Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 23. 5 juni 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891
184 DUN
liksom tolkar sina egna svikna förhoppningar och
de kval, som tära hennes bröst.
Husets fru är ånyo vid den ödesdigra fönster-
nischen.
En osynlig makt — kanske hennes eget. svaga
hjärta — drar henne bort till mannen, som nu
har vändt ryggen mot det upplysta rummet och
stirrar ut i natten.
»Stig in till oss andra», säger Elena.
Då Ercole ej rör på sig, tillägger hon:
»Var nu inte barnslig längre — eller var åtmin-
stone ett snällt barn, hvilket gör såsom gammalt,
förståndigt folk ber om.»
»Nej-», invänder han tvärt, »lika säkert som att
jag nu står här, lika säkert viker jag ej fran plat-
sen, förrän ni har hört, hvad jag har att säga er.»
Och han fattar tag om hennes arm och drar
henne ut på balkongen, i det han utbrister: »Var
då barmhärtig, låt mig tala! Det är saker af stör
sta vikt, jag måste yppa för er.»
Och därvid är rösten så full af bitter smärta,
att den unga frun djupt röres däraf; därför stan-
nar hon också liksom fastspikad kvar pa platsen,
i det hon tyst och utan att kunna yttra ett ord
till svar lyssnar till Ercoles af stark sinnesrörelse
vibrerande stämma:
»Jag visste ju, att ni i grund och botten ända
var god och medlidsam. Hur kunde också .då ni,
som är så uppfylld af människokärlek, visa er
hård och obeveklig ensamt emot mig, som älskar
er, som tillber er af hela milt hjärta–––––-; —
»Nej, gå ej», ber han Elena, som gör en otalig
gest, »ni måste nu höra mig till slut, och om ni
lofvar mig att stanna, skall jag fatta mig kort, så
kort och fåordigt, som det är möjligt, när hjärtat
är öfverfullt.
Men hvad var det nu jag egentligen ville säga?
Ack, jag kan icke samla mina tankar; de bilda ett
rent kaos i mitt hufvud.
Ha–––––-hör på er syster, nu sjunger hon
en glad visa om lycklig, besvarad kärlek. Det är
en blodig ironi mot mig, som står här förkrossad
under er kalla likgiltighet.
Nej, ni får ej gå — — — haf blott en enda
gång tålamod.
Att ni ej kan fatta, huru er köld plagar mig
_______ om jag ändå kunde förklara för er, huru
det bränner här — ja, just här i bröstet eller
är det ej snarare i mitt hjärta? Nej, nu vet jag,
det är i hjärnan denna förtärande eld rasar.
Ni är afundsvärd, signora Elena, ni som är så
lugn, så kall och så beräknande–––––-Finnes
det ej en gnista värme i er själ, och är en sådan
lidelse som den, hvilken hotar att göra mig för-
ryckt, för er något alldeles okändt?
O, att jag kunde finna de rätta orden för att
beveka er —–––haf förbarmande med en olyck-
lig, hvars kval äro helvetiska!
Jag kan ej här säga er allt; lojva mig därför,
att ni skall höra mig en annan gång, en gång^ då
vi äro ostörda, till exempel i afton, senare, da er
man är gången. Eller kom ut i trädgården, när
de andra ha lagt sig, och låt mig då i lugn få
utgjuta för er min smärta. Ni är god, ni är barm-
härtig! Unna därför någon lisa åt den man, som
lider så grymt genom sin kärlek till er.
Jag skall låtsa mig gå, strax efter det er man
är borta, och skall sedan tåligt vänta där nere i
ensamheten, till dess ni blir hågad att komma.
Hvarför skulle ni ej vilja taga er en promenad
i den svala aftonstunden? Att jag da tillfälligtvis
har kvarglömt mig under edra herrliga palmer,
hvad vore däri väl för märkvärdigt?
Ja, kom, signora Elena, endast för några få
korta minuter; se, på mina knän bönfaller jag er
därom!»
Ängsligt ljuder Elenas stämma:
»Signor Ercole, stig upp. Ni är alldeles från för-
ståndet, då ni ens för ett ögonblick kan tro, att
jag skulle uppfylla en så vanvettig begäran.»
»Signora Elena, betänk, att det är en lifdömd,
som ber er om en sista ynnest. Utan er kärlek
är lifvet för mig utan ringaste värde, och jag är
därför fast besluten att göra en ända därpå!»
»Signor Ercole, det är ni,v’som är grym och
hjärtlös, då ni plågar mig med dylika ord. Ni,
som känner min sympati och min stora vanskap
för er, vet också, huru lifligt jag önskar foga mig
efter er i allt, som är rimligt, och som ej stöter
mot min plikt.» , „ ,
Som om Ercole ej hört ett enda ord fortfor han :
»I den kristliga barmhärtighetens namn besvär
jag er att bevilja min bön! Eller är ni då lika
hård som denna granitmur här nedanför ert fön-
Ste»Hvilken besynnerlig enträgenhet!» utbrister Ele-
na. »Om ni ej är ifrån förståndet, måste ni be
gripa, att hvad ni fordrar är ogörligt.»
»Jag inser nu», återtager Ercole, »att ni är lika
De smycken, som fortfarande för den s.^k.lilla
uppseende i Paris. De modernaste äro Viol-, Blåklint- o
rekvisition till landsorten i rek. bref, från
kall som denna klippa, utför hvilken jag skall
kasta mig inför edra ögon, såvida ni verkligen har
mod att drifva mig till en så förtviflad handling!»
Och Ercole lägger handen på altanräcket, liksom
för att svinga sig däröfver, i det han hviskar med
skälfvande röst:
»Var misskundsam ! Gif mig ert löfte, ty i an-
nat fall är detta min sista stund. Det är ni, som
nu bestämmer öfver lif eller död — välj alltsa!»
Elena darrar i andlös spänning och förlamad af
skräck
Hennes första tanke är att ropa sin man, som
just står borta vid pianot, till hjälp, men — hur
förklara för honom den förfärliga situation, hvan
hon har råkat?
Om hon ändå låtit Ercole bli kvari sin fönster-
nisch, så länge han velat, utan att hon försökt
draga honom därifrån! Endast hennes olyckliga
medlidande hade bragt det till denna ytterlighet!
Ercole, som förgäfves har lyssnat efter ett svar,
klättrar plötsligt upp på räcket, i det han utstöter
det ordet:
»Nå?»
Elena ser redan, huru han, den unge mannen,
stympas emot klippans skarpa afsatser, innan han
sjunker ner i djupet, hvilket utbreder sig svart
och hemskt, likt en afgrund.
Hon skulle aldrig mera ha en lugn stund efter
en så fasansfull syn, isynnerhet som hon älskar
den man , som för hennes skull vill gå i döden.
Hon känner nu, då hon är nära att förlora ho-
nom, att han är henne vida kärare än hennes eget
jag — — —
Ändtligen hör den ifrige lyssnaren, som alltjämt
bibehåller sin farliga ställning, ett darrande:
»Ja, jag kommer!»
Och Elena tillägger med tydligare röst:
»Ercole, ni är själfvisk och grym uti er kärlek,
då ni begagnar er af den kvinliga svagheten för
att förmå mig till ett steg, som jag evigt skall
ångra.»
Bertarelli hade farit in till staden, och ungefar
en timme senare har Ercole tagit afsked.
Han är ensam ute i trädgården, där han genom
det öppna fönstret kan uppfånga ett och annat ljud
inifrån.
Lizzi bjuder godnatt, och snart rader fullkomlig
lystnad öfver allt. Äfven ljusen äro släckta; blott
en liten lampa brinner i förstugan och upplyser
trappuppgången till sofrummen!
Under väntans långa stunder har Ercole god tid
att öfverlänka de ord, hvarmed han hoppas be-
veka den unga kvinnan.
Vid närmare eftersinnande vet han dock knappt,
hvad han egentligen skall säga henne,
Han har ju redan låtit henne förstå, huru gräns-
löst han älskar henne.
Men vet han ej också i förväg, hvilket svar som
väntar honom ?
Skall hon ej vid hans första passionerade ut-
brott vända sig ifrån honom, högmodig och drott-
ningslik, såsom hon hela aftonen varit mot ho-
nom?
Hvad hoppas han då af detta rendez-vous, som
han endast genom en hotelse lyckats utverka?
Hvilken är denna kvinnas svaga, sårbara punkt?
Hon är såväl till utseende som till tänkesätt sa
olika alla hans tidigare eröfringar. Hon är kär-
leksfull och vek, men tillika stolt, och i hela hen-
nes sätt ligger ett visst: »kom mig ej för nära».
Det är just detta, som på en gång utgör hans
förtviflan och tjusar honom, och på grund hvaraf
hennes egande förefaller honom, den i kärleksår-
färer redan blaserade, såsom ett det mest efter-
sträfvansvärda mål.
Det vore en triumf, värdig en Don Juan, alt se
denna kvinna i hängifven kärlek vid sina fötter.
Men hur skall han nå så långt? Hvar finna
nyckeln till detta hjärta?
Ercole, som alltid har varit fullt öfvertygad om
sin oemotståndlighet, känner sig nu för första
gången helt klenmodig — — —
Före den fatala resan till Sicilien, hade den unga
fruns tillmötesgående sätt och intresserade blickar
låtit honom förmoda, att Elena, trots sitt hög-
dragna skick, dock blott var en svag kvinna, en
Evas sanna dotter, som lätt nog kunde duka un-
der för frestelsen.
Hvad hade tilldragit sig, som så förändrat situa-
tionen? Blott han visste orsaken till hennes ona-
turliga köld, skulle det väl ej vara omöjligt att
undanrödja verkningarna.
Men hvarför dröjer Elena? Det är för länge
sedan tyst i hela huset. Skulle hon ha ångrat
sig, skulle hon kanske i sista ögonblicket svika
sitt löfte?
Dock nej, hon måste komma, ty Elena ar ord-
hållig, det hsr Ercole ofta erfarit. ^
Stjärnorna lysa klara och stora på den mörkblå
himlen. Ercole försöker i brist på bättre att räkna
dem, men afstår snart från detta lönlösa arbete.
Vesuvius, den gamle jätten, som förut legat
mörk, nästan osynlig, flammar hastigt upp och
ger hans tankar en annan riktning. En eldkrans
kröner toppen, medan väldiga lavamassor slungas
upp mot skyn för att nedfalla, likt fyrverkeripje-
ser, utför bergets sluttning.
Det imponerande skådespel, som ter sig för hans
ögon, drager för en stund tankarne fran hans eget
jag och från passionen, som så vildt härjar i hans
bröst.
Men skaparens storverk förlora^ dock snart äter
sin tjusningskraft, och Ercoles otålighet eggar ho-
nom att förbanna den kvinna, han nyss sagt sig
älska så varmt.
Han är ej van att se sig gäckad; likt ett barn,
som ej erhåller den åstundade leksaken, är han
därför strax färdig att lemna sin vrede lösa tyglar ;
liksom ett sådant önskar han nu endast att bereda
sin förargelse luft, likgiltig om han själf därvid
skulle komma till korta.
Därför funderar han allvarligt på effekten af ett
själfmord — undrar, huruvida han ej bäst skulle
straffa den hjärtlösa genom att sätta sin hotelse
i verket och kasta sig i hafvet.
Det blefve ett rättvist straff för hennes hårdhet,
och kanske hon, den styfsinta, då skulle skänka
den döde den kärlek hon så envist hade nekat
den lefvande.
Verandadörren öppnas sakta.
En ljus skugga aftecknar sig mot den mörka
bakgrunden. Elena närmar sig ljudlöst, och hen-
nes ord ljuda likt en andehviskning:
»Skynda er, signor Ercole — Säg fort, hvad det
är ni så nödvändigt måste meddela mig–––––
Jag står som på glödande kol.»
Det är ej något nytt, som jag önskar inprägla
i ert hjärta med eldskrift, det är det evigt gamla,
som alltid skall ljuda från den unge, varmhjärtade
mannens läppar, att jag älskar er, oändligt
gränslöst, vansinnigt!»
»Var det intet annat, då kunde ni sparat er
själf denna långa, tålamodspröfvande väntan och
mig obehaget af att så här i nattens mörker likt
en tjuf smyga mig ut i min egen trädgård!»
Och Elena står i begrepp att vända tillbaka.
»Nej, stanna», flämtar Ercole, »stanna och lat
mig utveckla, huru oändligt jag håller er kär.»
»Min vän, har ni rätt betänkt, att jag är en gift
kvinna, hvars lilla oskyldiga dotter sofver inom
de väggar, vi se framför oss? Har ni också tänkt
på er fers giftermålsförslag eller på min man, som
jag inför altaret har svurit en evig trohet?»
»Er man? Tror ni då, att han älskar er ens
hälften så mycket som jag - tror ni, att han,
gubben, förmår uppskatta er så som jag? Han,
som redan för länge sedan förgätit, huru varmt
hjärtat klappar i de ungas bröst!
Hur kan ni egentligen våga att tala om honom
med mig? Det var djärft af er att i afton inför
mina ögon så ömt smeka hans grå hufvud för-
stod ni då ej, att det skulle göra mig rasande,
skulle egga min vilda lidelse till fördubblad styrka ?
Men ni kvinnor äro hvarandra lika, koketta och
alltid färdiga att spela komedi. Ni har själf dra-
git mig till er. Ni uppväckte min böjelse, upp-
muntrade min kärlek, och nu, då han har nått
sin höjdpunkt och vill ha sin belöning, stöter ni
mig tillbaka för att kunna glänsa i helgongloria.
Ni besinnar ej, att ni genom ert uppförande har
gifvit mig vissa rättigheter — att min kärlek med
skäl fordrar er genkärlek.
Ve öfver er blonda skönhet och tusen ganger
ve öfver er älskvärdhet, era ljufva blickar och er
milda stämma, som väckt den kärlek till lif, hvil-
ken ni förkastar. . .
Hvem gaf er lof att störande gripa m i mitt lit t
Jag kom i ert hus med ett fritt hjärta, jag var
lugn och fullt tillfreds med mig själf och hela
världen. Jag hade tröttnat på alla dessa eröfrin-
gar, som äro oss unge män sa lätta, och fann,
att det nu var på tiden att, som min far önskade,
böja mig under äktenskapets ok. Jag föresatte
mig att bli en god make och familjefader, och
hade ni ej kommit emellan, skulle jag kanske re-
dan haft ett eget hem.
(Forts.)
Innehållsförteckning:
Selma Lagerlöf; af —ns. (Med porträtt.) — Teresa ;
dikt af Per Hallström. — Medan vinden bläsor ; af —e —n. —
En engelsk flickpension ; skildrad för Idun af —1%. _/^ans,.
skollofskoloni. — Stark såsom döden ; berättelse for Idun at
E . (Forts, och slut fr. föreg. n:r.) —Att bereda fjäder och
tagel till sängkläder; prisbel. svar på prisfrågan LV af Peggy.
(Med 2 illustr.) — Literatur. — Teater och musik. — Loretos
madonna ; en skildring från Italien, för Idua af Hilda Hmtxe.
(Forts.)
toaletten äro förherskande, äro alltjämt de små emaljerade blommor och fjärilar ™1890 ^sänlas efter
Penséebroscherna samt de små hvit- och blaemalierade fjardarneJPnsen stalla sig olika fr. 6 till 15 kr. bandas etter
Juvelerar HALLBERG, Regeringsgatan 9.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
