Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 18. 1 maj 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
144 1891
I DU N
man hör spring och jäktande, och däremellan lju-
der konduktörernas rop:
»Roma, Roma!»
Bertarelli, som ämnar sig till Ancona, måste
byta om tåg, men har en stunds uppehåll.
En kopp kaffe skall smaka utmärkt efter de
långa genomvakade timmarne.
Bankiren kastar en blick in i den stora restaura-
tionsspegeln, och med ett stygn i hjärtat varsnar
han de djupa fåror, den sista tidens naggande
själskval där ha gräft.
Åter sitter han i kupén, biljetten är klippt, dör-
rarna smällas igen, och tåget sätter sig sakta i
rörelse för att lemna Roma, det gamla Roma, med
sina gigantiska ruiner, som tala till oss om all-
tings förgänglighet och huru enligt naturens lagar
hvad människor skapat skall ödeläggas och förgås.
Men se, de gamla vattenledningarna från den
lysande kejsartiden!
De åldriga murarna äro rikt betäckta med en
späd grönska; de vänliga slingerväxterna tyckas
liksom vilja skyla deras skröplighet.
Där är den vågformiga Campagnan; i vårsolens
strålar förefaller den smyckad som en brud med
tusentals brokiga blommor. Man kan nästan tro
marken betäckt med en purpurväfnad, så tätt fro-
das den mörkröda vallmon. Bröstet vidgar sig
vid anblicken af all denna prakt, och hoppet åter-
vänder äfven i den mest bedröfvades bröst, ty
all denna naturens herrlighet innebär ju, att det
gifves en Gud, som är god.
Campagnan i sin blomsterskrud ligger snart
bakom de resande, tåget börjar stiga uppåt ber-
gen, hvilkas toppar visa sig allt vildare och kalare.
Bertarelli är ej mera ensam. En ung man sit-
ter snedt emot honom. Han är blond och ser
bra ut samt har ett par trovärdiga, uttrycksfulla
blå ögon.
De båda herrarne vexla då och då en vanlig
höflighetsfras. Bertarelli är så upptagen af sina
egna tankar, att han ej önskar stifta bekantskap
med den unge mannen, som ödet kanske endast
för några få timmar fört i hans väg.
Och då ynglingen å sin sida tror sig märka,
att den dystert blickande mannen framför honom
bär på en tung sorg, är han allt för grannlaga
att med sitt prat vilja störa honom.
Man är nu vid den en gång så betydande sta-
den Narni. Pittoresk ter den sig där uppe på
bergshöjden, som dominerar floden, öfver hvilken
resa sig i stympadt skick väldiga, gamla brohvalf
från kejsartiden.
Om de ändå kunde tala, dessa stenkolosser!
Huru mycket skulle de ej förtälja oss om alla de
generationer, som här en gång ha lefvat och åter
försvunnit. Om många af jordens mäktige, som
passerat dessa brohvalf i ståt och herrlighet, utan
att de väl någonsin betänkt, huru de för länge
sedan skulle vara till stoft och deras klingande
namn förglömda, medan den döda stenen, som
de ej beaktade, skulle kvarstå.
Fromma processioner med helgonbilder och brin-
nande vaxljus ha säkert ofta tågat här öfver un-
der afsjungandet af heliga hymner.
. Och i aftonens skymning eller vid månens ma-
giska sken har här nog svärmat månget kärleks-
par, som blickat ner i den forsande floden, me-
dan de hviskat till hvarandra de mest glödande
eder om evig kärlek och osviklig tro — eder,
kanske alla sedermera brutna — ty finnes det
väl hos jordens ombytliga släkte en evig kärlek
och en osviklig tro?
Uppåt går sedan banan emellan kala klippor,
lokomotivet arbetar mödosamt i den sista stig-
ningen, därpå kommer en lång, mörk tunnel, och
så bär det åter neråt till dalar med grönska,
blommor och leende boningar, som bada sig i
middagssolens skarpa strålar.
Dalen blir därpå trängre, bergen brantare, och
slutligen tyckes hvarje väg afspärrad genom höga
klippor. Men nej, den lilla floden, som banan
alltjämt har följt, letar sig fram och med den
slingrar sig också tåget igenom det smala klipp-
passet.
Tåget passerar ännu en tunnel och rullar så
ut i ett fruktbart, välodladt slättland. Man ge-
nomilar det hastigt, och för de resandes tjusta
blickar ligga nu det djupblå hafvet och Ancona.
Då Bertarelli stiger i den utanför stationen vän-
tande hotellomnibusen, ser han före sig reskam-
raten från tåget.
Ödet vill alltså åter föra de två männen tillsam-
mans. Vid frukostbordet, där de ha vexlat kort,
berättar den unge Ernst Geislinger, att hans far
är bosatt i München såsom professor i konsthi-
storia. Han sjelf har valt samma bana och är
med ett resestipendium i Italien för att idka stu-
dier. Han har tillbragt vintern i Rom och vill
under sommaren gästa Venedig, hvars gamla, ori-
entaliska arkitektur alltid tilltalat honom så mycket.
Som bajrare är signor Ernesto, så kallar ban-
kiren sin nye vän, en ortodox katholik och har
därför tagit denna väg för att ej försumma till-
fället att i Loreto få läst en själamessa öfver sin
nyligen aflidna moder.
Bertarelli fattar strax tycke för den unge man-
nen, som så oförbehållsamt lägger hela sitt inre
i dagen, och det gör honom godt i hans nuva-
rande själstillstånd att lyssna till den varmhjär-
tade, entusiastiske ynglingen, som med en orubb-
lig tro är fästad vid den katolska kyrkan, utan
att hysa några som helst tvifvel om dess dogmers
ofelbarhet.
Bertarelli har följt ut med den unge, vetgirige
tysken för att bese staden. De båda herrarne
vandra omkring i små, smala gränder, där hvar-
ken sol eller luft tyckas ha tillträde. Här bodde
en gång de förföljda judarna; här varderas »Ghetto»,
där de om aftnarna medels järndörrar utestäng-
des från den kristna befolkningen.
»Det var ett egendomligt släkte», menar banki-
ren, »hvilket, trots allt förtryck, dock fortlefde
och hopade dessa enorma rikedomar, som nu
komma i dagen hos en Rothschild m. fl.»
»Mig förefaller det långt underligare», förklarar
tysken, »att de höllo så fast vid sin religion, att
de aldrig sammansmälte med de folk, som om-
gåfvo dem, i synnerhet som de, alltid snikna ef-
ter vinning, därigenom hade kunnat betinga sig
de största fördelar. I stället föredrogo de att
lefva hånade, belagda med de orimligaste skatter
och med lifvet alltid hängande på ett hårstrå.
Anconas historia omtalar flerfaldiga gånger, hu-
ru ebreerna allt emellanåt, under det de i frid
och ro idkade sin handel, plötsligt öfverföllos,
huru deras stadsdelar härjades och hundratals
af dem brändes på bål.»
»Ja, nog är det fasaväckande», svarar banki-
ren, »att blicka tillbaka på den grymhet och det
tyranni, som herrskade under medeltiden, och
dock klagar man nu öfver det närvarande, i stäl-
let för att prisa sig lycklig att lefva under vår
rättvisa och fria lagstiftning.»
De båda männen gå tysta uppför den sling-
rande zigzagväg, som för till den höga kullen,
hvars spets krönes af den gamla domen »San
Siriaco».
»Jag beklagar», utbrister den blifvande konsthi-
storikern, »att det nu just förrättas gudstjänst, ty
i den här lilla staden är det naturligtvis ej som
i Rom, där den resande, utan att väcka någon
uppmärksamhet, obehindradt kan bese kyrkorna,
äfven under pågående messa».
Det gamla templet är iklädt festskrud, och un-
der de för tillfället påhängda draperierna döljes
mycket af den inre, märkliga arkitekturen.
»Mina landsmän», anmärker bankiren, »ha lik-
som barnen tycke för det granna och pråliga och
äro ej nöjda, om de vid kyrkfester se sina tem-
pel endast i deras allvarliga, arkitektoniska skön-
het. Nej, väggar och pelare skola behängas med
hundratals alnar af röd sidendamast, kantad med
guld- och silfverorneringar, och konstgjorda blom-
mor i oändlighet skola smycka altarena.»
Här i världen vill den ena människan ju al-
drig stå tillbaka för den andra, och åt denna
svaghet skatta folkmassorna, när de frivilligt offra
sin skärf, för att den kyrka, de tillhöra, skall
kunna täfla med hvarje annan i glans och ri-
kedom.
Herrarne åhöra en del af messan, hvarpå de
taga templets yttre i skärskådande, och Ernst
Geilinger hänryckes af dess byzantinska stil, som
starkt påminner om Venedigs berömda Markus-
kyrka.
Ynglingen stannar slutligen vid de två stora
stenlejonen, som äro placerade på hvar sin sida
om hufvudingången, och han klappar dem, i det
han utbrister:
»Bravo, ni gamla gossar, som ligga här i all
er majestätiska skönhet för att vakta uppå Her-
rans tempel».
»Hör på», bifogar han, i det han ser sig om-
kring, »signor Bertarelli, tror ni väl, att det fin-
nas många kyrkor med en så herrlig belägenhet?
Se här det vida hafvet i hela sin utsträckning,
öfvergjutet af den nedgående solens strålar. Och
där staden, det fruktbara låglandet och bakom
detsamma bergskedjorna, hvilkas skiftande färg-
toner förlora sig långt borta vid horizonten. Och
öfver alltsammans breder sig den blåa himlen
med sina rosafärgare strömoln.
Aldrig, nej aldrig, så länge jag lefver, kom-
mer denna syn att gå ur mitt minne. Mitt bröst
uppfylles af en oändlig tacksamhetskänsla mot
den Gud. som skapat denna underbara skönhet;
här är himlen helt nära, jag känner mig nästan
lösryckt från jordens stoft, färdig att svinga mig
upp i den oändliga rymden!»
»Ni tyske svärmare», afbryter Bertarelli, »kom
nu ner till jorden igen, ty det är tid atf vi bege
oss till hotellet, förrän mörkret sänker sig öfver
oss.»
Vid middagsbordet finna herrarne sig omgifna
af flere, som det tyckes, nygifta par; därpå tyda
bland annat de släta ringarna, hvilka ännu lysa
nya och glänsande.
En af damerna gnistrar af diamanter. Örhän
gen, brosch och fingerringar tindra och glittra i
lampljuset. Hon kan sannerligen behöfva denna
förgyllning, ty de hårda, manliga dragen och den
skarpa, oharmoniska basstämman äro ej egnade
att ensamt fängsla den äkte mannen, som har
ett flegmatiskt och temligen enfaldigt utseende,
och som uppenbarligen redan står under en inga-
lunda mjuk toffel.
Innerst i den långa matsalen bemärkes ett litet
rundt bord, och vid detta sitter ett par, som an
tagligen vill vara för sig själft. Man ser, att de
äro från norden, och man uppsnappar ett och an-
nat tyskt ord, trots afståndet.
Den äkte mannen är ovanligt ful med sitt torra,
förlästa ansikte, och frun påminner mycket om
en halfgammal, pedantisk guvernant, som tillbrin-
gat sin ungdom under stora umbäranden. Men
om än utseendet skarpt stöter skönhetssinnet, så
tilltalas man dock af den rörande kärlek, som rö-
jer sig i de båda makarnes blickar.
Hvem vet, hvilka svårigheter dessa två haft att
bekämpa, eller huru länge de tåligt måst vänta
på hvarann, innan de lyckligt lotsat sig in i äk
tenskapets hamn, där de nu kunna tjäna såsom
ett bevis på, att den sanna kärleken förmår öfver-
lefva både ungdom och fägring.
Då de första rätterna redan äro serverade, kom-
ma ytterligare några bordsgäster. Midt för ban-
kiren slår sig ännu ett ungt par ner. Mannen
skulle ha sett särdeles bra ut, derest det ej legat
något cyniskt och blaseradt öfver hela personlig-
heten. Den unga frun kan säkert knappast räkna
sjutton år och förefaller vid första ögonkastet som
en fullkomlig skönhet, men ju längre man be-
traktar detta täcka ansigte, desto mindre beha-
gar det.
Bertarelli börjar ovilkorligen att anställa jäm-
förelser emellan sin vis à vis och Elena.
Hvad är det, som gör de två kvinnorna så olika
hvarann, ehuru de båda äro verkliga skönhets-
typer? Hvad felas egentligen detta ansikte, hvars
drag i sig själfva äro så harmoniska? Är det
kanske uttrycket, som här är störande? Uttryc-
ket, i hvilket bankiren tror sig, efter något stu-
dium, upptäcka en fåfäng, föga djup karaktär.
Ja, den unga frun är tydligen en vacker docka
utan själ, då däremot Elena intog hjärtat genom-,
sin älsklighet, sin oskuld och sin begåfning,
Och dig, min älskling, skall jag förlora, suckar
Bertarelli, såvida ej vår Herre afvänder en så för-
färlig olycka! Ty hvad hjälpte det honom väl,
om hans hustru, tack vare sin karaktärsstyrka,
hindrades från fall? Det blefve dock alltför kval-
fullt att vid sin sida se en kvinna, som endast
af pliktkänsla hölls tillbaka från att kasta sig i
en annan mans armar.
Under natten återkommo med förnyad styrka
Bertarellis alla tvifvel, och möjligheten att genom
den undergörande madonnans förmedling åter-
vinna sin hustrus hjärta syntes honom allt sva-
gare. –––––-— —
Vid tredje stationen på banan, som söderut
från Ancona följer Adriatiska hafvet, utropas af
konduktören :
»Loreto !»
(Forts.)
Majnumret af Iduns Mode- och Mönstertidning medföl-
jer Iduns nästa nummer till vederbörande pre-
numeranter.
Innehållsförteckning:
Alice Bonthron ; af Amanda Leffler. (Med porträtt.) — Till
Amaryllis ; poem af Fritz Östenson. — Moderna kvinnosjuk-
domar. — Just nu! — Vår; stämningsbild af John En. —
>-Framtidsdräktens» basar; bref till Idun af Anna Fleehvood-
Derhy. — I-Iusmoderlig almanack : Maj ; af Stenia. — Vär-
kriget mot malen ; prisbelönadt svar å prisfrågan LIV af
D—y. — Smånotiser från kvinnovärlden. — Literatur. —
Teater och musik. — Loretos madonna; en skildring från
Italien, för Idun af Hilda Hintze. (Forts.)
De smycken, som fortfarande för den s. k. lilla toaletten äro förherskande, äro alltjämt de små emaljerade blommor och fjärilar, som under vintern 1890 väckte sa stort
uppseende i Paris. De modernaste äro Viol-, Blåklint- o. Penséebroscherna samt de små hvit- och blåemaljerade fjarilarne. Prisen stalla sjg olika fr. 6 till 15 kr. bandas etter
rekvisition till landsorten i rek. bref, från JuLVGIGPSLI? IBLAJLjIj BJ£RGr$ B^GJJGPlllJJSfJ^lMåll 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
