Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 24. 12 juni 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
188 I DU N 1891
rummet och sina egna nöjen, sin bekvämlig-
het, sin lyx i det andra.
Häremot kan med fog invändas, att äfven
om föräldrarne sä göra, ett bestämdt hinder
mot att reglera barnens softider på rätta
sättet uppreser sig genom det eviga tröskan-
det med lexor, det ständiga temaskrifvandet,
hvarmed barnen sä ofta måste hålla på långt
ut på nätterna. Visserligen. Men vakar man
öfver, att barnen i rätt tid börja sina lexor
och allvarligt hålla på därmed, hjälper man
dem genom svårigheter och stödjer och un-
derlättar deras arbete, så torde det dock i
de flesta fall kunna undangöras, innan sof-
tiden är inne.
Men när skola då barnen fä tid till lekar
och rörelser i det fria, till praktiska syssel-
sättningar, till deltagande i det verkliga
lifvet ?
Ja, den frågan måste man bedja skol-
stadgan, eclesiastikministern och kongl. M:t
besvara!
Men så länge skolarbetet, både i skolan
och i hemmet, är så betungande, så länge
det dagliga lifvet i hemmet så ofta är ställdt
på att njuta af lifvet så mycket man möj-
ligtvis kan hinna och har råd till (och oftast
åtskilligt mer), så länge komma helt säkert
klagomålen öfver vår »nervösa tid» både
att fortfara och att vara fullt berättigade.
Mathilda Langtet.
Inför främmande ögon.
Den nationella textilindustrien i Sverige och förenin-
gen »Handarbetets vänner».
Under denna rubrik innehåller det i Zürich
utgifna Schweizerisches Familien- Wochenblatt
en ganska utförlig artikel öfver den uppblom-
strande kvinnoslöjden i vårt land och »Hand-
arbetets vänners» syften och sträfvanden. Den
erkännande och i det hela ganska korrekta
uppsatsen bör innebära ett smickrande intresse
för svenska läsarinnor, äfven om de ej kunna
undgå att le åt en eller annan naiv liten de-
talj i framställningen, som röjer de främmande
och i hvarje punkt icke fullt förtrogna ögon,
med hvilka författaren sett.
Efter att hafva talat om stiftandet af för-
eningen »Handarbetets vänner», som till ut-
gångspunkt för sina bemödanden att höja den
textila hemslöjden tog »de stilfulla prydnads-
arbeten, som sedan gamla tider förfärdigats af
allmogens kvinnor», skrifver författaren:
»Dessa arbeten bestå dels af rika gobelinartade
väfnader med en sorts i väfstol utfordt broderi i
geometriska mönster med kraftiga, väl afvägda färger,
dels af mattväfnader, snarlika de orientaliska, samt
enklare väfnader med mönster i rödt och blått på
linnebotten. Vidare förekomma spetsar af utomor-
dentlig skönhet och hållbarhet, knypplade utan upp-
ritade mönster på små med mossa stoppade knyppel-
dynor, fransflätning, nätflätning, linnebroderi, hålsöm
och bandväfnad o. s. v. allt i karaktäristiska mönster
af den rikaste omvexling och ett beundransvärdt
fulländadt arbete.
Tillverkarinnorna, hvilka egna sin mesta tid åt
(iske eller boskapsafvel och husliga sysslor samt om
somrarne arbeta i jorden, utföra dessa konstverk på
lediga stunder. De ega, förutom ett rikligt förråd af
ärfda mönstertraditioner och gamla förebilder, själfva
medfödd en så stor idérikedom, att det. än idag är
svårt att exempelvis få dem att reproducera en gif-
ven spetsform. Slöjderskan vill ha frihet att gifva
nya idéer gestalt. »Det är ju ingen idé med att arbeta
efter mönster», är en invändning, som man ofta får
höra.
Det år en förnöjelse att se dessa gamla och unga
kvinnor i deras egendomliga, färgrika nationaldräkter
arbeta vid väfstolen eller syssla vid knyppeldynan,
bredvid hvilken ofta vall-hornet ligger tili reds för
Berndt Oskar Stackelberg.
P%’im
iii
Det var på middagen lördagen den 12 maj
1883. I riksdagens andra kammare föredrogs
ett betänkande, afgifvet af lagutskottet ocb rö-
rande en motion af frih. Stackelberg. Motio-
nen förordade ett borttagande ur giftermåls-
balken af kapitlen om äktenskapsförord, om
mannens målsmansrätt för hustrun, om gifto-
rätt i bo, huru manuen må sälja hustruns fa-
stä gods m. m. I stället ville frih. Stackel-
berg ha in i giftermålsbalken ett par korta
stadganden om äkta makars skyldighet att
hjälpa hvarandra inbördes samt om enklings-
och enkorätt, d. v. s. att vid den ene makens
död skulle en fjärdedel af den aflidnes egen-
knypplerskan att då och då förfriska sig med några
af dessa djupt vemodiga toner, som äro säregna för
den svenska folkvisan. Ej mindre pittoreskt är det
att se de unga dalkullorna på landtgårdarne i Stock-
holms natursköna omgifningar, där de om somrarne
taga tjänst som biträden i trädgård och ladugård —
att se dem slå sig ned att smycka lintygsveck eller
kragar med det vackraste arbete, medan de vakta
på kreaturen eller i båten, som skall föra familjen
ut på en lasttur.
Heia den ofvan nämnda mångfalden af olika ar-
beten och mönstermotiv, hvilka sedan urminnes tider
användts för nationaldräkterna, för täcken, vägg- och
bänkkläden m. m., har det nu lyckats »Handarbetets
vänner» att väcka till nytt lif och under konstnärlig
ledning använda för moderna ändamål. Så tillverkas
förhängen, gardiner, mattor, möbeltyger, kuddar,
föremål för toaletten, skrif- och sybordet o. s. v.
Genom denna återuppståndelse af den urgamla hem-
slöjden har man i Sverige vunnit en alldeles egen-
domlig textil konstindustri, hvilken brutit sig väg
till de högre klasserna och bland konstkännare och
resande främlingar väckt stor uppmärksamhet.»
Efter att närmare ha omnämnt »Handarbetets
vänners» utställningslokal i Stockholm, hvilken
»hör till stadens sevärdheter», samt metoderna
för föreningens verksamhet att höja och ut-
bilda den allmänna smaken, afslntar författaren
sin artikel med följande ord:
»Som af det nämnda kan ses, är föreningen ett
i sin art egendomligt företag. Den är ingen väl-
görenhetsanstalt i egentlig bemärkelse, än mindre
ett företag för pekuniär vinning, utan en praktisk,
konstindustriel anstalt, afsedd att förädla handarbetet
i konstnärlig och nationel riktning, att gifva de
bildade damerna lust och förmåga att stilenligt smycka
sina hem med egna händers arbete, att tillika upp-
muntra den husliga konsttliten bland allmogen samt
att förskaffaflitigaarbeterskorarbetsförtjänst ihemmet.»
dom, med undantag af ärfd eller före äkten-
skapet förvärfd fastighet å landet, tillfalla den
kvarlefvande.
Det var också frih. Stackelberg, som öpp-
nade den ganska intressanta debatten om denna
sak, och bland de många och betydande ta-
lare, som gäfvo frågan sitt understöd, var han
tvifvelsutan den mest framstående. Kamma-
ren lyssnade också aktningsfullt och sympa-
tiskt till frih. Stackelberg, som nu för första
gången inom riksförsamlingen egnade sin par-
lamentariska förmåga åt ett ämne, som ieke
stod i något samband med hans egenskap af
sjöofficer. Frih. S. hade nästan uteslutande
egnat sin föregående verksamhet inom riksda-
gen åt sjöförsvarets tjänst.
Mannen med de blida dragen, hvars tunga
dock kunde vara skarp nog, kämpade nu tap-
pert en parlamentarisk strid för kvinnans rät-
tigheter inom äktenskapet. Han åberopade ut-
vecklingen i andra länder, särskildt i Eng-
land, han uppträdde kraftigt mot den juridi-
ska åskådning, som strängt ville hålla fast vid
den germaniska familjerätten, och han förordade
i stället det vida mera etiska förhållande, som
skulle inträda, om man accepterade det fram-
lagda förslaget och öfvergåfve den nuvarande
giftermålsbalk med dess kanter och bark, »som
ännu sitta kvar, sedan den balken för århun-
draden tillbaka hemtades hit från Germaniens
urskogar». Oeh han erinrade om det onekli-
gen rätt besynnerliga förhållandet, att en kvinna,
som en gång blifvit myndig, skulle åter in-
träda i omyndighetstillstånd, på samma gång
hon inträdde i äktenskap.
Ungefär så yttrade sig frih. Stackelberg, och
det kan ej nekas, att detta ämne, behandladt
frän riksdagsmannens plats i kammaren, tog
sig bättre ut, än dä skalden Olof Stig (frih.
Stackelbergs författarenamn) besjöng det i sin
sångsamling »Träkol». Där sjunger han bl. a.:
Må makar, om de vilja, gärna skifta
emellan sig sitt gods, ej ondt i det;
men må man icke några lagar stifta,
som göra detta till en skyldighet,
än mindre säga: kvinnor, som sig gifta,
afhändas därmed sin själfständighet.
Och icke nog, att de med mannen dela,
de skola lemna till hans skön det hela.
Så ter sig en riksdagsmotion på vers!
Ämnet är föga poetiskt, och poesien får en
tämligen didaktisk anstrykning. Det är också
ej utan sina faror att på detta sätt behandla
ett lagförslag, allra helst om en, låt vara al-
drig så ädel och berättigad, harm skärper ut-
trycken, som redan på grund af oratoriska
effekter och kontraster lätt skjuta öfver det
mål, som närmast afses. Det torde vara svårt
att låta den stora och vackra sympatien för
en allmän princip klart och tydligt uttala sig
i poesi, då principen fått lagparagrafens torra,
af så många omständigheter beroende form.
Åt denna svaghet har Olof Stig skattat i sin
diktsamling; den låg så nära till hands, att
den ej kunde undvikas. Kanske hade i annat
fall bandet på skaldens indignation verkat häm-
mande äfven på inspirationen, och därmed hade
föga varit vunnet.
Men vi måste lemna detta skede af frih.
Stackelbergs verksamhet, som då ej bar någon
frukt. Vi ha så mycket mera skäl därtill,
som året 1884 betecknar det år, under hvilket
frih. S. gjorde sina viktigaste inlägg för lös-
ningen af kvinnofrågan. Äfven detta år upp-
dök frågan om gift kvinnas eganderätt. Inom
riksdagen debatterades nämligen ett förslag, att
af k. maj:t begära en omarbetning af lagstift-
ningen rörande äkta makars inbördes egen-
domsförhållanden. Skrifvelsen skulle tillika an-
gifva vissa synpunkter för en sådan omarbet-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
