Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 29. 17 juli 1891
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
228 1 DU N 1891
Hon reste sig, och lättad bjöd han henne
armen.
Hon höll allt pä att bli gammal och kapri-
oiös, fröken Stjärne!
»Tack.» Hon gled mjukt ifrån honom
och lutade sig med en behagfull rörelse mot
den lilla hörnsoffans mörkröda sammetsdynor.
Baronen bugade sig artigt och försvann.
Hon slöt ögonen, och ett bittert drag kom
de första rynkorna kring mun och ögon att
framträda skarpare.
Det var tredje gången i afton de båda dan-
sade med hvarandra! Hennes lilla, obetyd-
liga kusin, som hon tagit upp från landet af
ren barmhärtighet! Det var således henne,
den lyckan förunnades att smälta doktor
Egers ishjärta!
Och allt det andra var bara illusioner,
tomma gäckerier! De långa själfulla samta-
len, de varma intresserade blickarne! De
voro blott ett tidsfördrif. . . Hur naiv hon
varit! Hvarför presenterade hon någonsin
Nina? Han bad ju därom! Och sedan —
ja, sedan var hon glömd!
Hans starka, klangfulla röst blandade sig
med Ninas fågelkvitter. Och så de skrat-
tade! Det låg harmoni i det skrattet. Nina
lyftes högt upp af tvänne muskelstarka ar-
mar i den hvirflande hambopolskan.
Sedan lade han hennes arm i sin och förde
henne till en af hörnsofforna i salongen in-
nanför danssalen.
»Blef ni yr?» ITan såg småleende på hen-
nes famlande rörelse, då hon satte sig.
»Ja, bara litet!» Hon strök upp håret,
som råkat falla ned i pannan, och lät blic-
ken med ett oerfaret barns vetgirighet dröja
vid hvarje föremål i det eleganta rummet.
»Tänk, hvad människorna måtte vara rys-
ligt rika i Stockholm! Äro de det, doktor
Eger? Ofverallt ha de sådana här granna
våningar.»
»Rika, nej, men det kallas att represen-
tera — på medaljens framsida. Att vigilera
— på frånsidan ...»
Nina såg helt fundersam upp. Var det
således ingen äkta, gedigen riked-om hon be-
undrat?
»Ack, lilla fröken, ni har ännu mycket
olärdt utaf storstadslifvet. Ni är för ung
att förstå kritisera, och därför kan ni också
ha verkligt roligt. Ni har ju det?»
»Ja, mer än jag kan tala om! Var det
inte bra snällt af Vilma att skrifva och bju-
da mig? Om ni visste, hvad jag var äng-
slig, innan jag fick riktigt säkert löfte att få
resa. Och jag glömmer väl aldrig, när jag
för första gången såg de långa, slingrande
raderna af gaslyktor och elektriska ljus, som
glänste så lika min gamla, hederliga måne
där nere på landet, att jag kände mig helt
förbryllad.»
*
Dans efter dans gick, och Vilma satt ändå
kvar.
Alla kavaljerer fingo samma svar: Hon
var trött, så olidligt trött! Blott en ende
skulle erhållit ett annat, men denne ende
kom icke.
Det brann en vild, okuflig längtan i hen-
nes själ. Hon fattades af en verklig förtvif-
lan, och de jublande melodierna föreföllo
henne som hjärtskärande nödrop.
Åter igen var han vid Ninas sida. Hen-
nes lilla ljusa hufvud lutade sig förtroligt in-
till honom. De gjorde sig löjliga inför hela
världen !
Det var hennes skyldighet att varna den
unga flickan, men nej — hon satt orörligt
kvar.
Nu komma de hitåt!
»Åh, Vilma, hvad jag har rysligt roligt!»
Nina smög barnsligt smekande sin hand i
kusinens.
»Har du?» Vilma drog undan sitt långa
sammetssläp.
»Ja, vi kunna ej vara er nog tacksamma,
fröken Stjärne, för den friska skogsdoft, ni
fört in i vår kvafva balatmosfer, » sade dok-
tor Eger lifligt.
Hon såg ironiskt på honom. »Bara inte
barrdoften slår er åt hufvudet!»
Han kände sig sårad och svarade kallt:
»Det är blott myskluften i våra salonger, som
har den egenskapen. Skogsdoften tränger in
i själen.»
»Såå, ni har så noga analyserat deras oli-
ka värde.»
Vilma kastade stolt hufvudet tillbaka.
»Har du tråkigt, Vilma,» frågade lilla
Nina oskyldigt.
»Nej, visst inte, barn lilla. Jag njuter
af de smekande tonerna och de spirituella
samtalen.»
Doktorn betraktade henne förvånad. »År
ni engagerad för nästa dans, fröken, eller får
jag bli er kavaljer,» frågade han.
»Gärna, om ni vågar utsätta er för faran
af den allt för starka parfymen.»
»Jag är impregnerad,» svarade han stelt.
Det kom tårar i Vilmas ögon. Hon böjde
sig ned och ryckte skoningslöst en purpurröd
ros ur sin dyrbara bukett.
»Tappade ni den?» Han tog upp den
från mattan med ett ofrivilligt uttryck af
medlidande.
Skulle han verkligen gjort ett starkare in-
tryck på henne! Eller var det blott kränkt
fåfänga? Troligen det senare.
»Låt den ligga.»
Vilma slet den häftgt ur hans hand.
Han gjorde en afmätt bugning och bjöd
Nina ånyo armen. ’ Då de gingo, krossade
hans breda klack den stackars rosen.
Vilma tog upp den och hvi&kade smärt-
fullt: »Ända intill hjärtbladen — ända in-
till hjärtbladen — —- — —»
Vår franska adress
till
Madame Carnot,
med hvilken vi beledsagat hennes porträtt på
första sidan i dagens nummer, lyder i svensk
öfversättning:
Till Madame Sadi Carnot.
Ännu genljuda hufvudstadens stränder af deD
franska eskaderns kanoner, ännu vajar i vår
hamn trikoloren högt för Östersjöns bris och
de tre färgerna smycka våra gator och våra
torg. Sekelgamla sympatier förena de franska
och svenska folken; vi ha varit stolta att i
dessa dagar inför våra franska gäster med hyll-
ning och vänskap få bekräfta, att våra hjärtan
alltid förblifva desamma.
Men bakom de lysande festernas ståt ha
mindre högröstade, dock därför icke mindre
djupa känslor talat. I tusen sinom tusen sven-
ska hem har det franska namnet nämnts med
kärlek. För svenska kvinnor representeras de
franska systrarna främst af Eder, Madame, så
som Eder make är republikens öfverhufvud.
Till vår kunskap har ock kommit, att ej blott
Eder ställning skjutit Eder fram till Frankrikes
främsta dam : edert snille och edert hjärtelag
ha ej stått efter. Då nu därför det svenska
folket firar det franska, då osynliga band öfver
land och haf förena svenska och franska hem,
vilja visserligen icke svenska kvinnor förtiga,
hvad som bor i deras hjärtan. I Eder hylla
de Frankrikes kvinna, i Eder hennes sköna,
mäktiga fosterland.
Från kvinnans arbetsfält.
Studier från Stockholms horisont
af C. Gullberg.
IV.
Kvinnan i postverket.
»«||nga bref äro goda bref», säger ett gam-
«s» malt ordspråk.
Men den, som funnit upp det, måtte ha va-
rit en man med dåligt samvete eller dåliga
affärer, bedragna älskarinnor eller förfallna
vexlar. Ty endast för sådant folk har det ord-
språket sin tillämpning. För alla andra män-
niskor äro de fyrkantiga sändebuden med små
stämplar och frimärken vanligen ytterst kär-
komna, och när klockan på tamburdörren ping-
lar, öppnas dörren aldrig så gärna, som när
man väntar brefbäraren, den hygglige karlen.
Nu är den tiden förbi, då han fick sin tre-
öring i hembäringsafgift, men i stället får han
alltid ett vänligt leende, och om det är »rek»
han för med sig, då blir leendet oändligt ljuf-
ligt — ty
»Det kominer bref med små fem sigiller,
Hurra, hurra, åt skogen alla griller!»
som studenten sjunger i någon gammal komedi
af Blanche.
Ack ja! Äfven den gamla »rek»-poesien,
som i synnerhet florerade i universitetsstäderna,
håller på att gå åt skogen. De fem sigillen
äro redan förminskade till två eller tre —- och
»reken» själfva som oftast utbytta mot post-
anvisningar, tomma, tryckta, officiella blanket-
ter, som ingenting säga, opersonliga, ointresse-
rande stumma sifferuppgifter om att så och så
många kronor har du alt lyfta.
Nå, ja — pengarne komma ändå. Jag tyckte
mera om »reket» — men låt gå för postan-
visningen !
Men — hvart låter jag föra mig? Jag ville
ha gjort en antydan om, huru postverket ut-
vecklats och den trafik, det drifver, mångdubb-
lats — isynnerhet genom upprepade portoned-
satser, huru postverkets uppgift blifvit allt
större och större såsom en förmedlare ej blott
af människornas tankar utan af deras penning-
affärer, ja, ändtligen genom postsparbanken,
af deras besparingar, och Jiuru som en följd
af det allt jämt ökade behofvet af mänskliga
krafter i verkets tjänst — kvinnan så små-
ningom tillkämpat sig en plats äfven här.
* *
*
Det dröjde rätt länge innan kongl. postver-
ket ofßcielt öppnade sina portar för kvinnan.
Efter den stora segern 1863, då rikets ständer
tvungo regering och telegrafstyrelse att öppna
telegrafverket för kvinnan, tog man sig en
lång hvila i fråga om reformer i denna väg.
Vid 1866 års riksdag väcktes frågan ånyo
till lif, och sedan gick det steg för steg framåt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:44 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1891/0236.html
