty hon känner,
att hon ej motsvarar, hvad man haft rätt att
vänta och hoppas af henne.
Än en gång alltså: lären er sy linnesöm,
klädsöm, tvätta och stryka. Eller: en mindre
kurs i bakning, matlagning, linnesöm och stryk-
ning; framför allt i bägge fallen: att laga,
stoppa och sticka strumpor. Hur den unga
flickan än må tänka sig sin blifvande ställning,
att hon skall ibland sysselsätta sig med sittande
arbete får bon väl tänka sig, och då blir det
ett oeftergifligt vilkor att kunna sy väl i hand
och på maskin.
Har hon så gjort sig kompetent, så behöfver
hen ej gifva sig ut »utan lön blott för ett
vänligt bemötande». Hvarje matmor, som själf
kan arbeta, skall förstå att uppskatta arbetet
hos en annan och veta, att »arbetaren är sin
lön värd». Det vänliga bemötandet följer då
af sig själft.
Men en sådan flicka får ej med »vänligt
bemötande» förstå att roa sig vid hvarje till-
fälle. Att vara fruns »hjälpreda» innebär,
att hon skall taga vid, där frun ej räcker till.
Om denna sednare behöfver lemna hemmet,
så bör hon känna sig öfvertygad, att det och
barnen få en bättre tillsyn, än om de lemnades
med tjänarne allena, och dessa sednare böra
likaledes känna, att de hafva någon i sin när-
het, som representerar matmodrens öga. Är
det främmande i huset och frun måste säll-
skapa, så måste hjälpredan veta, att just nu
behöfvas hennes tjänster utomkring. Hon skall
sörja för, att serveringen sker, som sig bör,
hjälpa tjänarne, gifva barnen någon sysselsätt-
ning — korteligen allt hvad matmodren skulle
vilja göra, om hon ej sutte fastspikad därinne
i salongen.
Den unga flickan säger kauske: »det är
ju pigsysslor; skall man då aldrig få vara med,
aldrig ha roligt!» Yi säga om igen: den som
tänker så, skall ej åtaga sig en sådan plats,
ty hon kan bli besviken. För det första är
allt arbete, som sker i ett hus, pigsysslor.
Nämn ett, som icke är det, såvida man ej
undantager sömnaden ? Hvad husmodren ej
hinner med, sköta pigorna, och ofta får hus-
modren just sköta, hvad dessa borde, men ej
bry sig om att binna med. »Hjälpredan» får
ej vara bättre än matmodren. Äfven om denna
håller sig en hjälpreda för att själf slippa att
göra en del saker, så är det ju ej mera än
rätt, att hon får den lättnad hon åsyftat.
»Hjälpredans» ställning är sådan, att hon
kan vara mindre med än guvernanten, än husets
dotter, men detta innebär ej det samma som
att vara tillbakasatt eller att ej röna ett vän-
ligt bemötande. Hennes plikter hålla henne
delvis ifrån salongen, då det gifves främmande,
men ingen matmor med hjärta och hufvud skall
underlåta att draga henne fram, göra henne
bekant, bjuda henne en plats ibland de andra,
då hennes sysselsättningar tillåta henne att
stanna inne en stund, och i allmänhet att be-
handla henne som sina vuxna barn, om hon
förtjänar det. Grymt är att låta en sådan
flicka, som ofta är af lika god familj som man
själf, bära in eh bricka, knapphändigt presen-
tera henne (eller också alls icke) och låta henne
gå ut igen och dricka sitt kaffe med tjänarne
eller svälja ned det med sina tårar i en vrå
hvilken som helst. Om detta än händer, så
får man hoppas, att det ej sker ofta.
Bäst är för den unga flickan, att hon på
förhand föresätter sig att ej lägga småsaker
på hjärtat. Mycket kan bero på ängslan, bråd-
ska, tankspriddhet hos matmodren. Om hon
blott intresserar sig för husets bästa som för
sitt eget hem, om hon är flitig och omtänksam
i saker, som ligga inom hennes område, om
hon med kärlek och tålamod bemöter barnen
och i allmänhet i hela sitt förhållande är
såsom en medlem af familjen, så skall hon
bli behandlad som familjemedlem, känna sig
hemmastadd och lycklig och kanske vinna vän-
ner för hela lifvet.
J. K.
Glömmen ej Itluns skollofskoloni!
Minsta bidrag emottagas taeksamt.
”1 pigflyttningen.”
För Idun
af
Matte Brm.
^ äre Harald, huru skall jag bära mig
åt! Jag tror jag SDart sprungit Stock-
_ . holm rundt för att fä tag uti en
hjälpmadam och dock icke lyckats. Det står
ej till att ens för guld få en sådan, ty de
äro så upptagna nu i pigflyttningen; och både
Kristin och Lina vilja gå i dag. Jag be-
griper sannerligen ej, huru jag skall bära
mig åt. »
Ett humoristiskt leende gömde sig under
Haralds yfviga mustascher och lekte i hans
uttrycksfulla ögon.
»Hvad du kan se förarglig ut, Harald!»
utropade den unga frun i allt mera retligt
lynne, »du inte ens svarar mig, då jag
»Min lilla kära vän; jag hörde ej, att du
gjorde mig någon fråga, jag blott uppfattade,
att du jämrade dig öfver madambristen,» sva-
rade han lugnt.
Laura slängde broderiet, hon arbetat på,
bredvid sig på soffan, och gaf sig till att
trumpet stirra på sin spetsiga skosuibb, hvil-
ken i otålig takt rörde sig emot mattans
rosor.
Harald såg hennes dåliga lynne allt mera
växa, började tveka, om han skulle välja just
detta ögonblick för att säga, hvad som låg
honom på hjärtat; men så tänkte han: skräp!
Harmonien för i dag är ändå störd — och
så slog han sig helt obesväradt ned bredvid
henne på soffan och precis på hennes broderi.
»Hör du Laura, du — vill du höra en
liten berättelse?»
Hon gaf honom en trumpen och lång
sidoblick. »Bara den inte är lång.»
»Det får du finna dig uti.» Hans röst lät,
ehuru mild, dock ganska allvarlig.
»Nåväl! Jag minns så väl en liten flicka,
som för två år sedan tjusade en ung läkare,
både med sitt intagande väsen och ej minst
med sina husliga dygder. Jag mins bara,
huru pedantisk noga hon lade ihop duken,
när hon hjälpte till att afduka bordet!. . .
Den unge mannen var nybakad medicine
licentiat och hade just ingen praktik, med
undantag af tre stackars patienter. Nåväl —
när nu den unge doktorn på allvar blef in-
tagen af den unga flickan och hans böjelse
besvarades, blef det ett undrande, om de
unga skulle kunna gifta sig snart, ty de
voro båda fattiga.
En gammal rik faster till honom, som
tyckte det vara en farlig snara för unge män
att gå ogifta i Stockholm, lofvade att hjälpa
till med deras lilla bo och dessutom ett lån
på afbetalning för att ha något att börja
med . . . Hon gjorde detta så mycket hellre,
som hon visste, att hans val fallit på en
sådan liten genomanspråkslös och praktisk
flicka . . .
Så gifte de sig — och allt såg först så
solljust ut. Snart började dock verkligheten
tränga sig på honom — och det första året
var gräsligt.
De där timmarne då mottagningstiden var
utsatt, kunde göra honom galen! Han blef
nervös som en gammal gumma, ty när det
ringde på tamburklockan fick han riktig hjärt-
klappning. Och fast han låtsade läsa eller
skrifva, hade han i verkligheten ej reda på
ett dugg, förr än han fick veta, hvem som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
