Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 24. 12 juni 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
19-2 I DU N 1891
Dock nej, ni är ej hård; edra uttrycksfulla ögon
straffa edra ord. Tillstå därför, att ni håller af
mig, om än aldrig så litet!
Jag kan ej lefva utan er. Lägg därför bort denna
köld, som i stället för alt den skulle isa mitt blod,
inger mig en våldsam åtrå att trycka er till mitt
bröst.
Kom i mina armar, Elena, och stöt ej längre
bort mig!
Kom godvilligt, eller jag släpar er med mig till
stranden, och då skola böljorna bädda åt oss båda
en graf.
Antingen förenade i lifvet, eller förenade i dö-
den –––––-välj själf.»
Utan att afbida ett svar pressar Ercole den af
skräck alldeles rådvilla unga kvinnan i sina ar-
mar.
Elena, tillintetgjord efter dagens vexlande sin-
nesrörelse, sluter trött sina ögon, hvarvid en onämn-
bar sällhet genomströmmar henne. Ja, det är
ljuft att hvila vid den mans hjärta, som hon
älskar
Denna sinnesvilla räcker dock endast kort, ty
då Ercole, djärf gentemot hennes kvinliga svaghet,
blir våldsam i sina smekningar och höljer henne
med lidelsefulla kyssar, uppvaknar Elena liksom
ur en dröm, och med förfäran, ja, med väm-
jelse stöter hon honom långt bort från sig.
Hvad var det, som så plötsligt föregick i den
unga kvinnans själ? Hon hade ju trott sig så
högt älska denne man, att hon behöft den star-
kaste viljeansträngning för att så länge kunna
motstå honom.
Liksom skulle en blixt ha ljungat ner för hen-
nes fotter, ser Elena nu allting i den mest obe-
hagligt skarpa dager. Ercole är med ens beröf-
vad hela den demoniska makt, hvarmed han hål-
lit hennes sinnen fångna.
Hon fasar för sin nyss visade svaghet. Hur var
det möjligt, att hon kunnat låta denne man kys-
sa sig?
Hon tycker sig oren och besmittad, och blygselns
rodnad purprar hennes kinder.
Hur skall hon nu, då en sådan skam vidlåder
henne, kunna se sina medmänniskor fritt i ögo-
nen?
Hon måste fälla ner sina blickar, da hon träder
inför sin man. Hon är ej mer värdig att nalkas
honom, då hon så kunnat förgäta, hvad hon är
skyldig honom och sig själf.
En vagn rullar fram utanför på vägen.
Elena, som med en afvärjande rörelse sprungit
långt bort från Ercole, närmar sig åter och med
en klar och ren stämma, hvarur hvarje spår af
tvekan är försvunnen, tilltalar hon honom.
»Signor Ercole, nu är det er tur att lugnt höra
på, hvad jag har att säga, och att, om ni är en
man med det ringaste grand af hederskänsla, se-
dan lemna det hus, i hvilket ni bragt sorg och
nesa; en nesa, som tungt skall hvila på mitt sinne,
så länge jag lefver, ehuru jag prisar Herren, som
ännu i rätt tid öppnade mina ögon för den af-
grund, i hvilken ni ville störta mig.
Signor Ercole, jag älskar er ej, ehuru min själs-
yrsel för ett ögonblick näsfan kom mig att glöm-
ma såväl mina heligaste plikter som min kvinliga
värdighet.»
»Elena, hör mig», bönfaller den unge mannen.
»Jag har er så innerligt kär. Var barmhärtig!
Döm mig èj till denna tärande saknad, som jag
ej känner mig i stånd till att bära.»
Elena, som inom några få korta minuter tyckes
ha vunnit en erfarenhet, som förut legat långt
utom hennes synkrets, svarar kärft:
»Signor Ercole, har jag ej rätt, när jag antager,
det ni redan ofta trott er evigt fjättrad vid en
kvinna? Att det ej är första gången ni hyst en
kärlek, som ni menat aldrig skulle kunna ta slut?
Och inte sannt, det var alltid en illusion, en villa,
som snart gick öfver, och hvarpå ni efteråt helt
nyktert blickat tillbaka?
Ni har plägat gifva passionen lösa tyglar och
därvid aldrig betänkt det öde, ni bereder den kvinna,
som ni bedyrar er älska.
Bör då ej den rätta kärleken i främsta rummet
verka för det älskade föremålets sanna bästa?
Säg mig nu, hvad tror ni skulle blifvit mitt öde,
om jag gifvit vika för edra böner?
Jag skulle ha flytt från ett aktadt och fridfullt
hem, som en god make beredt mig. Och denne
make skulle svikas och dömas till evig sorg och
saknad, han som endast har traktat efter milt väl
och som, så långt jag kan minnas tillbaka, städse
har öfverhopat mig med välgärningar.
Min lilla, kära dotter skulle jag låta växa upp
utan moders vård, och hvad som är ännu värre,
hon skulle lärt sig att djupt förakta den, som
skänkt henne lifvet.
Och hvilken ersättning för allt detta bjuder mig
er kärlek?
Jo, kanske några få dagars sinnesrus, följda af
leda och ånger. Och ni, när ni väl hade vunnit
ert mål, huru snart skulle ej er sa kallade kärlek
kallnat? Ni skulle hänsynslöst skakat från er den
kvinna, ni så kort förut lofvat att bära på edra
starka armar genom lifvets alla vedervärdigheter.
Ja, ni skulle lemnat henne ensam med hela bör-
dan af sina bittra samvetskval!
Signor Ercole, öfverväg noga och säg mig sedan,
om ni ännu har mod att be mig fly?
Hur är det möjligt, att ni kan tala om tillgif-
venhet och samtidigt bemöda er att rycka mig
ifrån allt, som utgör mitt lifs lycka?»–––––-
Ej ett ljud kommer öfver den unge mannens
läppar, ty han kan ej jäfva ett enda af Elenas
ord.
Han erinrar sig en hel rad af unga, skona kvin-
nor, hvilkas ynnest han med sin själfviska naturs
envishet har eftersträfvat — han har aldrig skytt
något som helst medel för alt uppnå det föresatta
målet, hvilket, en gång vunnet, knappast mer har
förefallit honom ha varit mödan värdt.
Han påminner sig också, att i mer än ett hem
har han inträdt såsom fridstörare.
Efter en paus fortsätter Elena:
»Inte sannt, signor Ercole, ni skulle ej vilja be-
reda mig det grymma öde, jag nyss skildrade?»
Ercole står svarslös och med nedböjdt hufvud,
lik en förbrytare. Han tyckes liksom förlamad
och utan mod att se upp.
Plötsligt förnimmes ett oklart ljud.
Hvarifrån väl detta afbrott i nattens tystnad?
Månne någon mera vakar denna sena timma?
Elena har förskräckt blickat omkring sig, men
då allting förblir tyst, tillägger hon allvarligt och
bestämdt:
»Signor Ercole, nu måste vårt samtal taga slut,
och jag ber er därför för sista gången att aflägsna
er. Icke sannt, ni känner den väg, som utan hin-
der för er ut på landsvägen?»
Han rör sig dock ej. Då fattar den unga frun
honom vid armen och skjuter honom sakta mot
trädgårdsdörren.
Nu är han ändtligen försvunnen — försvunnen
lik en mörk skugga, som har fördystrat husets frid.
Men hvem står där bakom Elena, när hon vän-
der sig om? Är det ej bankiren, som sluter henne
i sina armar och med mildt våld leder henne in
i deras rum, där han drar henne ner i soffan
bredvid sig.
Vid nattlampans sken betraktar den unga frun
uppmärksamt mannens anlete, som är lugnt och
högtidligt, medan han frågar;:
»Elena, min älskling, jag hoppas du förlåter
mig, att jag nyss har lyssnat, men jag trodde mig
därigenom bäst erhålla klarhet om, hur det såg ut
i ditt hjärta. Jag ville veta mitt öde, ty redan
länge har jag fruktat, att den dag skulle randas,
då din lugna böjelse för mig komme i konflikt
med en varmare, en lidelsefullare känsla för en
yngre, dina år mera passande man.
Säg mig nu öppet, huruvida du ej, trots ditt
nyss visade hjältemodiga motstånd, dock älskar
Ercole och vid hans sida skulle finna den lycka,
du kanske ej njuter vid min sida?
Säg mig det utan skrupler, ty ingen rader öfver
sina känslor, och ingenting kunde mäta sig med
mina kval, om jag senare skulle märka, att du
längtade efter och saknade denne andre.
Och tro mig, min kärlek till dig är så innerlig,
att jag äfven med uppoffring af min egen sällhet
önskar betrygga din. .
Därför, Elena, än en gång besvär jag dig, lat
mig uppriktigt få veta, huruvida du ej i botten af
ditt hjärta önskar, att du vore fri från de band,
som fängsla dig vid mig, för att få kunna tillhöra
den man, du älskar?
Och hvad vår dotter beträffar, är jag villig att
anförtro henne i dina händer, ty oblandad ma
den lycka vara, som skall falla på din lott.
För mig själf ville jag endast begära^ en liten
plats i ditt hjärta såsom din van — såsom dm
allra bäste vän, hos hvilken du städse kunde pa-
räkna hjälp och stöd,-ifall någonsin du behöfde
det.
Välj nu emellan Ercole och mig, och var viss
om, att hur du än beslutar, skall jag dock väl-
signa dig; välsigna dig för alla dessa år af onämn-
bar sällhet.»
Och bankiren reser sig upp. Han vill lemna
sin hustru tid att betänka sig.
Men då är det hon, som håller honom fast och
drar honom åter ner i soffan, i det hon slår ar-
marne häftigt om lians hals, liksom fruktar hon,
att han annars skall fly bort från henne. Och
hon gömmer hnfvudet vid. hans bröst likt en liten
förskrämd fågel, som söker skydd undan en öfver-
hängande fara. Därvid utbrister hon:
»Åh, hur kan du tro att jag skulle föredraga
den unge mannens egoistiska kärlek framför din
välbepröfvade, varma och uppoffrande tillgifvenhet!
Hans glödande eder, som endast äro tomma
ord, förestafvade af ögonblickets uppbrusande pas-
sion _ en stråleld utan värme, flammande högt
upp under några få korta minuter, för att därpå
slockna och aflösas af ett så mycket djupare
mörker.
Hans ögon tala om ömhet, men hjärtat är kallt ;
däri bor endast själfviskheten, egoismen, och för
att tillfredsställa denna är han redo att ulan be-
tänkande offra alla de kvinnors lugn och samvets-
frid, hvilka äro nog olyckliga att vinna hans väl-
behag.»
Och Elena trycker sig rysande intill sm man, i
det hon fortfar:
»Ja, när jag tänker på, hvad denna sinnesyra,
hvari den unge mannens diaboliska tjusningskraft
försatte mig, hade kunnat kosta, då griper mig
en gränslös fasa, och jag känner djupt den skam,
som hvilar öfver mig.
Nyss, då jag stod nere i trädgården, innan jag
kunde frigöra mig ur Ercoles famntag eller und-
vika de kyssar, hvarmed han i sin lidelsefullhet
öfverhopade mig, intogs jag af en hejdlös för-
skräckelse. Jag tyckte precis, som om jag hade
förlorat allt fotfäste och sväfvade öfver en gapande
afgrund, i hvilken jag hvarje ögonblick måste ned-
störta.»
Elena darrar af sinnesrörelse, hvarvid hon pres-
sar sig ännu närmare intill sin man.
Efter en stunds tystnad fortfar hon, nu med
glädtigare stämma :
»Ah, min älskade, om du visste, huru godt det
kännes att åter tryggt få hvila vid ditt trofasta
bröst. Och denna plats vill jag aldrig afstå; nej,
ingenting skall kunna skilja mig från dig, såvida
du ej, hvartill du egentligen har allt skäl, stöter
din djupt felande Elena från dig.
Är det väl möjligt, att du kan förlåta mig? Jag
lofvar dig heligt att hädanefter bli din. lilla kloka
och förståndiga hustru, som har blifvit ett tiotal
år äldre genom denna dags bittra och förödmju-
kande erfarenhet.
Säg mig, kan du efter allt detta verkligen ännu
hålla af mig?»
En kyss tilltäpper den unga fruns läppar. Det
är det enda svaret på den i ödmjuk och bönfal-
lande ton framställda frågan.
Vältaligare än ord är den tystnad, hvarunder
makarne sitta ömt slutna i hvarandras armar, till
dess bankiren säger:
»Vet du, Elena, att jag har ett förtroende att
gifva dig och en bikt att göra:
Hör på, hvad jag i min svartsjuka företog mig.»
Och Bertarelli berättar om sin resa, som ej alle-
nast hade sträckt sig till Rom och Ancona, såsom
Elena förut hade antagit, och beskrifver för den
ifrigt lyssnande sin vistelse i Loreto. Då banki-
ren slutligen skildrar, huru han efter så många
olika och skiftande sinnesstämningar skådar bort
från den diamantstrålande och glittrande madon-
nan för att höja sin bön direkt till Allfadrens tron,
då lyser det till i den unga fruns ögon, i det hon
hänryckt utropar:
»Alltså är emellan oss det sista skranket fallet.
Ty gemensamt kunna vi nu dyrka vår Gud, som
vi förut sökte på skilda vägar.»
»Och», infaller Bertarelli, »nu skola vi flitigt till-
sammans studera vår bibel, ty inom dess blad
hoppas jag finna den rätta nyckeln till min tro.»
Och de båda makarne, hvilkas framtid nyss
tyckts inhöljd i de svartaste moln, omöjliga att
skingra, knäppa sina händer samman för att ur
öfverfulla hjärtan jubla: »Pris vare Herren för
hans underbara nåd!»
SLUT.
Innehållsförteckning’:
Maria Anderson, stiftarinnan till Mariahemmet â Restad.
(Med porträtt.) — Stanzer ; af Daniel Fallström. — Var ner-
vösa» tid; af Mathilda Langtet. — Inför främmande ögon. —
Berndt Oskar Stackelberg; af H. L. Victorin. (Med porträtt.)
— Eldtrollet ; berättelse af Anna Wahlenberg. — En engelsk
flickpension ; skildrad för Idun af —t%. (Slut fr. föreg. n:r.)
— Smänotiser från kvinnovärlden. — Loretos madonna ; en
skildring från Italien, för Idun af Hilda Hintoc. (Forts, och
slut.)
rekvisition till landsorten i rek. bref, från JVLVél&TSLV HALLBERG, KegePlIigSgaTaiX SJ.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
