Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 26. 26 juni 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891 I DUN 205
till uppgift att göra besök i den kringliggande
stadsdelen, hos fattige, sjuke o. s. v.
»Men har icke den här kåren ett bland de
värsta verksamhetsfälten?» frågade jag.
»Jo, visst är det mycket svårt», svarade hon,
»dock finnes det värre. Oerhördt ofta är här
emellertid bråk och slagsmål, och finkänslighe-
ten får man lägga åsido.»
»Men hvarför har då högkvarteret ställt idel
kvinnor här?» frågade jag. »Måsten I icke
ibland rent af frukta handgripligheter?»
»Ja, nog går det understundom hett till, men
människofruktan vet frälsningssoldaten icke af.»
»Och tror ni eder då kunna uträtta något
midt i denna samling af laster och elände?»
»Med Herrens hjälp hoppas och tro vi alla
det. Ni skulle ha sett, huru lifvet på gatorna
härutanför tedde sig för några år sedan, och
hurudant det nu är! Det finnes så många, som
säga, att vi frälsningssoldater endast äro lättin-
gar. Om de visste, huru vi få arbeta från
morgon till kväll! Och särskildt brukar man
tala om, att unga flickor som jag och mina
kamrater borde stanna och verka i hemmet.
Det må vara, men någon skall också verka bland
samhällets elända, och så länge de, som ega
bättre förutsättningar än vi, dröja att gripa
verket an, så länge må man åtminstone icke
förebrå oss, därför att vi vilja göra, hvad vi
kunna ...»
Hon hade blifvit varm, medan hon talade,
min unga ledsagerska, och nästan fallit in i sitt
vanliga predikomanér. Men där ljöd i hvarje
ord en ton af ödmjuk förtröstan, som ovilkor-
ligt ryckte åhöraren med sig, äfven när man
icke fullt kunde instämma i de uttalade åsik-
terna.
Emellertid infann sig den person jag sökte,
jag fick mitt ärende uträttadt och vandrade snart
åter ned för Lilla Glasbruksgatans krokar.
Snögloppet hade under tiden tilltagit, och
det var nu alldeles lugnt och tyst däruppe på
sluttningen af Mosebackebergen, när jag tank-
full skyndade ned mot Stadsgården. Men där
genljödo ännu i mina öron den unga »fräls-
ningsflickans» ord: »Någon skall också verka
bland samhällets elända, och så länge de, som
ega bättre förutsättningar än vi, dröja att gripa
sig verket an, må man åtminstone icke förebrå
oss, därför att vi vilja göra, hvad vi kunna.»
O, huru ofta döma vi icke egenrättfärdigt
andra, som drifvas af nitälskan för det goda,
medan vi själfva glömma våra plikter och vårt
ansvar! Huru ofta kasta vi icke löjets och
föraktets blickar på dem, som modigare än vi
själfva bekänna sin öfvertygelse ! Och huru
orätt är i grunden dock icke detta!
Nej, må vi gärna medlidsamt beklaga dem,
som blifvit missledda och verka i ovist nit, men
må vi då också icke neka vår beundran åt
dessa svaga, unga kvinnor, som modigt ställt sig
midt bland en storstads nöd och laster för att
på det sätt, som de anse lämpligt, sprida en
upprättelsens solstråle ned i det eländets mör-
ker, för hvilket vi alla i någon mån direkt eller
indirekt bära ansvaret.
I sanning, den, som känner sig utan skuld,
kaste första stenen!
Husmoderlig almanack.
Juli.
Husmodrens värf i juli bestå hufvudsakligen af
syltning, (smultron, jordgubbar, körsbär, halfmogna
krusbär, blåbär, hallon, hjortron, gröna valnötter
etc.), saft- och vinberedning (samma bär), inläggning
(spenat, dill, ärtskidor, spritärter) samt torkning
(körsbär, svamp.) Rökta varor kräfva flitig eftersyn
för mögelbildningens skull samt för att afhålla flu-
gorna, hvarför ingnidning med peppar kring benet
anbefalles. Sängkläder vädras fortfarande; men
sängjiltar utsättas ej för stark sol, enär yllet då an-
tager en obehaglig lukt. Juli månad lär vara den
lämpligaste för ystning.
Vid uppköp på torget af gurkor iakttages att
det är fördelaktigare att välja skrynkliga än allde-
les släta, ty de senare hafva ett betydligt större
fröhus än de förra. Spenat är finast, så länge den
är späd, och innan plantan sätter frö ; den mörka
grofbladiga har ingen god smak; vissen spenat och
sådan som är gulaktig i spetsen undvikes att köpa.
Hos goda rättikor sitta hjärtbladen fast vid frukten
utan att redan ha bildat stjälk.
I trädgården rensas ogräs, luckras och kupas. Gurk-
plantor vattnas försiktigt, för att man så må befordra de-
ras växt, ty långsamt mognande få de lätt bitter smak.
Gurkorna få ett underlägg af en brädlapp eller en
skifferbit, för att de ej må komma i beröring med
marken. Morötter, rättikor, rödbetor o. d. gallras,
potatis kupas. Ny radis-sådd sker ej på nygödslad
jord, utan fastmer i sandjord; i fårorna fylles då
litet jord och salt. Bondbönor och ärter top-
pas. Kålmask bortplockas. Ärter plockas helst
på morgonen, innan daggen torkat. Jordgubbar,
hallon samt alla bär, som skola syltas, skördas vid
torr väderlek. Stenia.
jK*
Förnöjsamhet.
’^ llf örnöjsamhet är ett litet ord, men en
stor dygd», säger ett arabiskt ord-
^ språk, som på omvägar kommit till
oss. Denna dygd delar med många andra
det ödet att icke alltid blifva erkänd. Visst
säger man rätt ofta: hvad han eller hon är
lycklig, som är så nöjd! Men det är fråga
om, huruvida man icke därvid inom sig tyc-
ker, att den, som kan vara så nöjd med så
litet, är en stackare, och om man ej i tan-
karne 1er ett medlidsamt löje samt känner
sig tacksamt stämd mot en mild försyn, för
det man har litet mera storartade vyer och
icke kan vara nöjd med litet. Det är starkt
fråga om, huruvida det icke i allmänhet an-
ses »gentilare» att knota och klaga öfver
sitt öde än att vara nöjd med lifvet, sådant
det är.
Å andra sidan förekommer det ju, att
mången, som i världens ögon synes som den
lyckligaste människa, dock är i verkligheten
mycket mindre lycklig, än den som afundas
honom. Ingen vet, hvar skon klämmer, utom
den, som har honom på, säger ett annat ord-
språk, som, i motsats mot det förra, är all-
mänt kändt och erkändt. Och säkert, är att
mången går genom lifvet med ett skoskaf,
som gnager djupare, än någon tror. Det är
icke något egentligen svårt, icke något tungt,
icke något, som enhvar kan se är hårdt att
bära, men det pinar och plågar och ger in-
gen ro. Det enda, som då är att göra, det
är att noga se efter, hvar skon klämmer, för-
söka upptäcka orsaken och aflägsna den.
Stundom hjälper en helande salva, kallad
tålamod; stundom åter får man taga till
knifven och med en rask operation aflägsna
orsaken till det onda. Det gör kanske ondt,
så ondt, att man är rädd därför, men det
är med detta som med tandutdragning — när
det en gång är gjordt, är man glad öfver att
hafva kunnat besluta sig därför.
Det är nu en gång så här i världen, att
enhvar icke blott måste vandra just den väg,
ödet för honom utstakar, utan också vandra
den i just de skor, som förfärdigas till vä-
gen. Men det är icke sagdt, att dessa också
passa för foten, och så få vi skoskaf. Skorna
kunna vi ej efter behag beställa; de blifva
fina eller grofva, trånga eller rymliga, utan
att vi egentligen förmå göra något därvid.
Men därför behöfva vi ej vara overksamma.
Det kan ej nekas, att mången gång skon
klämmer, där vi ej kunna hjälpa det. Det
ser så ut i alla fall. Men där det så för-
håller sig, hade vi nog oftast kunnat före-
komma det skoskaf, som nu plågar oss. Om
vi, till exempel, från början varit belåtna
med våra skor, så hade de kanske »satt sig
efter foten», som skomakarne säga, och se-
dan i hela vårt lif passat oss ganska bra.
Men nu voro de ej nog fina och moderna,
kanhända, eller icke nog blanka och lysande,
eller stodo icke på nog höga klackar, och
så jämkade vi, sydde in här och lade till
där, ända tills vi fått dem så, som vi ville
hafva dem. Men då passade de kanhända
alls icke hvarken för den väg, som för oss
var utstakad, eller för de fötter, som skulle
vandra den, och så uppkom ett olidligt sko-
skaf, som förbittrar vårt lif och gör oss
missnöjda med vår lott.
Likvisst torde det hända, att antalet af
dem, som afundas andra deras lyx, deras
goda dagar, deras öfverflöd, numera betydligt
minskats. Den som alltså kunde säga, att
detta berodde på ökad förnöjsamhet! Men
tyvärr beror det antaligen på raka motsat-
sen, på oförnöjsamheten. Ty numera nöjer
sig ingen med mindre än detsamma, som an-
dra hafva — alla vilja bo lika präktigt,
kläda sig lika grannt, lefva lika godt, del-
taga i samma dyrbara nöjen. Det vill säga,
alla som räkna sig till ståndspersoner, eller
som det nu till förekommande af all tvety-
dighet heter, öfverklassen.
Och de öfriga följa med, så godt de kunna.
Den burgnare underklassen lefver nu lika
präktigt, som fordom medelklassen, ja, den
yppersta öfverklass. Men då var man nöjd
med sin lott, och om man sökte förbättra
sina vilkor, gjorde man det därför, att det
var en plikt att använda sina pund, när man
hade fått några. Hade man inga, så var
man lika glad ändå och sökte alltid finna
någon ljusare sida af lifvet att trösta sig
med. Den, som icke hade vagn att åka uti,
gladde sig åt sina friska ben och åt att han
kunde gå obehindradt, hvart han ville; den
som ej hade läcker mat, tröstade sig med sin
goda matsmältning o. s. v. Och de olyck-
liga och nödlidande tröstade sig, under de
tunga pröfningarne, med tanken på att allt,
som oss vederfares, delas ut ur samma kär-
leksfulla hand, och hoppades på ett lif efter
detta, där all sorg och vedermöda skulle vara
glömda.
Nutidens pessimism och förnäma själftill-
räcklighet se med förakt ned på gamla ti-
ders fromma förnöjsamhet och undergifna tro.
Denna tid anser sig så vis, så upphöjd, så
lycklig genom sin förmåga att så där se allt
i stort. Ja, det kan så vara med visheten
och högheten — den torde nog vara odispu-
tabel, men med lyckan är det, med förlof,
allt både si och så.
Den nya tiden ser nämligen i lyckan allt
för ofta tillfälle och förmåga att tillfreds-
ställa njutningsbegäret, utan att besinna, att
detta begär aldrig kan tillfredsställas, utan
beständigt växer, tills det ändtligen tager
slut, då det är och förblir dödt och aldrig
mer kan väckas till lif.
Men lyckan består ej i att kunna få allt,
hvad man vill, utan.i att vara nöjd med
allt, hvad man har. Detta kan ej gärna
bortresoneras. Då först, när man är nöjd
med det man har, då först blir man rätt
glad åt hvarje liten tillökning däri. Är man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
