Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 24. 12 juni 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
190 IDUN 1891
Stella hade fått Pålle, ett fromt och besked-
ligt djur, som aldrig ens i sin grönaste ung-
dom ställt till någon förargelse eller drömt om
en frigalopp i villande skogsmark. Han fann
sig väl vid sitt lass eller i sin spilta, var på
det hela taget en mycket civiliserad häst och
hade endast en passion, den att äta så godt
och så mycket som möjligt.
I början af ridten var Stella den första näst
stalldrängen. Men Pålle, matfrisk som alltid,
böjde då och då ned hufvudet och tog sig en
mun full färskt gräs vid dikeskanten, och detta
försenade bonom något, så att han snart hlef
tredje, så fjärde, så femte, så sjätte och om
en stund sista häst i hela kavalkaden.
En sådan degradering grämde naturligtvis
Stella, och hon uppmanade honom med milda
ord att skynda sig litet mera.
Men Pålle var en själfständig natur. Han
lät inte inverka på sig af någonting, och när
de svängt af till stora landsvägen, fick han till
sin glädje se ett dike med det allra läckraste,
finaste och saftigaste gräs, som han någonsin
smakat. Det måste han göra heder åt.
»Hej, Pålle», skrek Stella och smackade
riktigt hårdt, nästan som en af pojkarne. »Hej,
vill du gå ! »
Neej, Pålle ville inte gå. Han ville äta,
och han åt.
Om jag låter honom taga sig några muns-
bitar, så går han kanske snällt sedan — tänkte
Stella och satt stilla i tålig förbidan under ett
par ögonblick. De andra redo på, och plötsligt
hlef hon rädd att bli lemnad ensam.
»Vänta, vänta», ropade hon, så högt hon
kunde. Men de hörde inte. Karin och hen-
nes far voro i têten, och pojkarne skojade och
tänkte bara på sig själfva.
Kunde de verkligen rida ifrån henne.
Stella ryckte Pålle i manen, så att tagelstråna
lossnade.
»Vill du gå!» •
Han åt lika lugnt och begärligt som förut.
Det generade honom inte det minsta, om man
krafsade honom litet i manen. Hon kunde
gärna hålla pä, om det roade henne.
Men nu var det slut med Stellas tillkämpade
tålamod. Hon sparkade honom det värsta hon
orkade. Hon försökte riktigt sätta in klackarna
i sidorna på honom. Hon luggade honom, så
det sved i händerna, och hon arbetade med
armar och ben som med två par trumpinnar.
»Vill du gå! Vill du gå! Vill du gå!»
Pålle sneglade upp till höger och kastade
med svansen. Han undrade visst, om det reg-
nade. Och så åt han igen.
Åh, hvad hon sparkade honom! Hon hvi-
lade sig bara, medan hon torkade tårarne ur
ögonen, och så Bparkade hon igen. Men in-
genting hjälpte.
Det såg alldeles ut, som om Pålle var okun-
nig om, att han hade någonting på ryggen, och
det var det allra retfullaste. Hon höll på att
kväfvas lika mycket af förargelse som af gråt.
Och där stodo de. Det började redan skym-
ma, och skogen sig så hemsk och mörk ut.
Plötsligt lyfte Pålle på hufvudet och såg sig
omkring. Han tycktes sakna kamraterna. Men
det syntes inte en skymt af dem, och det var
alldeles tyst rundt omkring. Han gnäggade,
men fick inte något svar. Både folk och krea-
tur voro redan långt borta.
Då satte han nosen i luften och vädrade.
Och så bar det af.
Dammet rök, och smästenarne hoppade. Så
fort hade Pålle aldrig rört på sig förr, och
Stella var öfvertygad om, att han skenade. Tå-
rarne torkade af förskräckelse, och hon höll
sig krampaktigt fäst i Pålles man, men ruska-
des det oaktadt än åt ena, än åt andra hållet
med en sådan fart, att det var ett rent under-
verk, att hon inte för längesedan låg på lands-
vägen.
Ett tag kastade han till, så att hon fick
bägge benen åt ena sidan och endast hängde
kvar med armarne om hans hals. Men fastän
späd, hade hon muskler som en pojke, och hur
hon spände dem och arbetade, så kom hon
slutligen upp igen med ett ben ordentligt åt
hvar sida.
Hon sög sig fast med armar och ben och
hela sin lilla kropp som en igel. Hennes haka
låg begrafven i Pålles man, hennes tår klämde
sig in i hans buk, och framåt gick det i vil-
daste fart, utan att hon visste hvart.
Men hvad var det! Ett ljus, en blixt ifrån
marken.
Ett ångeststign for igenom henne. Det hade
flammat till eldgnistor under hästfötterna.
Eldtrollet ! Det måst vara eldtrollet, som
var efter henne! Det hade kastat en näfve
eld på hästen. Om hon såg sig om, skulle
hon få se det i den stora, lysande eldvagnen.
Det var säkert strax bakom dem. Det kunde
rycka henne i håret i nästa ögonblick !
Hon vågade inte vända hufvudet, inte röra
sig, kramade sig endast fastare intill hästen,
och nu flög han inte nog fort, fastän han kan-
ske förde henne långt in i vildmarken, allt
längre och längre från mor och far.
Hu ! Där flammade det igen, rätt under
hästen, tusende gnistor, starkare än förra gån-
gen. Trollet var närmare. Det skulle strax
hinna dem!
Hon blundade och försökte läsa »Gud, som
hafver barnen kär», men kunde inte komma
ihåg orden.
Var det inte där, bredvid henne? Hon
tyckte det lyste och flammade tvärsigenom de
slutna ögonlocken. Det fläktade omkring henne,
som om eldtrollet lutade sig fram i sin vida
kappa och skulle gripa henne, men inte riktigt
nådde.
En sådan fart! Pålle blef visst också skrämd.
Han skenade på värre än förut och tycktes
ha fått en sekunds försprång.- Eldskenet var
borta.
Men nu, nu gnistrade det till igen, våld-
sammare än någon gång förut. Nu hade visst
trollet kastat sin eldkvast efter dem.
Eldtrollet kom! Eldtrollet kom!
Hon blundade igen. Hon tyckte, det susade
i luften. Var det trollhästarne som frustade?
Då hon öppnade en liten, liten smula på ögon-
locken, såg hon liksom ett rödt sken omkring
sig. Nu kom det !
»Pålle spring! Pålle spring!»
Men Pålle hoppade plötsligt öfver diket och
saktade farten.
Hade trollet fått tag i dem! Var det där?
Hjärtat höll på att stanna i hennes lilla bröst.
Men Pålle var lugn och trafvade sakta på öf-
ver ängsmarken. Så hördes en häst gnägga.
Ilon slog upp ögonen.
De voro midt på stora ängen, midt ibland
de andra bäetarne. Och där gingo Karin och
stalldrängen och pojkarne, och de kommo alli-
hop omkring henne, men de sågo inte alls
uppskrämda ut, som om de sett något eldtroll.
Och inte fanns det något där nu häller.
»Jag tror, lilla fröken blef efter, jag», sade
stalldrängen, i det han hjälpte ner henne. »Här
ha vi gått i en hel kvart».
En kvart! Och hon hade trott, att Pålle
skenat med henne en hel timma. Det var
besynnerligt.
Karin hade varit utåt vägen och tittat efter
henne, och nu gaf hon Pålle ett rapp, för att
han varit så lat. Men Stella klappade honom
i smyg. De hade sin hemlighet tillsammans, de.
Under hela hemvägen gick hon tyst, höll sig
tätt intill Karin och kastade skygga blickar
inåt skogen och ibland bakom sig. Men om
att eldtrollet varit efter henne, vågade hon inte
nämna ett ord, ty hon visste, att det inte var
bra att nämna troll vid namn. Då kunde de
dyka upp rätt framför en.
När hon kommit hem och låg i sin lilla
säng och hennes mamma stod bredvid och stop-
pade täcket om henne för att sedan gå sin
väg och lemna henne ensam i det mörka rum-
met, blef likväl ängslan för svår att bära. -
Hon reste sig upp och slog armarne om
moderns hals.
»Mamma, gä inte! Jag är så rädd ... Jag
har sett eldtrollet!»
»Eldtrollet?»
Hon gömde ans’ktet vid sin mammas bröst
och talade om hela historien, att hon visserli-
gen inte riktigt sett eldtrollet, men att det
ändå varit efter henne och kastat eld på henne
och nära på fått tag i henne, och det hade
varit så förskräckligt så . . .
Stella hann hvarken sluta sin historia eller
sina snyftningar, förrän hon afbröts af ett
hjärtligt, godt skratt. Hennes mamma fick
nästan tårarne i ögonen, så skrattade hon.
Men till slut blef hon allvarsam och satte
sig ner på sängkanten.
»Först och främst skall jag säga dig, Stella»,
sade hon, »att Karin är en liten odygdspåse,
som roar sig med att inbilla’dig allt möjligt
dumt, och för det andra ska jag tala om för
dig, hvad det var, som gnistrade. När Pålles
hästskor slog emot en hård sten, blef det gni-
stor, alldeles som när man förr i världen inte
hade några tändstickor, utan slog flinta mot
stål för att fä eld. Och nu godnatt med dig!
Sof godt ! Och nästa gång du träffar ditt eld-
troll, ska du se bättre efter, hur det ser ut.»
Hon gaf henne två varma godnattkyssar,
klappade henne på kinden, tog ljuset och gick ut.
Stella kunde likväl inte somna på länge.
Hon låg och stirrade ängsligt in i hvar vrå af
det mörka rummet, ty hon visste ännu inte
riktigt, hvem hon mest skulle tro på, sin mamma
eller eldtrollet.
Men något eldtroll såg hon inte den kvällen
och iDgen annan heller.
En engelsk flickpension.
Skildrad för Idun
af —tz.
(Forts. o. slut fr. föreg. n:r.)
Onsdag och lördag eftermiddagar voro le-
diga, och då brukade vi turvis få gå till
staden att uträtta ärenden. Då besöktes först
och främst konditorn, hvarest köptes och för-
tärdes ofantliga kvantiteter, och sedan gingo
vi alltid till en frukthandel. I denna köpte
vi blommor, päron, vindrufvor, kastanjer, ko-
kosnötter, fikon och bananer, äfven ananas
funnos till salu, men de voro för dyra för
oss. På onsdagskvällen fingo flickorna skrifva
bref. Alla bref skulle vara ställda till hvars
och ens hera, och alla bref, som flickorna
emottogo, skulle vara adresserade af deras
föräldrar eller syskon. Innan brefven lades
på posten, gick mrs B. genom alla utan-
skrifterna. Detta var naturligtvis för att
hindra flickorna från att föra en brefvexling,
som deras föräldrar kunnat ogilla. Och san-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
