Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 26. 26 juni 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891 IDUN 207
henne nattvarden för alla hennes syndiga
tankars skull.
Hvarenda dag regnade det, och Ciccotto
och Cannituccia kommo hem alldeles genom-
väta. Canituccia lyfte upp sin röda kjol öfver
hufvudet, så att endast skjortan skyddade de
magra benen, och medan hon vadade genom
vatten och smuts, drypande af regn, ropade
hon åt Ciccotto:
»Spring, Cicotto lilla, spring fort, för jag
är alldeles våt — men där hemma brinner
brasan, och där ska’ vi värma oss!»
Men ofta var elden slocknad, och Cani-
tuccia fick lägga sig och sofva, ännu allde-
les genomdränkt af regn. I denna novem-
ber månad sades det i Yentaroli, att Maria,
la rossa, dött i Capua af tyfus, och presten
framhöll henne som ett varnande exempel i
sin predikan, så att han fick flere unga flic-
kor att rodna, som tydligen hade något
på sitt samvete. Så talade de om för Ca-
nituccia, att modern var död, men hon för-
stod ingenting, utan hörde på hvad de sade
utan ringaste uttryck.
Yid den tiden hade Ciccotto blifvit’ så
tjock och fet, att man icke längre kunde
föra honom långt bort för att beta; — han
hade svårt för att gå. Förgäfves lockade
Canituccia på honom, han hade icke styrka
längre. Första gången Canituccia måste
lemna honom och gå upp på bergen och
samla ris, plockade hon en mängd ekollon
åt honom, som hon bar med sig hem i sitt
förkläde. Innan hon gick för att hemta
vatten vid brunnen, för att bära mat till
Crescenzo ute på fälten eller i något annat
uppdrag, sprang hon alltid ett ögonblick och
tittade på Ciccotto. Och när hon kom till-
baka, innan hon åter gick in i köket, gick
hon på nytt och helsade på honom. Det
förskräckte henne bara en smula, att se ho-
nom så onaturligt fet, så mycket tjockare än
hon själf, som var mager som en kvastkäpp.
En afton i december, då hon kom från
brunnen, fann hon presten, Ottaviano, Nicola
Passaretti och Crescenzo i lifligt samtal på
gården, hvarpå alla tre begåfvo sig bort och
beskådade Ciccotto. Hon förstod ingenting.
Men följande dags afton kom slaktaren
från Carinola, och Teresa förde med sig Ko-
saria, Gasparre Rossi’s tjänstflicka. Det var
stor uppståndelse på gården och i köket; i
spiseln stod en stor gryta öfver en flammande
eld; alla stora fat, alla ämbar, alla byttor
voro framsatta, i ett hörn stod vågen, på
bordet lågo små och stora knifvar, trattar
och skedar. Pasqualina, Teresa och Rosaria
sprungo omkring med uppskörtade kjolar
och hvita förkläden. Slaktaren gick och kom
med mycket viktig uppsyn. Allt detta såg
Canituccia, utan att förstå, hvad det betydde.
Slutligen frågade hon Teresa helt sakta:
»Hvad ska vi göra i kväll?»
»Julen är kommen, Canituccia! Yi ska’
slakta Ciccotto!»
Canituccia ryste till ett ögonblick; därpå
gick hon ut och kröp ihop i ett hörn på
gården för att se Ciccotto slaktas. Hon såg
vid det fladdrande ljusskenet, att de släpade
honom ut på gården, och Nicola Passaretti
och Crescenzo höllo fast honom. Hon hörde
de förtviflade grymtningarne af Ciccotto, som
icke ville dö, och såg slaktarens knif,
som stack honom i halsen. Hon såg, hur
de skuro af honom hufvudet och lade det
på ett fat med en frisk lagergren bredvid.
Och så såg hon, hur de styckade hans kropp
i två delar och vägde den, och hon hörde
utrop af glädje öfver resultatet, som var öf-
ver förväntan godt.
Hon satt alltjämt kvar i mörkret, inkru-
pen i ett hörn af gården. Timmarne gingo
i den kalla decembernatten. Slutligen ro-
pade någon in henne i köket. Rosaria och
Teresa höllo på att stoppa korf, slaktaren
och Crescenzo togo hand om skinkorna och
fettstyekena, medan Nicola öfvervakade svin-
istret, som smälte i den stora grytan. Pas-
qualina stod vid ett hörn af spiseln och
stekte palt i en panna. Alla pratade,
lifligt och gladt, gripna af glädje öfver allt
detta kött, allt detta fett och öfverflöd,
uppeldade af hettan och arbetet.
Canituccia stannade på tröskeln och såg
på dem, utan att tala, och utan att stiga in.
Då kom Pasqualina att tänka på, att flickan
icke ätit på hela dagen, och då det var en
festafton för henne, skar. hon en bit svart
bröd, lade en bit palt därpå och räckte det
till Canituccia:
»Ät det här», sade hon.
Men Canituccia, som var halfdöd af hun-
ger, skakade på hufvudet och svarade nej.
Småstadslif.
En verklighetsskildring för Idun
af
C. 0. Gumælius.
(Forts.)
■r-ftjlch om han så ville hjälpa Sten, som kostade
Aû/ så rysligt, kunde kanske Elsa få komma ut
till Paris, dit hon längtade så mycket för
målningens skull. För öfrigt var ju flickan ung,
utmärkt vacker, efter hvad Nils skref och hade
fått en ytterst vårdad uppfostran samt var följ-
aktligen för sin person värdig sin lysande plats.
Det skulle ju då vara orätt att bortkasta så myc-
ket, endast därför att hon ej var af adlig börd.
Detta ungefär var det, som grefvinnan redan
länge tänkt, och som hon nu försökte klargöra för
dottern. Denna satt åter blek och lugn vid sitt
arbete. Alla spår af rörelse hade försvunnit, och
äfven sedan modren slutat, fortfor hon att iakttaga
tystnad. Den gamla lät de förut nervöst arbetande
händerna nedsjunka i knäet, aftog glasögonen och
betraktade dottern.
»Nå, hvad säger du?» utbrast hon något otå-
ligt. »Hvad tänker du på?»
Ett bittert leende krusade flickans läppar. »Jag
tänker på», svarade hon långsamt, »hvilken makt
penningen ändock har. Om doktor Ek varit mil-
lionär i stället för en fattig medicine kandidat,
hade kanske hindren för vår förening ej varit så
oöfvervinneliga. Men då var det endast fråga om
det omöjliga för någon af vår släkt att gifta sig
med en o.frälse. Nu tyckes ett sådant parti tvärt-
om mycket önskligt.»
En svag rodnad färgade ett ögonblick grefvin-
nans infallna kinder, då hon med en viss häftig-
het svarade: »Det är nu andra gången du vidrör
detta ämne, som jag trodde vara glömdt för alltid,
i synnerhet sedan du nu står i begrepp att gifta
dig. Inser du då icke, att det är en stor skilnad
härvidlag? När en dotter ur ett förnämt hus gif-
ter sig med en ofrälse, afsäger hon sig sin börds
alla företräden och stiger ned till sin makes krets,
då däremot en adelsman höjer sin maka upp till
sig, utan att förlora det minsta af sina rättigheter
eller sin ställning.»
»Jag ser saken från en annan synpunkt», gen-
mälde dottern. »Om jag gift mig med Ek, hade
jag frivilligt aflägsnat mig ur vår släkt, som så-
lunda ej haft något vidare ondt af mig, ja, kanske
till och med ej utan tillfredsställelse erkänt min
man nu, då han blifvit lifmedikus och gunstling
vid hofvet. Då däremot Nils gifter sig med den
där flickan, inför han för första gången borgerligt
blod i vår familj, och den fläcken kan sedermera
aldrig utplånas, att den blifvande hufvudmannen
haft en sådan mor. Hvad mig själf beträffar, in-
såg jag ju också snart min förvillelse och gaf fri-
villigt vika, huru ung jag än då var, och har se-
dan aldrig ångrat detta offer.»
»Ja, du gjorde oss då en stor glädje, min flicka»,
sade modern, »och skulle göra det äfven nu, om
du kunde se saken på samma sätt som jag.»
Blenda skakade på hufvudet, men sade därefter
i gladare ton: »Vi gräla ju om påfvens skägg.
Jag hoppas, att Nils förskonar oss från allt bry-
deri i detta fall.»
Grefvinnan kväfde en suck, i det hon återtog
sitt arbete. Och så sutto de åter tysta och flitiga,
hvardera försjunken i sina tankar.
Från trädgården hördes genom det öppna fön-
stret en glad röst muntert gnola, och strax där-
efter inkom en ung flicka i salongen. Hon lik-
nade Blenda så betydligt, att man ej kunde miss-
taga sig på, att de voro systrar. Samma ädla
drag, samma bruna ögon och mörka hår, samma
höga gestalt, men skilnad fanns dock. I stället för
Blendas allvarliga, bleka anletsdrag och stilla vä-
sende såg man hos Elsa rosor på kind och lif i
öga och rörelser. Hon var klädd i en tunn, be-
kväm sommardräkt af ljust bomullstyg utan alla
prydnader, utom en gammaldags guldbroseh som
sammanhöll den släta, hvita kragen.
»Att ni kunna sitta härinne i de kvafva rum-
men, då det är så friskt och skönt därute under
träden», utropade hon muntert, kysste modren på
pannan och lade lekfullt handen öfver den fina
knypplingen.
»Akta, akta», utropade den gamla förskräckt,
»du kunde just ställa till det vackert åt mig.»
»Det är inte så farligt», svarade Elsa skrattande
och såg med detsamma på det fina arbetet. »Men
att mamma nu igen tagit sig för ett sådant mön-
ster», fortsatte hon. »Mamma vill bestämdt för-
störa ögonen.»
»Det kostar inte på mig alls», genmälde mo-
dern, »det går af gammal vana. För öfrigt vill
jag hafva den riktigt vacker, ty det är ju min
enda så att säga personliga lysningspresent åt
Blenda.».
>0, moder, ve! Mitt samvete mig plågarl» de-
klamerade Elsa. »Jag hinner bestämdt aldrig min
matta färdig. Men», tilläde hon i förtvitlad ton,
»hvem kan väl arbeta med yllegarn i sådan här
värme!»
»Seså, lugna dig, Elsa», sade Blenda leende,
»hinner du ej den vackra mattan färdig till bröl-
lopet, så får jag den sedan.»
»Nej», utropade systern högtidligt, »nu är det
slut med lättjans sköna dagar, och hädanefter
skall flitens lampa brinna både natt och dag.
Men där kommer Anna med posten», tillfogade
hon i vanlig ton. »Bref och tidningar. Ett paket
tiil mamma från Nils och, har man sett på ma-
ken, ett bref från Sten. Hvad kan den herrn vilja?
Ett till Blenda från . . . Stockholm, tror jag och
.. . intet till mig! Nåja, inga bref äro goda bref,
och jag får nöja mig med tiduingarne. Posten,
Dagbladet och Idun med Modetidning. Nå, det
var bra, så att jag kan få min nya klädning rik-
tigt modern. Och så är det väl slut på berättel-
sen i det här numret...»
Och medan de öfriga öppnade sina bref, kikade
hon mellan bladen i Idun och var snart på stå-
ende fot fördjupad i läsningen. Efter en stund
lade hon ifrån sig tidningen och sade med en li-
ten belåten suck: »Den slutade bra» samt gick
därefter att få del af de öfrigas post
På golfvet bredvid grefvinnans plats syntes em-
balleringen till hennes paket, ett par tjocka papp-
skifvor och en hop omslagspapper. Den gamla
damen var djupt försjunken i läsningen af ett
långt bref. Framför henne låg, stödd mot knyp-
peldynan, en ovanligt stor fotografi. Elsa fattade
denna med båda händerna och höll upp den fram-
för sig.
»Har Nils skickat den här?» frågade hon och till-
lade lifligt : »En så förtjusande flicka ! Hvem är
det?»
Grefvinnan dröjde ett ögonblick och svarade
sedan med låtsadt lugn: »Det är hans fästmö,
Isabella Gutheimer.»
»Ah», ljöd det från systrarnas läppar. Modren
väntade en stund, men då ingen sade något vi-
dare återtog hon sin Jäsning af brefvet. Elsa lade
tillbaka porträttet och gick ut till sitt rum.
Slutligen var brefvet genomgånget, det samman-
veks omsorgsfullt, och grefvinnan tog åter porträt-
tet i betraktande.
»Det gick således ändock därhän», sade hon
med en suck, oviss om den gällde själfva saken
eller den strid hon förutsåg. »Vill du ej se på
hennes porträtt, Blenda?» tilläde hon.
Dottern reste sig lydigt och gick fram samt mot-
tog bilden.
»Nå, hvad tycker du?» frågade den gamla med
någon oro.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
