Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 24. 12 juni 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891
ningen att säga, nog behöfde de engelska
flickorna alla de band, som lades pä dem.
Söndagen var uteslutande egnad åt »wor-
ship». Vid frukosten upptogs en kollekt till
fattiga, och efter måltiden sjöngo vi hymner,
tills det var tid att gä i kyrkan. Några af
flickorna gingo till ett kapell eller »lågkyrka»,
vi andra till en »högkyrka».
Gudstjänsten i den engelska högkyrkan är
mycket tilltalande. Hela församlingen läste
halfhögt jämte presten alla böner och synda-
bekännelsen; ett stycke ur gamla och ett ur
nya testamentet upplästes, predikan var kort,
och enkel. Hvarje söndag sjöngos några af
Davids psalmer samt mycket vackra hymner.
Dessa sjöngos i rask takt, hvarför också en
hel hymn sjöngs på en gång och icke behöf-
de delas på, som nu måste göras med psal-
merna i svenska kyrkan. En god manskör
och skicklig organist gjorde sången ännu mera
anslående. Ingen promenad företogs om sön-
dagen. Middagen bestod af kall stek och
oftast äppelpaj. Efter middagen lärde vi oss
några bibelverser utantill, hvilka hördes af
lärarinnorna. Senare förelästes för oss en
timmes tid ur någon religiös bok, och efter
teet gingo vi åter i kyrkan.
I slutet af hvarje månad anställdes examen
med oss; denna var skriftlig i alla ämnen.
Frågorna skrefvos upp på en stor tafla, och
vi nedskrefvo svaren på pappersark, som se-
dan lemnades till lärarinnan. För hvarje
rätt besvarad fråga erhölls ett antal märken,
och den flicka, som hade nöjaktigt besvarat
öfver hälften af frågorna i alla ämnen, er-
höll en fridag, »holiday». Fridagarne voro
mycket angenäma. Yi voro lediga från sko-
lan och fingo gå i butikerna i staden. Sedan
samlades vi i ett af mrs B:s privata rum,
där vi pratade, åto våra inköpta förråder,
musicerade och berättade spökhistorier, sedan
det börjat skymma. Till te voro vi inbjudna
i mrs B:s privata matsal, där vi rikligen
undfägnades med kakor, sylter och frukter.
Afsikten med dessa månadtliga prof var
hufvudsakligen att bereda flickorna till de
offentliga examina, som engelska staten hvarje
år anställer i de skolor, som därtill fått rät-
tighet. Alla, som vilja taga dessa examina,
erlägga en stadgad afgift därför. Flickorna
på »Crofton Hill» anmälde sig antingen till
»the College of Preceptors» eller till »Cam-
bridge Senior» eller »Junior», De flickor, som
ville taga den sistnämnda, måste infinna sig
i en examenslokal nere i staden, där de af-
lade sina prof gemensamt med såväl flickor
som gossar från stadens olika skolor. Men
examen till »College of Preceptors» försiggick
på »Crofton Hill». Flickorna sutto då i
gymnastiksalen, hvar och en vid sitt bord.
En censor infann sig med de tryckta frågor-
na, förseglade; dessa brötos nu, och hvarje
flicka erhöll ett papper med frågorna. En
viss tid var utsatt, och då denna var förli-
den, lemnades de skriftliga svaren med hvars
och ens namnteckning till censorn. Denna
examen pågick några dagar. Obligatoriska
ämnen voro: engelsk grammatik, literaturhisto-
ria, historia, geografi, aritmetik och franska;
för öfrigt kunde flickorna få välja på: tyska,
latin, italienska, botanik, zoologi, politisk
ekonomi, algebra, geometri och ritning. Efter
dessa examinas slut fingo vi ferier, läsåret
på »Crofton Hill» var indeladt i 3 terminer,
så att hvarje termin endast bestod af 13 vec-
kor. Yi erhöllo inga betyg, men en mängd
pris utdelades vid afslutningen, bestående af
vackra, värdefulla böcker; 3 pris utdelades
IÖUN
inom hvarje afdelning förr flit och 3 för
ordning.
Ett egendomligt tillvägagående var verk-
ligen ordningsbetygets gifvande; hvarje mor-
gon kallades flickorna en och en till den
lärarinna, som förde anteckningarne, och skulle
flickorna då uppgifva det betyg, de förtjä-
nade för föregående dagen. Det fulla bety-
get var 10, men så skulle det dragas ifrån
för hvarje brott mot ordningsstadgarne, t. ex.
om man kommit för sent till bön, lektioner
eller måltider, glömt saker framme, spillt nå-
got, yttrat engelska ord utan tillåtelse, talat
i sofrum eller trappor etc. i det oändliga.
Dessa betyg sammanräknades nu, flitbetygen
erhöllos genom att sammanlägga resultaten
af de månadtliga examina.
Då dagen för vår afresa var afgjord, hade
hvarje flicka skrifvit till sitt hem och bestämt
station i London samt tiden, när hon skulle
anlända dit, på det att någon skulle vara
där att möta henne.
Två af flickorna skulle stanna kvar på
»Crofton Hill» under ferierna, men alla vi
andra lemnade det med samma tåg, jag för
alltid. Och ehuru jag ofta på »Crofton Hill»
plågades af tvånget och det ständiga beva-
kandet, är det nu ofta med saknad jag tän-
ker tillbaka på den tid jag gick i engelsk
skola.
Smånotiser från kvinnovärlden.
KyrJeoprydnader. För ett par år sedan om-
nämndes i denna tidning ett särdeles vackert bro-
deriarbete, utfördt å fröken Oldbergs atelier i Up-
sala, för Furingstads kyrka i Östergötland. Det
var ett antependium i guldbroderi och silke, ytterst
smakfullt ocb präktigt. Sedermera har för sam-
ma kyrka å samma atelier utförts präktiga bro-
derier till kalkkläde och bokdyna och sist, helt
nyligen, en messhake af beundransvärdt vackert
arbete.
Messhaken är af röd silkesammet med breda
guldgaloner och präktiga broderier i guld — det
sedvanliga korset med en sol, hvars strålar i upp-
höjdt broderi äro riktiga konstverk. Vid första
påseendet ser det ut, som om de voro belagda
med en blank guldskålla, men ser man närmare
efter, finner man, att det blanka öfverdraget be-
står af tätt lagda guldtrådar, så tätt lagda, att
det ser ut som ett enda guldblad. Till broderiet
begagnades endast svenska materialier — det ut-
ländska guldet kan man aldrig lita på, förklarade
fröken Oldberg, och det hade hon nog rätt uti!
Det vore önskligt, om vi allesammans toge oss
till att lita litet mera på både våra inhemska ma-
terialier och våra inhemska krafter. Ty att vi
kunna åstadkomma med det utländska fullt jäm-
förligt arbete, det visade detta vackra broderi vara
möjligt, åtminstone i denna bransch.
Dyrbar blef nog den vackra messhaken — den
kostade minst 500 kr., — men så var det också
för 300 kronor »guld» på den. Man måste säga
att det hedrar Furingstads församling att sörja
för så vackra och värdiga kyrkoprydnader och
icke minst att låta utföra det af skickliga händer
i hemlandet i stället för att nöja sig med billi-
gare utländskt kram.
Guldbroderi — och för öfrigt många andra hit-
tills som gammalmodiga ansedda broderier, har
på senare tider kommit mycket på modet. I Up-
sala har man särskildt den fördelen af många
goda mönster och förebilder, ty minst ett tjog
messhakar och munkkåpor förvaras där och äro
tillgänliga för dem, som vilja studera dessa gam-
maldags, om otrolig flit och konstfärdighet vitt-
nande handarbeten.
Fröken Oldberg har också tillgodogjort sig dessa
fördelar, hvarom en mängd af henne utförda kyr-
koprydnader bära vittne både i Upsala domkyrka
och andra kyrkor.
191
Loretos madonna.
En skildring från Italien.
För Idun
af
(Forts, och slut.)
>‘wTen mec* er ffaghgen för ögonen fattade jag
<JjtI snart motvilja för Lizzi. Jag kan knappt
själf förstå, hvad det egentligen var, som så
starkt dref mig till er och stötte mig ifrån er
syster.
Och det intresse, ni skänkte mig, er vänlighet
voro ej egnade att minska min böjelse, som dag
för dag tilltog i styrka.
Om ni nu tror, att ni utan vidare kan kasta
mig bort, så tar ni fel, ty äfven kärleken har sina
lagar, som ingen ostraffad bjuder trots —–––»
Ändtligen hemtar Ercole efter andan, så att
den unga frun kan afbryta hans stormande tal.
»Min vän», börjar Elena», »om ni visste, huru
bedröfvad jag är öfver, att mitt intresse och min
vänskap för er, hvilken jag ansåg såsom en blif-
vande svåger, så missuppfattats!»
Häftigt afbryter henne den unge mannen:
»Jag tål ej, att ni alltjämt kallar mig er vän.
Hvad skall jag med denna fattiga, intetsägande
vänskap? Förstår ni ej, att det ljuder som ett
hån i dens öron, som längtar efter ett enda kär-
lekens ord?
Elena, jag trängtar att få sluta er i mina armar,
att föra er långt, långt bort, där vi ostörda kunde
få lefva för vår kärlek.
Har ni ej annat än ljum vänskap att bjuda mig?»
»Nej», svarar Elena, men jag känner ett varmt
medlidande med er smärta».
»Medlidande», säger nil »När bad jag er om
detta? Kan det väl släcka elden här inne?» och
med en konvulsivisk åtbörd slår Ercole sig för
bröstet.
»Hur är det möjligt att en kärlek, så glödande
som min, ej kan upptina ert hjärta?
Ni, en dotter af föräldrar från de kalla regio-
nerna, har endast vatten i edra ådror i stället för
det heta blod, som så lätt sjuder öfver hos oss,
söderns folk.»
Återigen tystnar Ercole.
»Hvarför», infaller då den unga frun, »vill ni
göra oss alla olyckliga? Hvarför ej ta ert för-
nuft till fånga och bannlysa en böjelse, som är
så syndig, att ni aldrig ett ögonblick borde ha
låtit den få insteg. Och Lizzi, min stackars sy-
ster, hvarför visar ni från er alla de rika skatter
af ömhet och tillgifvenhet, som finnas inom hen-
nes bröst? Jag besvär er att åter resa bort, eller
att åtminstone undvika vårt hus, till dess ni blif-
vit herre öfver edra känslor. Kom sedan en gång
tillbaka, om ni vill, ni skall hos mig alltid möta
samma intresse för ert väl, och kanske ni då är
mera hågad för det parti, som er far så ifrigt bar
förordat.»
»Ni talar som den blinde om färgerna», afbryter
henne häftigt Ercole. »Tror ni, att om man med hela
sin själ fäst sig vid en kvinna, man kan befalla
sitt hjärta att glömma?
Ni har aldrig vetat, hvad kärlek är, om ni in-
billar er, att man med förståndsfraser kan jaga
denna känsla på flykten — nej, kärleken är likt
ett af dessa starka gifter, som, gjutet i blodet, ge-
nomtränger hela vår varelse, och för hvilket ingen
bot är möjlig.
Men är ni verkligen så känslolös, som det ser
ut? Jag är freslad tolka er onaturliga köld som
hyckleri.
Icke sannt? Ni förställer er? Kom därför, ni
måste bli min; eljes går jag från förståndet och
dödar både er och mig.
Men nej, ni älskar mig ju — låtom oss derför
fly, långt,__ långt bort skall jag föra er; jag skall
bära er på mina starka armar genom hela lifvet
och vi skola bli lyckliga.»
»Följ mig!» och han griper så hårdt i den unga
fruns arm, att hon är nära att skrika högt.
Förskräckt och med skälfvande stämma säger
nu Elena:
»Ercole, ni yrar. Ni vet ju ej mera tiller. Gä
därför och låtom oss afbryta detta plågsamma
samtal, som redan har varat allt för länge.»
ȁh nej, jag yrar ej. Aldrig ha mina tankar
vant klarare. Hör mig, ty det är mitt sista ord:
antingen följer ni mig, eller jag kastar mig i
hafvet.
Icke vill ni ha min död på ert samvete? Fastän
ni är hård, vill ni dock ej vara skuld till mitt för-
derf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
