Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 29. 17 juli 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(Dun
ism
maktlös mot denna hotande skugga? Nej!
Antingen eller . . .
Hon visste, att Rolf redan tidigt följande
morgon skulle resa bort i affärsangelägenhe-
ter. Men vid första lägliga tillfälle skulle
hon göra honom allvarliga föreställningar
oeh, om detta ej hjälpte, resa för att ej mer
återvända.
VII.
Morgonen därpå kom bud upp till Annie,
att Agnes varit mycket klen under natten
och nu önskade tala vid henne. Annie skyn-
dade genast ned.
Agnes vände sitt af feber glödande an-
sikte mot henne och betraktade henne med
skarpa, brinnande blickar.
»Jag skulle aldrig velat se er äter, efter
hvad jag i går afton ofrivilligt blef vittne
till,» började hon med ansträngd röst. »Det
är endast för att säga er, att jag vet, huru
uselt ni handlat, huru afskyvärdt, huru ...»
Orden slungades fram i häftig vrede. An-
nie stod som förstenad.
»Jag svär, jag bedyrar,» stammade hon.
»Bedyra ingenting! Jag vet ändå allt.
Detta hade ni kunnat bespara mig, genom
att dröja några veckor, ja, kanske blott nå-
gra dagar till. Gå, skona mig från att vi-
dare behöfva se er!»
Annie gick sakta ur rummet. Hennes
tankar stodo stilla, hon kunde ej fatta, att
det var verklighet. Efter en stund kom åter
bud, att Agnes önskade tala med henne. Åter
stod hon inför den sjuka, stum, tillintetgjord.
»Förlåt mig,» började Agnes, nu med matt,
darrande stämma. »Jag var hård mot er
nyss. Kanske gjorde jag er orätt. Ni är
måhända oskyldig, och äfven om så inte är,
så är det ju ej så underligt. . . Sätt er ned,
jag vill tala med er i förtroende.»
Annie knäböjde vid sjuksängen.
»Det är intet själfbedrägeri, hoppet om att
mina lidanden nalkas sitt slut. Några dagar
mer eller mindre betyda föga ... Ni stannar
här efter mig, troligen på den plats jag en
gång egt. .. Nej, afbryt mig inte, jag miss-
unnar er den ej. Jag tror ni skall göra
både Rolf och Maud lyckliga.
Särskildt om henne, vill jag säga några
ord. Uppfostra henne icke i ensidigt intel-
lektuel riktning! Gör henne ej till en svär-
merska, som för en själfskapad ideel värld
försummar att lära känna verkligheten! Låt
henne veta, att bortom dessa ensliga kullar och
skogar finnas andra förhållanden, än dem man
läser om i böckerna. Och om ni kan, så
för henne i sinom tid dit ut, till sunda,
handlingskraftiga människor -— till lifvet
själft.»
Annie fattade den sjukas feberheta hand
och kysste den vördnadsfullt.
»Ser ni,» återtog Agnes efter några ögon-
blicks tystnad, »jag vet hvad det vill säga,
detta svärmiska ideallif, och hvad det kostat
mig. . . Tidigt skiljde jag mig från mängden
genom begåfning och böjelse, snart också ge-
nom lefnadssätt. Jag drog mig undan dem,
med hvilka jag behöft komma i beröring för
att nöta bort ensidigheten i min karaktär oeh
uppfostran. Jag frossade i andras tankar;
skalder och författare voro mina gudar, och
deras syn på lifvet blef min.»
»När jag se’n skulle ut att lefva det egent-
liga lifvet och fylla dess kraf, var jag oför-
mögen därtill. Sjuklighet och nervös retlig-
het inställde sig. En mellantid af styrka
och sällhet inträdde dock. Det var då jag
lärde känna Rolf och vi blefvo förenade. Så
lycklig, som han var den första tiden af vårt
äktenskap, skall han aldrig mer blifva. Det
är en visshet, som jag gläder mig åt att
kunna taga med mig i grafven ...»
Ett matt, lycksaligt leende lekte på hennes
läppar.
»Efter Mauds födelse återkom min sjuk-
lighet och har alltjämnt tilltagit. Jag drog
mig åter inom mig själf, oförmögen som jag
var att göra något för andra. Nu känner
ni min historia, så när som på dess sista blad.
Det är snart fullskrifvet, äfven det. Jag vill
ej uppehålla er längre. Gud välsigne er!»
Öfverväldigad af rörelse kysste Annie ännu
en gång den fina handen och smög sig sakta
ur rummet.
Några dagar senare hade Agnes upphört
att vara till. ,
(Forts. o. slut i nästa n:r.)
För Iduns litterära pristäfling
utgår inlemningstiden den 1 instundande augu-
sti. Inom denna dag böra vara inlemnade alla
skrifter, som täfla på de tre första grupperna
enligt planen :
1) Den bästa novell eller roman om minst
femton oktavark vanligt romanformat — pris
ett tusen kronor.
- 2) Den bästa novell om ungefär fyrtio
Idunsspalter — pris fem hundra kronor.
3) Den bästa utredning af frågan: »Huru
skall kvinnan bäst kunna bidraga till höjande
af familjens ekonomi?» med omfång af 20 à
25 Idunsspalter — pris tre hundra kronor.
»Tag arbete med dig!»
För Idun
af
Emma H—n.
» ’Sv du, k°m ändtligen i eftermiddag,»
hade Ann-Sofi sagt, då vi träffades på
middagen vid vårt chokolad inne hos
Bergs. Och så hade hon tillagt: »Glöm för
all del inte att ta arbete med dig! Annars
får du tråkigt — du blir ensam främmande.»
Och när jag gaf mig i väg hemifrån i skym
ningen, så hade jag guipurespetsarne med mig,
de där som mamma påstår, att jag har sär-
skilda anlag för — fast det syns då inte på
hastigheten. Kusin Gösta, som är vid geolo-
giska byrån, påstår, att det går lika långsamt
med dem som med svenska vallens höjning —
en fot på hundra år.
Men nu håller jag på att trassla in mig i
spetsarne, om också icke bokstaflligen. »Reve-
nons därför!» som kammarherrinnan säger.
Eftermiddagen förflöt mycket trefligt, så att
det var sena kvällen, innan jag visste ordet af.
Åh, hvad vi pratade! Ja, egentligen Ann-Sofi,
förstås! Jag har inte varit så mycket ute på
sista tiden och kan därför inte ha så noga
reda på, hvad som händer bland våra bekanta,
som Ann-Sofi kan. Hon såsom ung fru får
vara med öfverallt. Det måtte vara förtju-
sande att få rå om sig själf så där!
Det var riktigt roligt. Och mellan det vi
»slamrade», åto vi äkta turkisk konfekt, som
Ann-Sofis man haft med sig från sin expedi-
tion med korvetten. Det var egentligen inte
231
så godt. Men tänk så intressant! Alldeles
som hos en sultaninna i ett sådant där otäckt
tillbommadt harem !
Tesupén var riktigt utsökt, och Ann-Sofis
historier räckte till hela tiden. Det hon be-
rättade om kanslirådet Z:s sista bal, där den
enfaldiga Alma försade sig, när hon skulle tala
franska med monsieur Chose, så att alla ung-
herrarne sågo ut att ha roligt, fastän de för-
stås inte ville visa det; Alfred den rödhårige,
som skall in vid artilleriet, frustade ut en hel
mun glace på sin systers väl för sjunde gången
förevisade alpackaklädning, ja, det törs jag rakt
inte tala om.
När jag skulle gå och redan stod i tamburen,
medan betjänten satte på mig galoscherna, skrek
Ann-Sofi till:
»Nej, men ditt arbete har du ju alldeles
glömt ! »
»Ja, det ligger visst inne i kabinettet»,
måste jag bekänna.
Där hade det legat hela tiden, och lika
mycket var gjordt, då jag gick, som när jag kom.
Hemma voro pappa och mamma uppe ännu.
Det lyste från pappas rum ut i salongen, och
jag gick in för att se om mina gamla raringar
litet.
Pappa satt vid sitt skrifbord och plitade.
»God afton, min stumpa», helsade han.
»Har du haft roligt?»
Han tänker alltid först på andras nöjen, den
snälle pappa.
Mamma nickade vänligt öfver någon sömnad,
hon höll på med.
Jag satte mig ned för att hålla sällskap en
stund, fastän sömnen började rycka i ögon-
locken.
»Hvad håller pappegubben på med», frågade
jag och tittade öfver hans axel.
»Jag har fått sjukt på kontoret», svarade
han litet undvikande, »och för att vi inte ska’
komma på efterkälken, får jag roa mig med
det här om kvällarne.»
Nog hade jag hört, att pappa nödgats göra
inskränkningar i sin personal; men att han
skulle behöfva sätta till nätterna själf, för att
arbetet skulle kunna gå sin jämna gång, det
var nytt för mig. Mina guipurespetsar kändes
riktigt tunga i fickan, fastän de borde gjort-
motsatsen.
»Söta pappegubben», frågade jag en smula
skamsen, »kan jag inte få hjälpa till litet med
skrifgöromålen ? »
Jag fick en välvillig blick öfver glasögonen.
»Tack, min flicka», blef svaret; »men det
här är fullt med tekniska termer, som ska’
öfversättas. Räcker din pensionsfranska till,
tror du?»
Nej, det gjorde den nog inte. Maupassant
och Daudet reder jag mig nog med och med
Le Figaros feuilleton också; men . . .
»Jag förtager mig inte», fortsatte pappa.
»Men kanske du, min stumpa, vill hjälpa
mamma i stället? Vi ha ingen mamsell i hu-
set längre, som du vet, och mamma arbetar
som en slaf, fastän så illa är det inte, att
hon kan behöfva det.»
I ett huj fick jag armarne om halsen på
mamma och kysste henne på båda ögonen, som
sågo så trötta ut, det märkte jag nu.
»Får jag se, livad lilla gumman gör», frå-
gade jag.
Och utan att vänta på svar fick jag hennes
sömnad ur knät på henne.
Det var lille brors jacka, som hon höll på
att reparera.
»Och sådant anstränger mamma sig med»,
utbrast jag, och jag kände, att jag fick tårarne
i ögonen. »Medan jag är borta och roar mig!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
