Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 26. 26 juni 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
204 I DU N 1891
skall all handel med eller öfverlåtelse en-
skilda emellan af apoteksprivilegier upphöra
att vidare tillerkännas gällande kraft.
Då börjar våra apotekares tusenårsrike,
där inga amorteringsafgifter vidare trycka,
där ingen borgen för deras inbetalande till
fonden behöfver ställas, där endast medicinal-
taxan kvarstår orubbad med sin rikliga vinst
till lön för apotekarens ansvarsfulla och an-
strängande arbete. Ungefär vid den tiden,
således omkring tre årtionden härefter, an-
taga vi, att den allmänna meningen mognat
för det fullständiga genomförandet af den
reform, vi här afhandlat, och att alla Tho-
mas-sinnen bland våra aktade apotekare skola
blifvit öfvertygade om det ogrundade i sina
farhågor. Då skall det ej blott finnas nå-
gra tiotal kvinliga apotekselever och hälften
så många provisorer af detta kön, utan äf-
ven en eller annan kvinlig apoteksinnehaf-
vare. Med varmt intresse skola vi följa re-
formens gåug och hoppas att förr eller senare
få pryda vårt blad med bilden af den första
kvinliga farmaceuten i vårt land.
S. M.
^3
På frälsningsestraden.
Bilder ur nutidslifvet,
tecknade för Idun af Vilh. Lundström.
a
.nderliga tid, öfverspändhetens och tviflets,
!t, Dervositetens och tuberkulosens oroliga
tidehvarf! Du väntar ännu på den skald, som
sjunger ditt epos, som är mäktig att gjuta ditt
nervösa lif in i språkets trånga former och därur
dana en helgjuten bild af ditt skiftande, säll-
samma väsen. Under tiden kunna vi, vanlige
dödlige, blott gripa en eller annan detalj och
teckna den, så godt vi förmå. En gång skola
väl alla de skilda detaljerna samlas till ett helt,
alla de spridda strålarne genom snillets prisma
brytas tillsammans till en enda bild — till en
bild af detta oroliga, jäktande, mångfrestande
lif, som med ett nymodigt ord plägar kallas —
fin de siècle.
Det är från en gren af detta nutidslif, som
jag för tillfället ville söka för Iduns läsarinnor
upprulla några bilder.
Hvem har icke hört talas om och hvem tror
sig icke också känna till den egendomliga, halft
fantastiska, bullrande rörelse, som kallas fräls-
ningsarmén? Och dock är jag öfvertygad, att
de allra fieste, åtminstone bland samhällets bil-
dade klasser, endast på sin höjd någon gång
egnat ett medlidsamt löje eller ett öfverlägset
inkast åt denna säregna riktning inom vår tids
andliga lif, en riktning, som för hvarje dag trots
allt vinner i makt och som samlar allt flere
män och ännu flere kvinnor under sina fanor.
Det är min tro, att denna rörelse är värd att
studera. Och den, som fördomsfritt bemödar
sig att uppsöka äfven de goda sidorna, han skall
finna, att under den motbjudande, halft löjliga,
halft rysliga ytan där dock gömmes mycket all-
var, mycken ädelhet, mycken — poesi.
Så skola kanske några skisser från denna
underliga »armé» icke alldeles sakna sitt in-
tresse; kanhända skola de rent af kunna bringa
en eller annan lärdom, värd att taga vara på.
Och åtminstone skola de i sin mån söka att
lemna en inblick i det andliga lifvet hos en
del af nutidens kvinnovärld.
i. En interview vid Lilla Glasbruks-
gatan.
Utan att behöfva frukta att allt för mycket
misstaga mig, skulle jag nästan våga påstå, att
de allra flesta af mina läsarinnor, till och med
af dem, som äro bofasta i Stockholm, aldrig
satt sin fot på någondera af de båda Glasbruks-
gatorna. Jag vill heller icke för någon del
tillråda besöket, ty om någon tilläfventyrs ön
skar få en inblick i det Stockholm, som lyck-
ligtvis alltmer börjar försvinna, kan detta gå
för sig på långt bättre och säkrare håll. Det
enda, som gjort dessa gator beryktade, där de
slingra sig fram på sluttningen af Mosebacke-
höjden, är nämligen de ruskiga historier om
slagsmål, öfverfall o. d., som ideligen återkomma
i tidningarne, och för hvilka dessa gator så ofta
varit skådeplatsen. Det är också, allra helst
under den mörkare årstiden, icke utan en viss
känsla af obehag, som man från det rörliga
nutida storstadslifvet nere i Stadsgården plöts-
ligt ser sig liksom förflyttad ett par århundra-
den tillbaka i tiden, där man sträfvar upp för
Stora Glasbruksgatans knaggliga krokar. Där
stå kanske i ett hörn några rusiga vagabonder
och kifvas, eller hafva några af dessa hamnar-
nes elända, dem hvarje sjöstad i sä riklig mängd
innesluter, slagit sig ned på tröskeln till ett
af de mörka, frånstötande kyffena, som omgifva
gatan, medan ett smutsigt kvinnohufvud, ett
verkligt Megära-anlete, tittar ut ur porten ■ . .
En gammal, icke synnerligt bekväm trätrappa
för vandraren vidare upp till Lilla Glasbruks-
gatan, som likt sin namne nästan endast er-
bjuder anblicken af låga, ruskiga kåkar, till dess
man plötsligt blir varse ett större hus, som
åter påminner om det nittonde seklet. För icke
så länge sedan hade Stockholms »halfvärld» här
en mycket gouterad samlingslokal, och kunde
den »Wallmarkska salongens» väggar tala, de
skulle förtälja otaliga berättelser ur storstads-
lifvets mörkaste nattsidor. Men det är kanske
bäst, att dessa väggar äro stumma. Och de
vimlande balerna och maskeraderna hafva nu
flyttat på annat håll. Den gamla nöjeslokalen
har bytt om fysiognomi, och från dess tak sva-
jar nu en väldig, blodröd fana . . .
Man frågar sig i förstone, om det är socia-
lismens apostlar, som här midt bland storsta-
dystra mullvadsarbete.
dens nöd och elände beredt en härd åt sitt
Nej, det är ieke den politiska revolutionens
röda fana, som här svajar; det är en annan
rörelse, äfven den förkunnande de armas och
eländas frigörelse, som här slagit upp sitt kvar-
ter, det är — frälsningsarmen.
Det var en kväll pä eftervintern, som jag
styrde mina steg dit upp till denna underliga
rörelses utpost på Södermalm. Ett tätt snö-
glopp rådde, och de fåtaliga lyktorna lyste ännu
svagare än vanligt öfver de smala, ruskiga ga-
torna. Med en verklig lättnad i sinnet trädde
man in i det gamla nöjestemplet, numera guds-
tjänstlokalen, där redan de båda i förstugan
posterade poliserna i sina blänkande pickelhuf-
vor ingåfvo en känsla af trygghet. Själfva »sa-
longen» var tämligen stor med gallerier på si-
dorna, och platserna voro väl besatta.
Mötet hade redan börjat, då jag inträdde,
och de på estraden placerade »officerarne» och
»soldaterna» (alla kvinliga med undantag af
tvänne) voro just sysselsatta med att sjunga en
af sina vanliga sånger i mazurkatakt, allt un-
der det att de samtidigt klappade i händerna.
Medan sången pågick, hade jag god tid att be-
trakta den församlade publiken. Det var en
brokig blandning af allt, hvad en storstad kan
innesluta af mänskligt elände. Strax bredvid
mig satt en sjåare och halfsof; vid de starkare
pointerna i sången såg han ett ögonblick upp
med en slö, likgiltig blick; i nästa ögonblick
sjönk hufvudet åter slappt ned mot bröstet.
Till’venster om honom satt en annan, något mera
intresserad af hvad som försiggick omkring ho-
nom ; vid de raskaste takterna i sången lät han
höra ett hest skratt, och då och då formade
sig läpparne till en dof svordom. Längst ut
på samma bänk sutto två yngre medlemmar af
hamnarnes manliga afskum; de togo tydligen
det hela från den glada sidan, stampade mun-
tert takten och sökte antaga en öfVerlägsen min.
Sådan var nu publiken bänk efter bänk. Och
de få kvinliga besökande, som här och där syn-
tes, visade tydligen, att demimondens lägsta la-
ger ännu ej glömt att uppsöka sin gamla nöjes-
lokal . . .
Sången tystnade emellertid, »soldaterna» på
estraden föllo ned på knä, och en af »office-
rarne» ledde »i bön». Det var en helt ung
flicka på högst 20 år, som tycktes vara ledar-
innan för aftonen, och som af de andra titule-
rades »kapten». Hon började nu bedja, bedja
för alla dessa, som kväll efter kväll samlades
nedanför deras estrad, dessa hamnarnes elända,
dessa grändernas olyckliga, förlorade barn . . .
Och den späda gestalten skakades, och kinderna
glödde, allt under det läpparne fortfarande rör-
des i hänförd, inspirerad bön.
Ovilkorligt rycktes man med af denna lå-
gande nitälskan för dessa samhällets förkastade.
För entusiasmen glömde man fanatismen; min-
net af allt det motbjudande eller rent af vidriga,
som så ofta trädde fram i tal och sång, det
förbleknade inför åsynen af det uppoffrande mo-
det hos dessa svaga, unga kvinnor, som frivil-
ligt ställt sig här midt bland samhällets afskum
såsom frälsningens och upprättelsens budbärar-
innor.
Under omvexlande tal, bön och sång fort-
gick emellertid mötet öfver en timme. Stäm-
ningen både på estraden och i salen blef så
småningom allt lifligare, »vittnesbörden» blefvo
allt talrikare, och till och med uppe på läktarne
började man att predika. Näsdukar svängdes,
man stampade, man klappade i händerna, och
den mera oregerliga delen af publiken skrek,
svor och slogs desslikes.
Det långvariga mötet tog dock ändtligen slut.
De samlade skarorna aflägsnade sig, och blott
där framme på den rödklädda platformen knä-
böjde ännu några bekymrade, omgifoa af en
svärm »officerare» och »soldater».
.Tag gick dit fram och samtalade med en
»kadett», som för tillfället icke var upptagen,
samt bad henne få tala vid en »officer», till
hvilken jag önskade framföra ett ärende. Hon
bad mig följa sig, och så kom det sig, att jag
den kvällen fick genomvandra den gamla varieté-
och maskeradlokalens gallerier, korridorer, kläd-
loger och kapprum, numera apterade till expe-
ditionslokak, kadettrum, officersrum o. s. v.
Vi stannade i »kadettrummet», och min led-
sagerska bjöd mig sitta ned, medan jag väntade.
Hon var en ung, sympatisk flicka, tydligen ut-
gången ur samhällets högre lager; hennes eld-
röda tröja och blåa »bonnet» stucko på ett
egendomligt sätt af mot rummets enkla, färglösa
inredning. Det var ett halfstort rum, kring
de nakna, blott här och där med ett bibelspråk
försedda väggarne stodo »kadetternas» sängar
och koffertar; på ett groft furubord midt på
golfvet var kvällsvarden, gröt och mjölk, fram-
satt; några »Stridsrop» tjänstgjorde såsom duk.
Det hela var fullt kasernartadt, men dock icke
alldeles utan en fläkt af den trefnad, som en-
dast kvinnohänder förmå breda äfven öfver det
tarfligaste hem.
Medan jag väntade, frågade jag min följesla-
gerska om ett och annat, och hon svarade täm-
ligen oförbehållsamt. De voro inalles 8 unga
kvinnor, som tjänstgjorde vid »kåren». Medan
somliga skötte mötena i lokalen, hade andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
