Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 18. 1 maj 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891 IDUN 143
Literatur.
Jenny Lind-Goldschmidt. Hennes tidigare lif och
bana som dramatisk konstnär och sångerska 1820—
1851. En minnesteckning utarbetad enligt dokument,
bref, dagböcker m. m., samlade af prof. Otto Gold-
schmidt, af Henry Scott, Holland och W. S. Rockstro.
Med illustrationer och musikbilaga. Svensk upplaga,
ntgifven af J. R. Spilhammar. Två delar. Stock-
holm, P. A. Norstedt & Söners förlag.
Denna omfattande konstnärsbiografi, af hvilken vi
nyligen voro i tillfälle att meddela ett intressant ut-
drag, är nu tillgänglig i svensk, engelsk och tysk
upplaga.
Denna omständighet vittnar tydligt nog därom, att
det minne, åt hvilket boken är egnad, ej är något
särskildt folks egendom, utan snart sagdt i lika mån
tillhör hela den bildade världen.
Huru det gick till att Jenny Lind öfverallt band
alla med förtrollningen af sin sång — däröfver spri-
des ett förklarande ljus af detta arbete, som är om-
sorgsfullt sammanfogadt af autentiska dokument och
redigeradt med diplomatisk noggrannhet. Ur alla
samtida uttalanden, märkvärdigt samstämmiga för att
vara framkomna under olika omständigheter och på
olika orter, framlyser det, att det som gaf åt Jenny
Lind hennes underbara makt öfver hjärtan och käns-
lor var icke sä mycket en af naturen härlig och till
fin konstnärlighet uppodlad stämma som icke i ännu
högre grad en personlighet, som i hennes konst åter-
gafs liksom i ett spegelglas, — en personlighet, som
var af naturen så skär och intagande, att hon i an-
vändningen af sin konst blott beliöfde vara naturlig
för att vara stor.
Jenny Lind var sångerska af natur och skådespe-
lerska af natur, och det sades om henne, att om hon
icke hade varit den största sångerska, skulle hon va-
rit den största skådespelerska. Men framförallt var
hon människa af natur, och detta på det vackraste
sätt. Hennes bildning, i den mening man vanligen
tager detta ord, var bristfällig, och hennes intelligens,
om än liflig och vaken, utom det konstnärliga om-
rådet icke af någon öfverraskande storhet. Hennes
största storhet var helt enkelt den, att hon egde ett
rent sinne och ett varmt hjärta. Då hon med in-
gifvelsens fackla i handen nedsteg i de främmande
naturers innandömen, hvilka hon skulle framställa,
icke blott förstod hon dem, utan hon förstod dem på
sitt alldeles särskilda sätt, i enlighet med sin egen
natur. Däraf kom det sig, att hon, den mest försagda
varelse som någonsin beträdt en scen, med hänsyns-
lös djärfhet kullkastade den sceniska traditionen. De
karaktärer, som hon framställde, sprungo helgjutna
fram ur hennes inbillning, och huru andra förut hade
förstått dem, betydde för henne ingenting. Så skilj-
aktiga de hvar för sig voro, och så väl hon förstod
att framhålla denna deras skiljaktighet, ingöt hon dock
i dem alla lif af sitt eget lif. Inspiration och konst
sammanföllo hos henne; det ena gafs icke utan det
andra. När hon sjöng, hörde man icke blott toner;
man hörde lidandets rop och andaktens åkallan och
salighetens jubel ; allt hvad hon erfarit i och om lif-
vet reflekterades i hennes sång.
Boken handlar om Jenny Lind som konstnärinna
och låter oss följa henne från framgångar till trium-
fer och sedan från triumfer till triumfer i år efter
år; men vi få också tillfälle att härunder göra hen-
nes bekantskap såsom människa. Iduns läsarinnor äro
genom det i våra spalter införda utdraget ur arbetet
bekanta med hennes karaktär, sådan den framträdde
då hon ännu var blott en stjärna på Stockholms
hemisfer. Huru framgångarne än hopade sig och ste-
grades, bief hon sig lik. Hennes anspråkslöshet och
flärdfrihet, hennes omtanka om andras väl, hennes
gifmildhet och oegennytta omgifva hennes minne med
en starkare och varaktigare glans än den nu slock-
nade, underbara glansen ur hennes ögon, hvilken var
oförgätlig för dem, som en gång hade sett den. Bland
svenska kvinnor eger hon en plats i eftervärldens
minne för hvad hon var såsom konstnär, men icke
mindre för hvad hon var såsom kvinna.
Därigenom att det literära monumentet öfver Jenny
Lind blifvit rest med förenade ansträngningar af för-
läggare i tre olika land, har det kunnat erhålla en
högre resning och större soliditet, än det eljes skulle
vunnit. Det är det främsta arbete i sitt slag, som
blifvit i våra dagar utgifvet öfver någon nordisk konst-
när, och dess utstyrsel med den präktiga bildserien
i koppartryck förtjänar lika högt erkännande som den
möda och det noggranna studium; som nedlagts på
rekonstruerandet af detta konstnärslif, hvilket nu sett
sitt slut. Det är också ett arbete, som kan påräkna
hela den kontinentala musikvärldens lifliga intresse.
Men ett alldeles särskildt intresse eger dock detta
arbete för det land, som i Jenny Lind ser sin be-
römdaste telning på spinnsidan, allrahelst som den
svenska kvinnan har skäl att vara stolt öfver att i
och genom en sådan personlighet vinna sin största
ryktbarhet.
Teater och musik.
Kungl. operan bjöd sistl. fredag på tvänne goda
repriser, nämligeu fröken Munktells lilla nätta och
melodiösa opera-comique »I Firenze» och Donizettis
opera-buffa »Kärleksdrycken». Fröken Karlsohn var
en såväl i sång som spel intagande Gemma, och hr
Lundmark lyckades ovanligt väl återgifva den unge
målaren Stefano Varezzis parti. Äfven de öfrige,
af hvilka hrr Strömberg och Grafström innehade
sina gamla roller, hyresvärden Bembo och den ene
konstprofessorn, medan hrr Sellergren och Henrikson
öfvertagit resp. målaren Bardis och den andre konst-
domarens partier, skilde sig väl från sina uppgifter.
I »Kärleksdrycken», där fru Edling med oför-
minskadt lif och skalkaktighet utförde Adinas roll,
i hvilken hon en gång i tiden gjort sin första debut,
fästes hufvudintresset vid doktor Dulcamara, hvilket
parti gaf dr Bottero tillfälle att lägga i dagen en
ny oeh intressant sida af sin rika begåfning. Detta
rena buffaparti utfördes, så hvad spel som sång be-
träffar, så förträffligt att, fastän partiet sjöngs på
italienska, nästan ingenting af rollens betydelse gick
förloradt, utan allt så att säga öfversattes af den
framstående skådespelarens lifliga och talande mimik
samt uttrycksfulla gester. Att sången ej heller lem-
nade något öfrigt att önska, behöfva vi knappast
nämna. Hr B:s spel ryckte äfven de öfriga med
sig, så att till och med hr Strandberg, hvilken in-
nehade Nemorinos parti, ådagalade en ovanlig lif-
aktighet. Hans vackra stämma gjorde sig ock för-
träffligt gällande. Detsamma kan sägas om hr Jo-
hanson som sergeanten Belcor. Körerna gingo bra
och orkestern skötte sig förträffligt under hr Heme-
bergs ledning.
I »Otello» har hr C. A. Söderman öfvertagit Ja-
gos parti, hvilken uppgift han lär utföra särdeles
förtjänstfullt. Vi hafva själfva varit förhindrade
taga hans rentrée i skärskådande.
I afton uppföres »Regementets dotter» med fru
Östberg i titelrollen samt hr Hennebergs balettdi-
vertissement »Undine».
Konsert gafs i tisdags af k. hofkapellet med bi-
träde af pianisten Emil Sauer från Hamburg. Efter
en sådan uppsjö på musiktillställningar, som under
de senaste månaderna varit rådande, och då vi
här nyligen haft tvänne synnerligt framstående
pianister, var det ej underligt, att namnet pa en
ny pianist ej kunnat samla en synnerligen talrik
publik. Detta var emellertid att beklaga, ty den nya
bekantskapen var verkligen värd att göra. Hr Sauer
är verkligen en alldeles förträffllig pianist, som
ej blott förfogar öfver den mest fulländade teknik,
utan ock presterar ett spel så fullt af finesser, att
man nästan kommer att tänka på Pachmann. Hans
utförande af Henselts oerhördt svåra F-moll-konsert,
som här förut aldrig spelats, var rent af mästerligt.
Det väckte entusiastiska applåder ej blott från pu-
bliken, utan ock från hofkapellet, som på ett delikat
sätt ackompagnerade. Formlig entusiasm väckte
den unge artistens utförande af Tannhäuser-uver-
tyreu, som spelades utom programmet, och som vi-
sade honom vara en oöfverträfflig partiturspelare.
Hr S. förstår att i sitt spel inlägga såväl kraft som
vekhet; hans pianissimolöpingar äro förträffliga, och
han eger en säkerhet i anslaget, som är förvånande.
Ledsamt att hr S. kommit vid en så olämplig
tidpunkt.
Hofkapellet utförde med utomordentlig finess
Griegs Holbergs-suite och Normans uvertyr till »An-
tonius och Kleopatra».
K. Dramatiska teatern har bestämdt fått en kassa-
pjäs i hr P. Staaffs nya lustspel »Ettjysande parti»
som i lördags gafs för för första gången. Stycket
är nästan genomgående roligt, särskildt de tre för-
sta akterna, hvilka ock äro de bäst skrifna. De två
sista äro något mattare. Vi tro ock, i likhet med
en annan ärad anmälare, att stycket skulle vunnit
på, om handlingen koncentrerats inom ramen af en-
dast tre akter. »Ett lysande parti» uppfyller emel-
lertid alla betingelser för att skaffa åskådare en an-
genäm afton, helst som utförandet ock är på alla
händer det bästa. Att bland hufvudrollernas inne-
hafvare framhålla någon särskildt, vore att begå en
orättvisa mot de öfriga. De fyllde alla sina platser
förträffligt och fingo alla del af den intresserade pu-
blikens bifall. Efter sista akten inropades äfven
författaren tvänne gånger.
Filharmoniska sällskapet gaf i måndags sin tredje
och sista abonnementskonsert för innevarande spelår.
Liksom vid föregående konserter var äfven nu Musi-
kaliska akademiens stora sal fylld med en högst
intresserad publik, som med lifligt bifall helsade det
i allmänhet ypperliga utförandet af hvarje särskildt
nummer å programmet. Priset för aftonen torde
såväl i vokalt som instrumentalt hänseende böra till-
erkännas Griegs scener ur »Olav Trygvason», och
särskildt förtjänar fröken Piehl en mention för sitt
goda utförande af Völvens viktiga parti. Hennes
omfångsrika och mörka stämma passade här för-
träffligt. — De entusiastiska applåder, som ljödo
efter konsertens slut, och som gång på gång fram-
kallade sällskapets ovanligt nitiske och skicklige
dirigent hr Hallén, hvilken ock fick mottaga en
lagerkrans, inneburo oförtydbart på en gång ett
hjärtligt tack för hvad sällskapet och orkestern under
hr H:s utmärkta ledning uträttat under det gångna
arbetsåret samt en uppriktig önskan om förnyad sam-
verkan till ett kommande spelår. Ett godt arbete
är tack värdt, och här har arbetet varit mycket godt
och af stor betydelse för hufvudstadens musiklif.
Mâtiné gifves om lördag å Vasateatern af fru
Cederberg och fröken Magnusson samt på söndag af
fru Hjortberg och fröken Ekström — allesammans hö-
rande till Vasateaterns mera framstående kvinliga
artister. Helt säkert skall publiken ej försumma
tillfället att så här vid spelårets slut få säga farväl
åt de värderade sujetterna.
Loretos madonna.
En skildring från Italien.
För Idun
af
T>ilba 35infjr.
’Forts.)
S
isserligen var den mycket vacklande, denna
tro, som världslifvet, den jordiska lyckan
och umgänget med hans reformerta hustru hade
betydligt rubbat, men nu, då Bertarelli kände sig
förkrossad under motgången, framstod den i hans
barndom tillbedda plötsligt för honom såsom en
förmedlande länk emellan människan och den
Gud, han genom,, sin likgiltighet måste ha för-
törnat.
Och Bertarelli läste tidningsartikeln, i hvilken
han såg en himlens fingervisning.
Där omtalades en grefve X., hvars ende man-
lige arfvinge var af läkarne lifdömd. Hvarken
doktorerna i Paris eller Berlin hade kunnat bota
det skrofulösa, med engelska sjukan behäftade
barnet. I sin förtviflan vallfärdar då fadern till
Loreto. Och se — huru outransakliga äro ej
Guds vägar! — när grefven återkommer hem, är
gossen bättre; ett fenomen, som af de förvånade
läkarne ej kunde förklaras, endast enhälligt kon-
stateras.
Barnet är räddadt och skall, om ingenting oför-
utsedt inträffar, växa upp till en jämförelsevis
kraftig och frisk man och vittna om vår Herres
godhet att ej ens i våra syndiga dagar tröttna att
bevisa människosläktet sin faderliga nåd.
Bertarelli har beslutat sig för en vallfärd till
Loreto, ty endast ett underverk kan numera hin-
dra hans lycka från att gå i kvaf.
Hvilket kallt afsked har ej hans hustru egnat
honom, hon som annars, äfven när det gällde
den kortaste resa, plägade slå armarna om hans
hals och knappast vilja släppa honom ifrån sig,
liksom om hon fruktat att han aldrig mer skulle
återkomma.
Nu hade hon däremot helt frånvarande räckt
honom handen och antydt, att hans bortavaro
blefve mycket läglig, enär hon finge i ro styra
om utflyttningen till sommarvillan och kunde ha
allting i ordning, när han vände tillbaka.
Den eleganta lilla villan vid Possilippo var en
gåfva åt Elena på hennes första födelsedag, sedan
hon blifvit hans hustru.
De hade då varit gifta ett halft år och ännu
tyckt sig vara i smekmånaden — ja, deras smek-
månad hade egentligen ej slutat förrän Ercole
hade kommit i huset, sänd af mörksens afund-
sjuka makter.
Bertarelli är således nu på väg till det under-
görande Loreto, sliten emellan hopp och tvifvel.
Tåget ilar åstad med blixtens snabbhet. Det
susar öfver berg och dalar, framåt, alltjämt framåt
i mörkret.
Hvad tiden är lång! Icke ett ögonblick har
Bertarelli sofvit, fastän han nästan oaflåtligt legat
med slutna ögon. Nu slår han dem upp, och
ser ändtligen dagsljuset skymta fram igenom den
nedfällda gardinen.
Hvisselpipan ger upprepade signaler; tåget när-
mar sig alltså en stor stad. Nu står det stilla,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
