Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 24. 12 juni 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891 I DU N 187
Vår ”nervösa” tid.
• •
jTAk fverallt klagas öfver » nervositet». De
Yplr gamla — det är ju ej att undra pä
— men de medelâldriga, de unga, till
och med barnen äro nu för tiden också »ner-
vösa». Hvaraf kommer det? Denna fråga
hör man som oftast. Orsakerna äro många
och uppgifvas olika. Antagligen äro de alla
bidragande, ehuru de icke alla lika mycket
uppmärksammas.
Förnämsta orsaken ligger i själfva lefnads-
sättet. Redan som barn intresserar man sig
nu för saker, som fordom knappast den
vuxne förmådde reda eller genomtänka. Re-
dan som barn mättas man af mat och nöjen,
efter hvilka barnet fordom blott längtade.
Och — detta är viktigare, än man tror —
redan som barn lär man sig att göra natten
till dag.
Det nervösa drag, som präglar synnerligast
stadsbors personlighet, beror i ganska hög
grad på detta våldförande af naturen. Söm-
nen har sin tid, och om denna tid också kan
flyttas, så sker detta icke ostraffadt. Kom-
mande generationer försvagas genom de före-
gåendes osunda lefnadssätt. Fåfängt söker
man genom förståndigare lefnadssätt stärka
barnen; det går icke, förrän också föräldrarne
börja ett förnuftigare lif.
Det måste blifva regel att i rättan tid gå
till sängs, icke undantag. Det måste blifva
regel att börja sina nöjen så pass i tid, att
man kan sluta dem, utan att för mycket in-
kräkta på tiden för hvilau. Nu hör äfven
detta till undantagen. Vanligen börjar man
dessa vid den tid, då man, strängt taget,
egentligen borde gå till sängs. I alla fall
borde man åtminstone, när de sluta, rättvis-
ligen i stället hafva sofvit åtskilliga timmar.
Härmed är icke sagdt, att man ej för någon
gång skall kunna bryta en sådan regel och
fortsätta ett nöje in på nattens timmar. Men
det oriktiga är, att det skall vara regel, att
alla nöjen börja sent. Det är, som om man
inbillade sig, att det vore särskildt fint och
förnämt, att allt skall vara så sent.
Fordom, när man en hvardag i all enkel-
het helsade på hvarandra, kom man klockan
fyra eller half fem på e. m., och så var man
hemma och låg i sin säng klockan tio. Nu
kommer man klockan sju eller åtta och är
hemma först klockan tolf eller ett. Kan det
vara helsosamt? Och är det nödvändigt?
Om vi nu icke hafva tålamod att egna
så många timmar å rad åt sällskapslifvet, så
kunna vi ju börja våra samkväm något se-
nare, men hvarför i all rimlighets namn
kunna vi ej sluta dem någorlunda i tid? Jo,
vi måste supera! Fastän vi hemma spisat
en stadig och tillräcklig middag, måste vi
besvära våra vänner med att, fullkomligt
onödigt, tillaga och framsätta en hel mängd
mat, som vi så godt som truga i våra mat-
sraältningsapparater, dem till icke ringa tunga
och besvär. Fastän hvarken vi eller våra
vänner, när vi äro allena, förtära annat än
en ganska lätt aftonmåltid, måste vi, när vi
äro tillsammans, sent på kvällen äta en mid-
dag numro två.
Det skulle vara roligt att veta, huru många
kvällar i veckan personer med »stort um-
gänge» komma i säng före midnatt. Det
skulle också vara roligt att veta, huru många
dagar i veckan dessa samma personer stiga
upp före kl 8—9 på morgonen. Det är väl
knappast troligt, att någon på allvar vill
neka, att det vore vida helsosammare, om vi
försökte stiga upp klockan 5—6 på morgo-
nen och gingo till sängs klockan 9—10 om
aftonen. Natten skulle då bestå af just de
för hvilan mest lämpliga timmar. Det med-
gifves villigt, att det om vintern under mör-
ka morgnar är föga angenämt att stiga ti-
digt upp, och man kan ju då också, när
man så hafva kan, stiga något senare upp.
Likvist bör man ju också betänka, att män-
niskan egentligen hvarken får eller bör alltid
få göra det, som är angenämt, samt att det
angenämaste icke alltid är det helsosammaste.
Men om man om vintern stiger litet senare
upp än om sommaren, så finnes dock intet
hinder för att äfven om vintern någorlunda
tidigt gå till sängs. Arbetar man under da-
gen och tager tiden i akt, så är man rätt
glad att få vid rimlig tid gå till sängs och
kan ändå hafva medhunnit ett rätt försvar-
ligt dagsverk.
Mången torde härvid invända, att detta
ställer sig olika för olika personer, och att
somliga tåla vid nattvak och ej lida något
men däraf. Med förlof — huru vet man
det? Däraf att inga omedelbara följder visa
sig, måhända? Men det är ett mycket osä-
kert tecken och alldeles icke något bevis.
Och om det också skulle kunna ledas i be-
vis, att den ena generationens oregelbundna
lefnadssätt icke inverkar förstörande på denna
samma generations organismer, torde man
dock få svårt att bevisa detsamma med af-
seende på efterkommande släktled. Och en
af de svåraste och mest ingripande oregel-
bundenheter i lefnadssättet är att göra natten
till dag.
I synnerhet för barnen. De lida oerhördt
af att icke få sofva, så mycket de behöfva.
Ända till 8-—9 års ålder behöfva de sofva
halfva dygnet och böra både lägga sig tidigt
och sofva ut på morgnarne. Sedan afknap-
pas softiden, dock endast på morgnarne. Ieke
förrän efter fyllda 12 år kan om aftnarne
något tagas därifrån, och sedan bör det dröja
3—4 år innan de unga i regeln få vara
uppe efter klockan nio om aftnarne. Det
låter måhända i mångas öron ganska hårdt,
detta, men denna regel är den enda, som
kan tillförsäkra barnen ett enkelt och natur-
enligt lefnadssätt. Ty dessa tidiga softimmar
förhindra naturligtvis deltagandet i sådana
nöjen, som göra natten till dag, och som, om
de skada de fullvuxne, rent af förderfva dem,
som ännu äro stadda i utveckling. Natur-
ligtvis gör man ju äfven från denna regel
då och då undantag, men förståndiga för-
äldrar göra dessa undantag få och långt
emellan.
Men huru skall detta ske, med all den
lexläsning, det pianospelande och det hem-
arbete, som mellan skoltiden lassas pä både
flickor och gossar, just under deras utveck-
lingsperiod? Ja, det är frågan!
Svaret därpå blir, åtminstone från min
sida, att endast upprepa hvad jag förut sedan
fiere år tillbaka försökt både i tal och skrift
framdraga:
Vi måste upphöra att på samma vanvet-
tigt grundliga sätt, som hittills, bedrifva språk-
undervisningen; vi måste först lära andra sa-
ker, sedan språk; vi få ej börja med att in-
lära sådant, som icke kan hvarken fattas eller
läras utan en viss förut uppoådd förstånds-
mognad, innan vi vunnit denna; vi få ej be-
gära, att våra barn skola afsluta sina nu så
vidt omfattande studier vid samma ålder, som
vi afslutade våra, och vi få ej glömma, att
den kunskapsbörda, som lägges på deras axlar,
med hvarje år blir tyngre och tyngre. Vi
måste afskaffa det marterande grammatiseran-
det i språkundervisningen och alldeles vända
bakfram på metoden — lära oss språket
först och dess subtiliteter sedan, om vi näm-
ligen det förmå och behöfva.
Det låter underligt, men det var dock så,
att fordom hade man icke anspråk på att
barnet skulle förstå, hvad det lärde; man
ansåg det vara nog, om barnen lärde sig en
minneslexa, och man svarade på vetgiriga
barns frågor vanligen helt enkelt: det där
förstår du inte ännu, inte förrän du blir stor.
Man kan väl ej gärna påstå, att detta var
någon förträfflig metod, men den hade åt-
minstone det goda med sig, att ungdomen
icke brådmognade å förståndets vägnar, hvil-
ket dock, säga livad man vill, var en förmån
för fysiken. Likaledes hette det då om uö-
jen och goda saker: det där får du vara med
om, när du blir stor. Och om detta också
medförde, att barnen oupphörligt längtade
efter att »bli stora», och om det i vissa för-
hållanden också ökade njutningsbegäret, så
voro de unga åtminstone icke redan vid den
ålder, då de först borde höra talas därom,
blaserade och trötta vid alla de nöjen, som
stodo dem till buds.
Hufvudsaken vid all uppfostran är, att
barnen föra ett naturenligt, d. v. s. enkelt
och rörligt lif, och att de intellektuella sys-
selsättningarne på ett passande sätt afbrytas
af tillräckliga hvilotider och omvexla med
praktiska sysselsättningar. Endast på så sätt
kan man uppnå en sund utveckling af både
kropp och själ. Man bör besinna, att sam-
mansatta, starkt kryddade rätter icke äro
helsosamma för den i utveckling stadda or-
ganismen, och att läckerheter icke blott skada
matsmältningen, utan ock väcka njutnings-
lystnad och alstra leda för kraftigare närings-
medel.
Man bör besinna, att barnens ännu icke
färdiga fysiska krafter behöfva understödjas
genom tillräcklig sömn på naturenliga tider.
Hellre än att gossen eller flickan skall »sitta
uppe» med sin lexa, må lexan gå dåligt;
hellre dåliga skolbetyg än dålig helsa. Ty
det är alldeles säkert och visst, att ingen-
ting så undergräfyer helsan som bristen på
sömn. Och då barnen måste tidigt upp om
morgnarne för att vara i skolan och sitta
länge uppe om kvällarne med sina lexor, är
det alldeles säkert, att endast undantagsvis
starka naturer härda ut med ett för barnen
så naturvidrigt lefnadssätt. Detta att hålla
sig vaken, att kämpa med sömnen, angriper
i hög grad nerverna, det vet hvar och en,
som försökt det, och att det skall skada
barnen, bör den ringaste eftertanke kunna
säga oss.
Men — nu kommer ett men, som, ifall
läsaren hittills varit med om allt det sagda,
antagligen kommer att helt och hållet om-
störta, hvad det föregående vunnit — men,
för att barpen skola kunna föra ett helso-
samt, naturenligt lefnadssätt, måste också för-
äldrarne göra del, åtminstone till en viss
grad. Ty endast i de familjer, där stora till-
gångar, stort utrymme och många tjänare till-
låta barnen föra ett från föräldrarnes alldelts
afskildt lefnadssätt, endast där kunna barnen
(såsom fallet oftast är t. ex. i England) få
lefva ett lugnt och från allt nervretande in-
flytande befriadt lif, ehuru föräldrarne icke
göra det. Naturligtvis behöfva föräldrarne
icke därför afsäga sig allt umgängeslif, alla
nöjen o. s. v., men de kunna — och de
böra — inskränka allt detta inom måttliga
gränser. De böra sätta barnens bästa i första
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
