Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 27. 3 juli 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I DU N 213
1891
Hvad som mest förvånade Lisa var det ovana
tilltalsordet. Hemma var det endast pappa och
mamma, som sade du ät hvarandra.
»Hvad heter du?» frågade den nya bekant-
skapen.
»Elizabeth Gyllenancker,» svarade Lisa.
»Gyllen — Ancker! . . . hvad ska du med
två namn ?... du är minsann rik på allting,
dul Mitt namn är Selma, och mor heter Jo-
hansson. Nå, ska vi springa dit bort och
dricka?»
»Nej, tack, jag är inte törstig. Har . . .
Selma sett fåglarna bada?» frågade Lisa och
lutade sig öfver stenkanten.
»Ja då, många gånger, det är lustigt, . . .
se där kommer just en, som söker efter ett bra
badställe åt sig.»
Begge barnen betraktade lika intresserade
sparfvens alla rörelser. För att kunna se bättre
makade Lisa sig litet högre upp, förlorade ba-
lansen, och ett ögonblick sågs ett par små
lackerade skor vildt fäkta i luften. Hon skulle
ovilkorligen ha fallit i vattnet, om icke Selma
ined nästan vild häftighet ryckt henne till sig.
En stund höll hon den lilla varelsen tryckt
tätt intill sig, och så satte hon henne varligt
ned på stenbänken.
»Du kunde ju ha drunknat, stygga, stygga
unge!» sade hon och glömde i sin förskräc-
kelse, att vattnet ej ens var kvarters djupt.
»Drunkna?» frågade Lisa, »hvad är det?»
»Det är, när man faller i sjön och dras upp
utan lif, » förklarade Selma, stolt öfver att
kunna undervisa någon, som visste mindre än
hon själf.
»Jaså, det är när man blir död,» sade Lisa
eftertänksamt och knäppte ihop sina händer,
»och får komma till Gud!» tilläde hon med
högtidligt allvar.
»Ja, naturligtvis får du komma till Gud!»
sade Selma med ett underligt leende. Hon
hade under sina tolf lefnadsår sett tillräckligt
med orättvisa i denna världen för att ha an-
ledning, tyckte hon, att tvifla på rättvisan i en
annan. Hon föreställde sig himlen uppfylld af
allt, som var godt och skönt, och då det goda
och sköna på jorden uteslutande tycktes till-
höra de rika, så var det ju icke svårt, enligt
hennes filosofi, att förstå, hvilka som hade till-
träde till himlen.
»Om jag är snäll, får jag komma till Gud,
inte annars,» sade Lisa.
»Jag undrar just, hvad du skulle göra, som
inte vore snällt!» brummade Selma och upp-
sökte det minst smutsiga hörnet på sitt för-
kläde för att torka af den lillas sidenfodrade
jacka. »Har du kanske någonsin varit elak .. .
ljugit? ...»
Lisa såg upp i Selmas ansikte med oför-
ställd förvåning.
»Ja du vet inte ens, hvad det är. . . nå,
narrats då?»
En flammande rodnad flög öfver Lisas an-
sikte, hon sänkte hufvudet och hviskade: »jo,
narrats har jag en gång!»
»Du?» tonen uttryckte tvifvel med en liten
bisats af skadeglädje.
»Ja...» det lilla ansiktet höjde sig åter,
skamset och bedröfvadt i afvaktan på det klan-
der, hon väntade att få höra . .. »Och så . . .
fick jag smäll!» hviskade hon i Selmas öra.
»Hur kunde någon slå dig!» utropade Selma
harmset och for med handen sakta öfver Lisas
lockar.
»Det var på min födelsedag, och jag hade
ätit upp alla karamellerna i min boriboniere.n
»Din — hvad för slag? ...»
»Min karamellask!»
»Jaså!»
»Och när mamma sedan frågade mig, så sade
jag, att jag bara tagit två små bitar!»
Bikten aflades med det högtidliga allvar, som
Lisa tyckte, att den fordrade.
Under det att hon lyssnade, gjorde Selma
jämförelser mellan Lisas bekännelse och det
långa syndaregistret, som hvilade på hennes
eget samvete.
»Tror Selma, att Gud har förlåtit mig?»
frågade Lisa med bäfvande ängslan, »och att
jag får komma till honom, när jag blir död?»
Selma slog armarne om den lilla, lyfte henne
upp i sitt knä och gungade sakta fram och
tillbaka med henne.
»Du skulle inte komma till himlen, du, som
redan är en liten engel här på jorden ! » sade
hon, och för första gången kände hon blygsel
öfver alla de småsynder, som dåligt exempel
och obegränsad frihet lockat henne till att
begå. »Ack, den som ändå finge komma till
himlen!» tilläde hon skyggt.
Lisa, som annars var mycket njugg med
sina smekningar, reste sig plötsligt upp och
kysste Selma på munnen. »Alla, alla männi-
skor, som äro goda, fä komma till Gud!» sade
hon, och då Selma förblef tyst, frågade hon
deltagande: »Har Selma narrats någon gång
för sin mamma?»
Selma satt och stirrade rakt framför sig.
Det var någonting oerhördt, som händt henne.
För första gången i sitt lif hade någon kysst
henne, visat intresse för, huruvida hon var god
eller dålig. Och så detta herrliga löfte, som
hon icke kunde annat än tro på, då det jub-
lade fram från de älskliga läpparne. Alla, alla
människor få komma till Gud! Hon började
gråta, först sakta, sedan allt häftigare.
»Hvarför gråter Selma?» frågade Lisa för-
skräckt.
»Jag vet inte . . . men, jag ska’ inte gråta
mer, bli inte rädd! Ser du, jag är så dålig,
så dålig! Och det har jag aldrig tänkt på förr . . .
aldrig brytt mig om!»
»Selma har då narrats många gånger?» frå-
gade den lilla bestört.
»Usch, jag ljuger hvarenda dag. ..»
»Men om Selma ber Gud om förlåtelse, så
kanske han inte blir så fasligt ledsen, . . . jag
ska också be för Selma i kväll,» försäkrade
Lisa lugnande.
»Åh, det är så mycket annat jag har gjort
— luggat ungarne hemma på gården, slagit in
grannarnas fönster och ... och ... stulit bakel-
ser i brödboden ! » Hon vände sig bort ifrån
Lisa, medan hon bekände, hvad som tyngde
mest på samvetet.
Men Lisa endast såg på henne med förvå-
nade, deltagande ögon. För henne vore dessa
förseelser, som hon ej förstod, af mindre bety-
delse, än den hon sjelf begått — att ha narrats !
»Ser du, det där att ha stulit är det värsta
— för det kan polisen ta en för, — så det
lär väl inte Gud kunna förlåta mig!» sade
Selma suckande.
Lisa var alldeles rådvill. För första gången
kände hennes lilla hjärta behof af att lindra
en likes bekymmer, men hon visste ej hur; —
bakelsesnatteri var någonting, som låg alldeles
utom hennes fyraåriga erfarenhet.
»Är du riktigt säker på, att alla människor,
som inte äro dåliga, komma till Gud?» frågade
Selma tveksamt.
»Alla, alla!» sade Lisa tvärsäkert.
»De fattiga också?»
Lisa hade ett mycket sväfvande begrepp om,
hvad som menades med ’de fattiga’, men hon
svarade utan betänkande: »Alla, alla!»
»Men jag är så fasligt dålig!» sade Selma
hopplöst.
Lisa letade i sitt minne efter några tröste-
grunder, men fick ej fatt i någonting annat än
— Gud som hafver barnen kär. »Ser Selma,
det står inte, Gud som hafver de snälla bar-
nen kär, utan han håller nog af alla. Och
ma bonne säger, att om vi be honom förlåta
oss, när vi varit stygga så gör han det. Bru-
kar Selma läsa Fader vår först, eller Gud som
hafver?»
Selma kunde icke ljuga inför dessa oskulds-
fulla ögon, men hon ville ej heller, att hennes
lilla väninna skulle dra sig ifrån henne med
motvilja och sorg, därför svarade hon: »jag
skall alltid läsa mina böner, som du läser dina
— är du nöjd då, liten?»
Ett utrop af glädje och bestörtning kom de
båda barnen att se upp, och där stod Lisas
mamma förvånad och orolig framför dem. Hon
hade letat genom halfva torget efter sin älsk-
ling, och här fann hon henne uppkrupen i knät
på en smutsig trasunge.
Hennes nåd såg på Selma med oförställd
motvilja. Flickan kände till den där förakt-
fulla blicken, som alltid mött henne, då hon
kommit i någon beröring med »de bättre».
Hennes ögon lågade af fientligt trots, då den
fina frun utropade: »Hur kan Lisa bära sig
så illa åt — klänga upp i knät på ett sådant
där barn ! »
Men all vrede försvann, då en liten hand
smög sig tröstande i hennes och en orädd bar-
naröst svarade: »Det här är Selma, mamma,
och om mamma vill, så följer hon nog med oss
hem. Jag vill sä gärna visa henne mina bil-
derböcker ! »
Selma såg på den vackra frun med bedjande
ögon. Tanken på att aldrig mer få se Lisa,
aldrig mer höra den lillas älskliga röst gjorde
henne alldeles förtviflad. Hon förstod, fastän
dunkelt, att det frö, som blifvit nedlagdt hos
henne i dag, behöfde vårdas för att icke för-
kväfvas i hennes omgifning.
Men hennes nåd, som var förbittrad öfver
att en smutsig gatunge haft den djärfheten att
vidröra hennes lilla älskling, utbrast harmset:
»Sådana där barn får Lisa aldrig tala med!
Det är inte passande. Och så den vackra
klädningen ser ut! Smutsig och skrynklig!»
Lisa mindes, hur hennes mamma söndagen
förut läst ur en stor bok för henne och sagt,
att man skall älska alla menniskor som sig
själf, och hennes bonne hade sedan förklarat,
hvad som menades med, att alla människor vore
hennes bröder; och ändå var nu mamma så
ovänlig mot den stackars Selma. Lisa blef
helt förbryllad af denna skilnad mellan teori
och praktik. Hon släppte motsträfvigt sin
skyddslings hand, men då hon såg hennes
sorgsna ögon, slog hon armarne omkring henne,
sträckte sig på tå och kysste henne, utan att
fråga efter moderns vredgade utrop.
»Adjö, Selma!» sade hon med en liten vän-
lig afskedsnick. »Kom ihåg — först ’Fader
vår’ och så ’Gud som hafver!’»
Selma stod orörlig kvar på samma plats, så
länge hon kunde se en skymt af Lisa. Sedan
vände hon motsträfvigt sina steg mot hemmet,
där hon visste att hugg och slag väntade henne
istället för smekningar, svordomar istället för
vänliga ord. Men i djupet af sitt hjärta skulle
hon alltid förvara minnet, af hvad lilla Lisa
sagt henne, och hon lofvade sig själf att kväll
och morgon läsa ’Fader vår’ och ’Gud som
hafver’, så som Lisa bedt henne göra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
