Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 26. 26 juni 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
208 I D U N 1891
»Hon är utmärkt vacker», ljöd det lugna svaret.
»Det är ett österländskt utseende. Kanske hon
är judinna?»
»Åh, hvad tänker du på.»
»På civiläktenskap och kontrakter och allt det
där, som ju hör till giftermål mellan olika tros-
bekännare», sade flickan med ett mörkt leende.
»Nej, så illa är det ändå inte», genmälde gref-
vinnan med en viss tillfredsställelse, att det kun-
nat vara sämre än det var. »Så hänsynslöst kunde
Nils aldrig hafva handlat.»
»Hvarför inte?» återtog Blenda. »Detta utseende,
förenadt med en så kolossal rikedom, kunde nog
förvrida hufvudet på en ung man.»
Modern såg gladt öfverraskad upp på den ta-
lande, men dennas blickar voro med ett så dy-
stert, ja hatfullt uttryck fästade på den förtrollande
bilden framför henne, att den gamla damen genast
kväfde det glada instämmande, som sväfvade på
läpparne och i stället lugnt sade: »Ja, det är
sannt. För öfrigt få vi ej glömma, att det hela
nu är en fait accompli, och vi måste bereda oss
att taga vänligt emot flickan, när hon kommer.»
»När hon kommer?» upprepade Blenda häftigt.
»Kommer hon hit?»
»Ja, Nils skrifver, att han tagit sig en månads
ledighet för att tillbringa den bär i hemmet till-
sammans med fästmön. Han är öfvertygad, säger
han, att våra fördomar, som han kallar det, skola
försvinna, då vi få lära känna henne.»
Blenda tycktes i begrepp att gifva ett skarpt
svar, men hindrades lycklitgvis genom tjänarin-
nans inträde. Denna anmälde, att friherrinnan
Stjernfelt helsar och frågar, »om herrskapet ville
dricka kaffe i trädgården i eftermiddag.»
Grefvinnan skakade på hufvudet. »Det är för
varmt. . . jag orkar inte . . . vill du gå, Blenda?»
»Nej, omöjligt», svarade denna och lemnade
hastigt rummet.
»Fråga fröken Elsa» sade grefvinnan, »hon är
visst i sitt rum.»
Om några minuter kom Elsa in. »Slipper jag
inte?» frågade hon bedjande. »Mamma kan väl
tänka sig, hur alla där skola..,»
Grefvinnan afbröt henne genom en varnande
höjning af handen och en blick på tjänarinnan »Hel-
sa», tilltalade hon den sistnämnda, »helsa och tacka,
men säg, att jag ej orkar, och att fröknarna äro
upptagna». Sedan flickan gått tilläde hon: »Jag
förstår nog, bvad du menar. Vi få säkert sitta
emellan därborta. Afunden öfver den stora rike-
dom, som kommer Nils till del, blir säkert en
djup indignation öfver messaliansen. Men dådet
nu är afgjordt, få vi hålla god min, och du måste
hjälpa till att försona Blenda därmed. Hon är
mycket upprörd.»
»Ja, nog blef jag häpen, men då det, som mam-
ma säger, inte kan ändras, är det ju icke värdt
att taga det tragiskt. Jag undrar, när vi få se
henne personligen?»
»Rätt snart. Nils skrifver, att de komma hit
med första, för att stanna här en tid.»
»Nå det var bra», genmälde Elsa, i det hon
böjde sig ned öfver moderns axel för att ännu
en gång se på porträttet. »Hon ser allt tämligen
öfvermodig och bortskämd ut, men glindrande
vacker är hon. Och så elegant sedan ! Tänk hvil-
ken sensation hon kommer att väcka här i vår
lugna vrå. Hvar skall hon bo?»
»Det har jag inte tänkt på ännu. Vi måste låta
Blenda få vara med och bestämma det.»
»Hon kan gärna få mitt rum. Det är luftigt
och trefligt, och jag kan bo i fruktrummet under
tiden. Men hvad skrifver Sten?»
»Jag har rent af glömt bort hela hans bref för
den här historien. Låt oss se.» Och hon genom-
ögnade hastigt de få raderna. »Han kommer också
hem», berättade hon. »Han har skadat sitt ben,
inte farligt, men dock, så att han ej får rida mera
under mötet.»
»Så roligt!» utropade Elsa, men hejdade sig och
tilläde, »ja, inte att han skadat sig, men att han
kommer hem nu, så blifva vi alla samlade. Men
nu måste jag tänka på middagen. Något lätt,
-eller hur?»
»Så lätt som möjligt i denna värme, mitt barn»,
sade grefvinnan leende, hvarefter Elsa gnolande
gick ut och modern återtog sitt arbete och sina
tankar.
1 den så kallade kaffebersån, en stor löfsal i den
vidsträckta Stjernfeldtska trädgården, var allt på
vanligt sätt ordnadt för ett större kafferep. Och
här på stället var detta vanliga något ganska stor-
artadt. Vid ena sidan stod ett bord, betäckt med
en snöhvit damastduk samt antikt silfver och pors-
in. Korgar med bakverk voro utställda här och
där, och i midten tronade en ofantlig, ännu tom
blomstervas. På andra sidan i löfsalen syntes ett
serveringsbord, fullsatt med förfriskningar, apelsi-
ner, inlagda lingon, en tårta, slipade karaffiner
med olika slag af viner, till och med punsch, ty
det kunde ju hända, att herrarne tittade in längre
fram. Äfven här fanns en midtelpjäs, en stor is-
kylare af silfver, ur hvilken några sodavattens-
flaskor stucko upp sina ståltrådsombundna halsar.
Det kändes svalt mellan de lummiga väggarne,
hvilka voro så täta, att knappast en solstråle kunde
genomtränga bladmassan för att glänsa på ett
silfverlock eller gnistra i det rubinröda vinet. Allt
såg så trefligt och inbjudande ut, att man ej kunde
undra på den belåtna min, som kom arrangemen-
terna till del från värdinnan, hvilken nu inträdde,
åtföljd af sin dotter, den senare bärande en massa
blommor, hvilka hon ordnade i vasen.
Friherrinnan Stjernfeldt var liten och tämligen
korpulent, men likväl liflig och rörlig. Själf be-
gåfvad med ett muntert lynne, ville hon gärna se
alla glada omkring sig, och, enka med en enda
dotter och en rätt betydlig förmögenhet, hade hon
gjort sig till medelpunkt för sällskapslifvet i sta-
den, ehuru hon, hvad rangen beträffar, ej kunde
räknas som den förnämsta. Hennes dotter var
hvad modren varit vid hennes ålder och skulle
säkert komma att till punkt och pricka likna sin
mor, då hon uppnått dennas femtio år.
Hon hade nu slutat att ordna sina blommor,
jämkade några koppar till rätta, såg därefter på
sin klocka och sade skrattande: »Nu komma frök-
narna Sköld. Det var i grefvens tid man blef i
ordning.»
Friherrinnan satte sig och framdrog ur en korg
sin stickning. Hon följde noga med alla tidskrif-
ter för handarbeten och öfverraskade ständigt sina
vänner med de underbaraste målningar, sömnader,
stickningar och dylikt. Hon hade knappt hunnit få
arbetet i ordning, förrän den till en tvärgata le-
dande trädgårdsgrinden hördes slås igen, och strax
därpå förmörkades bersåns ingång af två höga
gestalter.
Fröknarna Sköld hade i sin ungdom på krino-
linernas tid, varit ståtliga företeelser. Fadern var
kommendör i flottan och kanske därför, kanske
emedan de i sina vidlyftiga garneringar verkligen
liknade skepp under fulla segel, hade deo erhållit
och buro ännu binamnet fregatterna. Arens tä-
rande tand och det vexlande modet hade dock
småningom borttagit allt rundt och fylligt hos dem,
och skulle man nu liknat dem vid något dylikt,
måste det blifva ett par stormaster, raka och smala,
men ännu bärande vimpeln i topp, hvilket syntes
då de aftagit sina knutna, svarta hufvudbonader.
Den mördande elden ur deras ögon hade slock-
nat, men deras tungor mer än ersatte dess plats.
De lefde nu på en liten pension, voro oskiljaktiga
och hade infört en berömvärd ordning i den lilla
staden: de kommo nämligen alltid på den minut
de voro bjudna, och då måste ju andra göra så
med.
De båda systrarna hade därför knappast hun-
nit helsa, förrän smällarne i trädgårdsgrinden
bebådade de öfriges ankomst: majorskan Mac-Bley,
ett medelålders fruntimmer med ett något simpelt
utseende, men med skarpa, kloka ögon bakom
lorgnetten. Prostinnan Strömstedt med dotter,
den förra rak och ståtlig, en blifvande biskopinna,
sades det, dottern sjutton år, glad och med ett
behagligt väsende. Doktorinnan Vennersten, pro-
vinsialläkarens fru, musikalisk och road af säll-
skapslif. Sedermera kommo en del äldre och
yngre damer, hvilka skola presenteras i mån af
behof, och så kastade värdinnan en blick omkring
sig och tillsade dottern att taga ut kaffet.
»Få vi ej se Måneskiölds i dag?» frågade major-
skan Mac-Bley, och det lätta sorlet från de öfrigas
tungor lade sig ögonblickligen, medan alla andlöst
lyssnade till svaret.
»Nej», ljöd detta, »grefvinnan orkade ej, och
fröknarna voro upptagna.»
»Åh... Ah ... Hm ...» ljöd det under menande
blickar och skakningar på hufvudet.
Men nu kom kaffet, och såsom genom gemensam
öfverenskommelse uppsköts det intressanta ämnet,
tills den för handen varande viktiga förrättningen
var undangjord. Så snart första koppen, påtåren
och i enstaka fall »femton droppar» af det »sköna,
starka kaffet» voro intagna, kaffeattiraljen bortta-
gen och arbetena framtagna, öppnade värdinnan
själf den brännande frågan med orden:
»Nå, hvad tycks om den nya förlofningen?»
Allas händer nedsjönko i knä’t och utropen:
»Förvånande, oerhördt, alldeles otroligt!» korsade
hvarandra, till dess majorskans skarpa stämma
genomträngde sorlet.
»För min del förvånar det mig ej», sade hon
menande, »jag väntade mig nästan detta.»
»Åh!»
»Jo, min son har flere gånger skrifvit om den
rent af skandalösa kurtis, som grefve Nils förde
med flickan.»
»Ja, löjtnant William bör känna till saken, han
låg ju för ankar där», sade fröken Arabella Sköld
spetsigt. »Fregatterna» begagnade gärna sjömans-
uttryck.
Majorskan gaf talarinnan en hvass blick genom
lorgnetten, men svarade lugnt: »Det vet jag visst.
Han umgås liksom de andra militärerna i det rika
huset och måste naturligtvis då visa sig artig mot
dottern.»
»Hur ser hon ut?» frågade doktorinnan. »Ar
hon lika vacker som rik, så ...»
»Hon lär se rätt bra ut», svarade majorskan,
»ehuru visst inte mer än de flesta. Men hvad
behöfs det, när man har millioner!»
»Men», invände värdinnan, »inte är det säkert,
att grefven låtit inverka på sig däraf. Vi minnas
ju alla, hur oegennyttigt han afslog en lysande
framtid med uttrycket: jag vill själf förtjäna mitt
bröd.»
»Ja, det var därför, att hans envishet kom med
i spelet», genmälde majorskan. »Och hvem vet,
om det ej varit så nu också. De högmodiga frun-
timmerna ha nog ej sparat på förmaningar.»
»Jag skulle velat se Blenda, då de fingo under-
rättelsen», hånade fröken Eufemia Sköld. »Hon
får nu allt stryka segel en smula.»
»Jag tycker, att det är synd om den själfrådige
unge mannens anförvandter», sade prostinnan i
den docerande ton, hon alltid använde, och som
så hjärtligt retade en del af hennes goda vänner.
»Både grefvinnan och flickorna äro älskvärda frun-
timmer om också en smula bekajade med högmod.
Men att få in en judinna i släkten, det är ändock
väl hårdt!»
»Judinna?» »Är hon judinna?» surrade det
rundt om.
Majorskan öppnade läpparne, men knep åter
tillsammans dem med en elak gäckande min.
»Och så ligger ju fadren i stora affärer», me-
nade en gammal kaptenska, som aldrig haft andra
affärer än ur hand i mun. »Hur lätt kan inte en
handelsman stupa öfver ända, det ser man ju alla
dagar »
»Och då sitter den stolte grefven där med sin
judinna», sade fröken Arabella i beklagande ton.
»Men är det säkert, att hon är judinna?» frågade
doktorinnan.
»Det hörs väl på namnet», svarade prostinnan
tillrättavisande. »Gutheimer! Det är då ett äkta
judenamn, om något är det.»
»Nå, om så ock skulle vara, är det väl inte sä
rysligt farligt», menade den lilla försvarerskan.
»Nu för tiden . ..» hon tystnade tvärt för den för-
intande blick, som träffade henne ur prostinnans
ögon.
»För resten skall hon vara förfärligt bortskämd,
har jag hört», upplyste en.
»Och gränslöst kokett», tillfogade en annan.
Diskussionen började blifva lifvad, ett par ta-
lade på samma gång, små kotterier bildades, och
det. var märkvärdigt så mycket alla »hade hört»
om just denna unga flicka nere i Göteborg. Slut-
ligen hade de • genom jämförelser och små kom-
pletteringar här och där kommit därhän, att gref-
ven var ruinerad och tog judinnan för penningarnes
skull, hänsynslöst sättande sig öfver allt, som
gjorde detta parti så upprörande. Hvad henne
beträffar, hade hon fått en bristfällig uppfostran
och koketterat så vildt med alla möjliga, att hon
numera måste vara mer än glad att ännu kunna
få köpa en grefvinnetitel för sina pengar, af hvilka
för resten ingen visste, om det verkligen fanns så
särdeles mycket. Och med ljuf inre tillfredsstäl-
lelse beklagade vännerna nu innerligt den stackars
modern och systrarna och hoppades blott, att dessa
aldrig skulle behöfva ens se den dem så hänsyns-
löst påtvingade släktingen.
(Forts.)
Innehållsförteckning:
Från utställningarna i Göteborg ; I : Svensk konstslöjdut-
ställning. (Med porträtt.’» — Hågkomst ; dikt af E. N. Sö-
derberg. — Landvinning; af S. M. — På irälsningsestraden ;
bilder ur nutida lifvet, tecknade för Idun af Vila. Lundström
1 : En interview vid Lilla Glasbruksgatan. — Hiismoderlig
almanack; Juli; af Stenia. — Förnöjsamhet; af Mathilda
hanglet. — Canituceia ; novell af Matilde Serao ; lrån italien-
skan för Idun af E. N. (Slut fr. löreg. n:r.) — Småstadslif;
en verklighetsskildring för Idun af C. O. Gumœlius. (Forts.)
De smycken, som fortfarande för den s. k. lilla toaletten äro förherskande, äro alltjämt de små emaljerade blommor och fjärilar som under vintern 1890 väckte så stort
I^Zeende iPans. De modernaste äro Ifiol-, Blåklint- o. Penséebroscherna samt de små hvit- och blaemaljeradeJiarilarne_Prisen stalla sig olika fr. 6 till 15 kr. Sandas efter
rekvisition till landsorten i rek. bref, från Juvelerar HALLBERG, Regeringsgatan ».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
