Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 25. 19 juni 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891 I Dü N 195
mera en ej allt för sällsynt anblick att äfven
här hemma träffa utöfvarinnor af denna helso-
samma sport; oçh särskildt kan man i de
sommarsmr ekade parker och pâ de för hjul-
sport så lämpligt banade vägar, som rundt
om omgifva vår vackra hufvudstad, daglig-
dags konstatera, huru äfven en dam till ve-
lociped ingalunda företer den förskräckande
syn, som ännu fördomen på många håll vill
påstå — om vi nu till att börja med endast
skola hålla oss till den rent estetiska sidan
af saken.
En af vårt lands äldste idkare af veloci-
pedsporten, en framstående vetenskapsman i
Stockholm, har nyligen i frågan: »damer på
velociped» yttrat följande tänkvärda ord, som
vi ej kunna neka oss nöjet att anföra:
»Helsa är ett nödvändigt vilkor för lycka,
och kroppsrörelse är ett lika nödvändigt vil-
kor för helsa. Detta gäller för ungdomen i
all synnerhet, och för den kvinliga lika väl
som för den manliga. Få kroppsrörelser, om
ens någon, utöfva en så uppfriskande och
lifvande verkan som velocipedridning;den skän-
ker ett intensivt nöje i sig själf samt ger
därjämte anledning att komma ut i Guds
fria natur, hvarest alltid är källan till både
kroppsligt och andligt välbefiunande.
Men, frågar säkert en oeb annan timid
dam, är det passande för ett fruntimmer att
rida velociped?
Härpå svarar jag utan tvekan ett bestämdt
ja! Om ni rider på ett passande sätt, så
kan ni vara öfvertygad om att velocipeden
icke gör eder opassande. Om ni öfvar den
tillräckligt mycket, men utan öfverdrift, skall
den skänka eder ökad helsa och friskare
färg samt göra edra lemmar och edra rörel-
ser mera formfulländade.
För mången ibland er göres lifvet så be-
kvämt, att de frestas försumma de organer,
som icke nödvändigt behöfva tagas i anspråk.
De tycka sig ej ha behof af sin muskelkraft,
och därför använda de den ej heller. I följd
af den naturlag, som bjuder, attr de organer,
som icke begagnas, förtvina, komma dylika
personers muskler att vissna bort eller fett-
vandlas. Deras rörelser bli fula, kantiga
eller otympliga; ty vackra, omdvetet behag-
liga rörelser förutsätta ett herravälde öfver
kroppen, som icke inskränkes af svaghet eller
tröghet. Yiljen i förvärfva detta herravälde
och de oskattbara förmåner, som följa där-
med, så är helt säkert velocipedridning ett
af medlen därtill, och tro för all del icke,
att ridningen är opassande därför att, då ni
öfva den, en hund möjligen skäller på er,
eller någon annan varelse med ungefär lika
godt omdöme påstår er vara okvinliga. Då
ni väl vårda och vidare utveckla det kapital
af fysisk helsa och kraft, som ni ega, full-
göra ni blott en plikt mot eder själfva, mot
kommande släkten och mot det land, ni till-
höra!
Kunde dessa ord från en gammal idrotts-
man, som älskar ungdomen, förmå er till en
mera lefvande uppfattning af denna plikt,
hvars utöfvande dessutom utgör en rik källa
till glädje och lefnadslust, så skulle detta
mycket glädja honom.»
Och i denna uppfattning af saken instäm-
ma äfven utländske framstående auktoriteter.
Den nyligen aflidne tyske professor Nussbaum
afslutar en uppsats i frågan med följande
ord : »Jag kan ej underlåta att vid detta
tillfälle uttala, hurusom velocipedåkningen på
det ifrigaste borde förordas för de många
nervösa åkommor, för hvilka det kvinliga
släktet är utsatt, och vid hvilka tyvärr ofta
de anhörigas deltagande är mycket ringa.
Om man därvid begagnar en två- eller tre-
hjuling torde vara likgiltigt.
Det måste väl äfven tillåtas det svagare
könet att liksom männen få begagna detta
helsomedel för att ernå det högsta goda på
jorden: helsa och glädje!» Och professor Nuss-
baum står ingalunda ensam om denna upp-
fattning, ty dagligdags förökas antalet af de
läkare, hvilka lägga sitt ord för kvinnornas
velocipedridt. Den berömde franske fruntim-
mersläkaren d:r Lutand säger exempelvis:
»Jag kan med stöd af min praktiska erfa-
renhet säga, att måttligt öfvad velocipedfart
bidrager att höja den regelbundna verksam-
heten af kvinnokroppens viktigaste organ. Jag
har ännu aldrig funnit, att denna sport, till
och med till öfverdrift öfvad, ogynsamt in-
verkat på någon kvinna, under det man ej
kan säga detsamma om ridten.» Och den
engelske fruntimmersläkaren H. A. Allbutt
skrifver : »Jag har en vidsträckt frunlimmers-
praktik och brukar i fall af svaghet, blod-
brist, nervositet, dålig matsmältning liksom
äfven vid de egentliga kvinnosjukdomarne
ofta ordinera måttlig velocipedfart. Jag har
härvid funnit, att deras helsa, som följa mina
föreskrifter, märkbart förbättras.»
På velocipedfabrikationens område ha nu
ock så stora framsteg gjorts, att äfven för
damer fullt bekväma fardon finnas att tillgå.
Och skulle våra svenska damer verkligen
kunna förmås att i någon större utsträckning
upptaga och öfva den helsosamma, nöjsamma
och läkarförordade velocipedridten, behöfva
de ingalunda, som man säger, »gå öfver ån
efter vatten», då de yppersta velocipeder af
alla slag och konstruktioner här hemma till-
verkas, i intet hänseende de bästa utländska
underlägsna. Så tillverkar den kända firman
Per From i Stockholm en s. k. Victoriave-
lociped, som allmänt anses som en bland de
bästa dam-velocipeder. Den är försedd med
själfreglerande sadelställning, hvarigenom den
kan, af hvilken dam som helst, utan någon
främmande hjälp, bestigas direkt från mar-
ken. Den kan ridas af en dam, klädd i van-
lig promenaddräkt, och är försedd med skydd
öfver såväl kedja som hjul, för att hindra
kläderna från att fastna.
Genom de ofvan anförda sakkunniges u’-
låtanden torde väl de förebråelser för ohelso-
samhet, som framställas mot damernas velo-
cipedåkning, tillräckligt vederläggas. Men
hvad böra vi säga om anklagelsen, att den
skulle vara opassande? På framställda frå-
gor, hvad egentligen skulle vara mindre pas-
sanda vid denna sport, ha vi aldrig fått ett
förnuftigt svar. Enhvar, som vill vara är-
lig, måste medgifva, att hjulsporten lika litet
kan anses opassande för damer som ridt,
dans, skridskolöpning o. s. v. Medgifvas må,
att då ännu så jämförelsevis få damer här
hemma bestigit en velociped, det ännu kan
väcka något litet uppseende; men i den mån
våra damer allmännare egna sig åt den
vackra och helsobringande sporten, dess min-
dre uppmärksamhet kommer anblicken af en
velocipedryttarinna att väcka. Och sannt
säger skalden att:
— vill. du känna, hvad^ som passar sig,
gå, fråga ädla damer då till råds,
ty närmast låg det städse dem om hjärtat,
att allt, som sker, ock måtte passa sig.
J. N-g-
Ideal.
af El—th.
S
e hade dragit sig undan de öfriga och
in i hennes rum; han hade bedt att
få se en tafla därinne, men detta var blott
en förevändning.
Det var ett flickrum helt annorlunda dem
han förr sett, och han hade med förvåning
iakttagit allt. Det fanns intet af artistiskt
manér; där fanns nog lyx, men det var en
gammaldags gedigen lyx med värdefulla saker
liksom i hela detta gamla hus. Fastän gar-
dinerna föllo i lika stela veck som i de öfriga
rummen, och ehuru möblerna stodo som för
decennier tillbaka, fanns det dock en fläkt af
ungdom därinne.
Den strömmade in genom det öppna fönst-
ret med vårluften, den hade ett upphof i det
välbekanta ridspöet, som låg där påminnande
honom om tidiga ridturer genom skogen, den
tnåste finnas, därför att hon, som bodde där
inne, stod där smärt och nittonårig.
På skrifbordet låg en nyutkommen bok;
titeln berörde honom obehagligt, och han kände
en lättnad vid att finna den vara ouppskuren.
Det föreföll honom, som om den svure mot
allt därinne, mot dessa gamla, väl bibehållna
saker, med sin gedigna prägel, mot denna
unga, leende flicka, mot solstrålen, som föll
dit in.
Den boken hade han häftigt anfallit en
kväll! Han, ja, just han, som liksom författa-
ren tagit allt godt och rent för en saga att
rycka på axlarna åt, just han som dragit
ned kärleken till en leksak, eller, ännu lägre,
icke med ord blott, såsom författaren, utan
med handling.
Hans gelikar och beundrare skulle applå-
derat hans kostliga skämt, och hans motstån-
dare skulle blifvit förbittrade öfver detta nya
sätt att gäckas med dem.
Ingen af dem skulle misstänkt, att det
fanns någon, som med sitt oförderfvade, rena
sinne och sin barnsliga tro på sagan kommit
honom att tala allt detta af ren öfvertygelse.
Den segrande makten hade suttit där den
kvällen, fager att skåda, med allvarliga, röda
läppar, med arbetet hvilande i knät och med
blicken fäst på honom.
Nu sitter hon där bredvid honom i stället,
lycklig och förvirrad lyssnande, till hvad han
säger. Det tycktes emellertid vara något af
det sagda, som hon ej fattat, ty hon ser und-
rande på honom.
»Tyckte du», — det ordet låter så ovant
ännu på hennes läppar — »tyckte du då inte
om mig genast från början?»
Det är något komiskt barnsligt i denna
fråga, som kommer honom att småle; det
ligger också något af ett rent sinnes omed-
vetna stränghet i den, men det förstår ban ej.
Han tar det blott för denna naivitet, som
utgör en tillsats till hennes naturs tankfulla
allvar, och som gör henne ännu mer förtju-
sande i hans ögon, och då han nu svarar, är
det mer för att framkalla denna naivitet än
för att vara så synnerligen uppriktig: »Nej
älskling, inte genast från början». Detta svar
gör henne ännu mer förbryllad, och hon sitter
där tyst en stund, seende rätt framför sig,
Allt är så oklart än; hon vet egentligen ej,
hvarför hon frågar, eller hvad hon vill veta,
och ändå fortsätter hon: »När var det då?»
Som han nu ser henne framför sig med
återglansen af sin lycka i öga och väsen,
men tankfull ändock, kan han knappast fatta,
att det varit en tid, då han ej funnit henne
förtjusande, men han vet, att den tiden varit,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
