Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 27. 3 juli 1891
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
212 1891
satte sig på tvären så mycket som möjligt.
Till en början ville de blott såsom undantags-
fall använda — telegraftjänstemäns kvinliga
anförvandter.
Gick månne där den ryska farhågan igen?
Till slut måste man dock gifva med sig.
Riksdagens ord var tydligt, allmänna meningen
gifven, och i anledning af k. m:ts bref till
Telegrafstyrelsen den 10 juli 1863 afgaf sty-
relsen förslag att besätta 13 telegrafstationer
med kvinliga föreståndare.
Isen var bruten 1 Visserligen var kvinnas
rätt till att användas i det allmännas värf
härmed icke erkänd, då denna skulle bero af
pröfning i hvarje särskildt fall, men så små-
ningom arbetade sig frågan fram.
Ett första viktigt steg var emellertid taget,
och snart finna vi kvinnan med ifver och
pligttrohet sköta telegrafistens ansvarsfulla plats,
och då detta skrifves är antalet ordinarie kvin-
liga telegrafister i Sverige 185 och antalet e. o.
telegrafister 266, af hvilka senare dock en stor
del är anstäld vid den med telegrafverket för-
enade telefontjänstgöringen.
* *
*
Eör att erhålla tillträde till telegrafverkets
tjänst fordras för kvinna att vara fyllda 1.7,
men icke öfver 20 år. Den sökande skall ha
aflagt fullständig afgångsexamen från statens
normalskola för flickor eller annat därmed jäm-
förligt läroverk, och därvid ha erhållit åtmin-
stone vitsordet godkänd i franska, tyska och
engelska språken, äfvensom i aritmetik och
geografi.
Inträde kan erhållas äfven af den som icke
äger dylikt betyg, men vid särskild inträdes-
examen vid telegrafkursens början styrker sig
äga motsvarande kunskaper.
De flesta, som söka inträde i telegrafverket,
äro dock försedda med dylikt betyg, hvadan
den särskilda inträdesexamen mycket sällan
förekommer.
Ansökan om inträde, som ingifves till kongl.
telegrafstyrelsen i Stockholm, skall vara skrifven
af den sökande själf och hennes namnteckning
bevittnad. Ansökningen skall åtföljas afprest-,
läkare- och målsmansbetyg, upptagande ålder,
fräjd, helsotillstånd och föräldrars eller måls-
mans medgifvande, att personen i fråga får
söka inträde vid telegrafverket.
& #
*
I samma ögonblick ansökningen blifvit be-
viljad, är sökanden elev vid telegrafverket och
måste nu först genomgå en tre månader lång
teoretisk lärokurs i Stockholm. Denna kurs
är kostnadsfri, och tiden för densamma be-
stämmes af telegrafstyrelsen.
Efter teorien kommer praktiken. Eleven
måste nu genomgå en kurs i praktisk tjänst-
göring under minst en månads tid. DeDna
tjänstgöring kan få verkställas å hvilken sta-
tion som helst.
Då eleven sålunda vunnit nödig kunskap
och erhållit betyg härom, får hon aflägga tele-
grafisteden om tystlåtenhet och plikttrohet och
kan därefter af styrelsen förordnas i praktisk
tjänstgöring.
’ * #
*
Som man finner äro fordriugarna på kvin-
nan för inträde i telegrafverket ingalunda så
små.
Hvilka äro då de förmåner hon på denna
väg kan ernå?
I DU N
Inom verket kan hon avancera till ielegrafist,
icke högre. Däri inbegripes äfven befattning
som stationsföreståndare vid mindre station.
De löneförmåner, hon kan ernå, äro vex-
lande. »Extra ordinarie» i telegraftjänstgö-
ringen har en lön af 600 kronor den första
tiden. Vanligen höjes denna efter 3 à 4 års
tjänstgöring till 800 kronor pr år. För »or-
dinarie» tjänst är lönen 900 kronor pr år med
tre ålderstillägg å 100 kronor hvart femte år.
För stationsföreståndare å mindre stationer till-
kommer bostad, ljus och ved.
På senare åren har, som bekant, med tele-
grafverket förenats telefontjänstgöring. För
denna tjänstgöring är lönen for kvinliga tele-
grafister 600 kronor pr år. För vid telefonen
dessutom anställde kvinliga icke-telegrafister är
lönen mycket vexlande. Vanligtvis har tele-
grafstyrelsen bibehållit de löner som förut varit
gällande, där nya telefonnät inköpts.
Arbetstiden vid telegrafverket är naturligt-
vis mycket olika allt efter de olika stationer-
nas rang och storlek.
Medelarbetstiden är dock 7 timmar för söc-
kendag och 3 timmar för sön- och helgdagar.
Den kvinliga telegrafisten är pensionsbe-
rättigad efter uppnådda 95 sammanräknade
lefnads- och tjänsteår. Om hon sålunda bör-
jar sin tjänstgöring vid 19 års ålder, måste
hon kvarstå i verket i 38 år för att erhålla
den reglementerade pensionen af 60 proc. af
hennes högst uppnådda lön. Hon är då 57
år gammal. Om hon lemnar verket innan
hon uppnått dessa sammanlagda 95 år, kan
hon likväl under vissa förhållanden erhålla pen-
sion, ehuru till mindre belopp.
* *
*
Tick-tick — tick-tick-tick!
Den elektriska gnistan flyger fram och åter
världen rundt, bärande med sig budskap, än
jublande glada, än skakande sorgliga. Den
smala remsan glider snabbt fram, betäckt
med tecken, som lika snabbt déchiffreras af
telegrafisten, tecken, som tala om allt, diplo-
matiska hemligheter, affärshemligheter, börs-
noteringar, order, nyheter, kärleksförklaringar
i poetisk form, isande afslag, heliga löften,
allt, allt . . .
Men kallt och lugnt flyger telegrafistens
penna öfver papperet. Telegrafisten läser ej
det skrifna, skrifver bara. Gör blott sin plikt,
enkelt allvarligt. Och det må nu vara man
eller kvinna, allt är hos telegrafisten som i en
förseglad bok.
De »ryska farhågorna» ha kommit på skam
— hos oss!
"É)
I torget.
En barnstudie af Ina von Stockenstrand.
jLlet var en af de första vackra vårdagarne,
då Kungsträdgården har sin elitpublik.
En dag med herrlig, strålande sol och
friska saltsjövindar, som ströko in från stora
sjötullen. Lilla Lisa, som för första gången
promenerade med sin mamma i »torget», tyckte
att hon kommit in i en riktig sagovärld, då
hon såg de långa alléerna, de jämnklippta gräs-
mattorna och buskväxterna med sin fina, mjuka
grönska. Allting väckte hennes förvåning,
men mest sparfvarne, de små djärfva krypen.
Det var isynnerhet ett par, som lifligt intres-
serade henne; de hoppade omkring på gräs-
mattan, där den större — som Lisa kallade
»lilla mamma» — tycktes leta efter någon-
ting under hvarje strå, medan den andre —
en liten ruggig unge — trippade efter, pipande
och flaxande med de halffjädrade vingarne.
Slutligen tycktes »mamma» ha hittat, hvad hon
sökte — en död fluga, hvilken läckerbit hon
höll upp emot den lille, som med ett glädje-
skri, värdig en ung kannibal, flaxade fram till
henne och öppnade ett gap af häpnadsväckande
bredd.
Lisa ämnade just ogeneradt följa foglarne
in på gräsplanen för att formera närmare be-
kantskap med dem, då hennes mamma ropade
på henne. Mamma hade träffat ett par bekanta
herrar och Lisa måste helsa och bli smekt,
beundrad och jollrad med som vanligt. Hon
var icke alls svag för beundran och kunde
icke begripa, hvarför alla människor skulle finna
henne så söt — alldeles som om hon varit
en .karamell.
Snart voro mamma och herrarne inbegripna
i ett lifligt samtal om den stundande basaren
till förmån för fattiga barn. Lemnad åt sig
själf fattade Lisa det djärfva beslutet att van-
dra ut i världen och söka upp sitt sparfvepar.
Framme vid fontänen fick hon syn på dem.
Den lille flög med korta, ojämna vingslag ooh
gjorde en och annan saltomortal i luften, där
han flaxade ovigt upp och ned; men så tycktes
han slutligen komma underfund med sina vin-
gars invecklade mekanism, och då bar det iväg
i vild fart, tills han hamnade på en af järnsva-
norna. Från djupet af fontänen lockade mo-
dern på honom, och efter några misslyckade
försök att undandraga sig den moderliga myn-
digheten följde han henne dit ned.
Hvad kan de ha för sig, undrade Lisa, som
ansträngde sig att komma upp på stenfoten.
Då detta omsider lyckades henne hade foglarne
redan slutat sitt bad och vore sysselsatta med
att göra toalett. Lisa tittade ned i bassinen
och undrade, om det verkligen var vatten, som
hon såg där nere. Försiktigt doppade hon ett
af sina små, rosenröda fingrar ned däri, och så
stack hon det i munnen.
»Är du törstig?» frågade en skroflig barn-
röst, tätt invid henne.
Lisa vände sig om och såg in i ett par
mörka ögon, som betraktade henne halft vän-
ligt, halft spefullt. Aldrig hade Lisa sett en
så smutsig liten flicka, smutsig och trasig, icke
alls näpen som tiggarbarnen på akvarelltafian
hemma i förmaket. Denna lilla gatarab var
opittoresk som ett äkta Stockholmsbarn från
utkanterna, och hennes yttre bar spår efter
otaliga skärmytslingar med öfvermakten. Den
illa medfajna kostymen bestod af en kort och
snäf kjol, hvars många refvor delvis skyldes
af en löjligt lång ylleväst, som tillhört en
vuxen; ett förkläde, från hvilket hvardagsfer-
nissan utplånat hvarje spår af dess ursprung-
liga färg, och så kronan på det hela — hatten,
en f. d. kapotthatt, med anor från Labatts
eller Marcus, som af sin nuvarande egarinna på
ett sinnrikt sätt förvandlats till barett. Från
fordna glansdagar egde den ännu kvar några
rester af blekgrön plysch, men där detta blif-
vit bortnött, hade bristen ersatts med gamla
plymbitar, bandstumpar och trasiga aigretter.
I Lisas ögon var allt detta hvarken löjligt
eller slarfvigt, det var endast ovanligt och in-
tressant.
Då den främmande flickan såg, att Lisa icke
drog sig föraktligt undan henne, som andra väl-
klädda barn brukade göra, blef hon dristigare.
»Jag såg, att du smakade på vattnet», sade
hon, »ifall du är törstig, kan jag visa dig, hvar
det finns dricksvatten och skopa med!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:44 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1891/0220.html
