Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 29. 17 juli 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
232 iDUN 189]
»Men du hade ju arbete med dig», invände
mamma fogligt.
»Det är inte rätt af er båda», sade jag
litet trotsigt, »att hålla mig som ett bort-
skämdt barn längre. Jag begär att få del af
era bekymmer, käraste pappa och mamma.»
»Du skall få det, liten,» sade pappa och
satte mig på sitt knä, medan mamma fattade
den hand, som jag inte höll om halsen på
honom och strök den sakta.
Vi talade mycket allvarsamt den kvällen ;
men ändå var det inte tråkigt. Det var tvärt-
om trefligare — på sitt sätt — än hos Ann-Sofi.
Då vi skildes åt för natten, kysste pappa
mig på pannan och sade :
»Man sofver bra på goda föresatser, min
duktiga flicka. »
Jag hade fått lära skilja på »arbete» och
arbete, och så var det ju alltid en nyttig dag,
tänkte jag, när jag kröp ner under täcket.
Smånotiser från kvinnovärlden.
Kvinnonit om djurskyddet. På initiativ
af Helsingfors djurskyddsförening, hvars ordförande
är den varmhjärtade skalden Z. Topelius, kommer
från de nordiska djurskyddsföreningarna att till
Italiens drottning afsändas en adress, innehållan-
de en vördnadsfull bön, att H. M:t måtte taga de
nordiska flyttfåglarne under sitt beskydd samt på
sätt som hon finner lämpligast, genom utverkande
af lagar och på öfvertygelsens väg, freda dessa
flyttfåglars tåg genom medelhafsländerna. De sven-
ska, norska och danska djurskyddsföreningar, hvil-
ka önska deltaga i adressen, skola så snart som
möjligt till expeditionen af tidskriften »Djurskyd-
det, organ för nordens djurvänner», 19 B Små-
landsgatan, Stockholm, genom sin ordförande in-
sända fullmakt för undertecknandet. Fullmakten
ställes på innehafvaren. Då adressen är till en
kvinna, kommer densamma, enligt Helsingforsföre-
ningens önskan, sedermera att afsändas genom
Svenska kvinnoföreningen till djurens skydd.
Småstadslif.
En verklighetsskildring för Idun
af
C. 0. Gumælius.
(Forts.)
»JiäÜnv mumlade Nils, och under hans rynkade
ögonbryn framsköt en blixt, som lät ana, att det
där talet om hans häftighet nog ej var utan grund.
Han betvingade sig dock genast, och snart voro
de uppe i en munter beskrifning på deras resa,
på samma gång de med sannskyldig resenärsaptit
gjorde heder åt anrättningarna.
Sedan grefvinnan enligt vanan tagit sin lilla
eftermiddagslur, ämnade hon gå in till Blenda —
alla damernas sofrum lågo nämligen en trappa
upp —, men i detsamma hon framkom till dör-
ren, öppnades denna hastigt inifrån och ut skyn-
dade Elsa med röda kinder och tårar i ögonen.
»Gå inte in, mamma,» sade hon med med af
rörelse darrande stämma. »Blenda är bestämdt
inte klok. Jag gick upp till henne för att höra,
hur hon mådde ... de andra äro i trädgården .. .
och så svarade hon ingenting, och när jag sedan
ville muntra upp henne en smula och började
tala om Bella, huru söt hon är och så där, då
bad hon mig tiga och frågade, om jag också var
en renegat, och klagade, att hon stod ensam, och
så öfverhopade hon mig med förebråelser, tills jag
slutligen sprang min väg. Hvad går åt henne,
mamma ?»
»Jag vet inte,» svarade grefvinnan undvikande,
»men du behöfver ju inte bry dig därom. Det
är hennes nervösa hufvudvärk ... jag skall gå in
och höra efter. Gå du ned och håll de unga säll-
skap, ifall de återkomma.» Och därmed gick hon
in till Blenda.
Därinne voro gardinerna nedfällda, och grefvin-
nan måste en stund vänja sig vid öfvergången
till halfmörkret från det klara solskenet därute,
innan hon upptäckte dottern, som låg på soffan.
»Hur är det med din hufvudvärk?» frågade hon
vänligt.
»Tack, den är just likadan,» ljöd det matt och
entoningt afgifna svaret.
»Så ledsamt,» genmälde modern. »Men det
vore nog nyttigt, om du kunde stiga upp och
komma ut i friskare luft. Jag skulle bestämdt fa
hufvudvärk, jag också, om jag vore länge här-
inne i mörkret och den kvafva, instängda luften.»
Intet svar.
»Och sedan såge det litet vänligare ut mot Nils.
Jag märkte nog i middags, att han blef missnöjd
öfver att ej få träffa dig, fastän han ej sade nå-
gonting.»
»Får man nu icke vara sjuk, utan att Nils git-
vit lof därtill,» ljöd det retligt bort från soffan.
»Kära barn, så tokigt du talar,» genmälde gref-
vinnan. »Öfver helsa och sjukdom kan ju ingen
befalla. Men då han nu för första gången kom
hem med sin fästmö, tyckte han nog, att det borde
varit något svårare än en smula hufvudvärk, som
skulle hindra dig att åtminstone helsa dem väl-
komna. Ni voro ju förr de bästa vänner »
»Ja, det är just därför,» afbröt Blenda häftigt,
»som jag ej kan förlåta honom . . .» hon hejdade
SI^>Ja, det kan verkligen vara nog nu,» sade gref-
vinnan allvarligt. »Om du är sa klen, att du ej
kan resa dig, skola vi skicka efter doktorn, så att
du ej blir riktigt sjuk. Men har du hvilat dig
tillräckligt och tror dig om att komma ned, vore
du snäll, om du gjorde det så fort som möjligt.
Hvilket önskar du? Jag måste kunna lemna dem
ett svar, då de fråga efter dig.»
Halfmörkret dolde flickans drag, men att hon
kämpade en strid med sig själf, kunde man höra
af de korta och häftiga andetagen. Uppmanad af
ett ytterligare »nå?» från moderns läppar, svarade
hon med pressad röst : »jag skall försöka att kom-
ma ned.»
»Nå, det var roligt,» svarade grefvinnan belåten
och lemnade rummet.
Något längre fram på eftermiddagen kommo de
unga in »för att hålla mamma sällskap», ty gref-
vinnan ville ogärna flytta sitt knyppelbord ut i
det fria. Hon språkade nu med Nils, och samta-
let tycktes vara af stort intresse. Flickorna.sutto
vid bordet midt i salongen och sågo i ett album.
Elsa skulle presentera släkten, och en lysande
släkt var det, så lysande, att Isabella, ehuru hon
ända från barndomen ständigt hört, att en stor
rikedom var det förnämsta af allt, likväl ej kunde
frigöra sig från en känsla af häpnad, då hon här
under benämningen »vår morbror», »mammas ku-
sin», »vår fasters man» och så vidare fann per-
soner, som beklädde de högsta ämbeten och inne-
hade våra äldsta, historiska namn. Och dessa
skulle nu blifva hennes närmaste. Genom hennes
rikedom skulle hennes make sättas i stand att
värdigt uppträda bland dem och sedan genom sin
förmåga kanske uppstiga till samma höjd, och
hon skulle följa honom på hans svindlande bana.
Hon kände nu, att hon var ärelysten, och till den
varma kärlek, hon hyste för sin fästman, sällade
sig ock en ännu obestämd känsla af tacksamhet
mot honom, som genom sitt frieri för henne öpp-
nat detta glänsande perspektiv.
Då släktalbumet var genomgånget, reste hon
sig och gick bort till Nils, strök undan några hår-
lockar, som nedhängde i hans panna, och tryckte
en lätt kyss därpå. Han såg upp med ett lyckligt
leende, och äfven damerna smålogo åt den behag-
liga gruppen, som bildades af den älskade sonen
och brodern samt hans sköna brud.
I detta ögonblick inkom Blenda i salongen. Med
sitt bleka, dystra ansikte och sin enkla hvardags-
dräkt, i hvilken hon med afsikt ej gjort den min-
sta förändring, bildade hon en slående kontrast
mot den glada, eleganta krets, hvari hon inträdde.
Med utropet: »Här är Blenda!» sprang Nils upp,
fattade Isabellas hand och förde henne fram till
systern. »Käraste Blenda, här har du henne, som
vågat sig på försöket att tämja din vilde bror,»
började han muntert, men hejdade sig tvärt, då
han fått närmare betrakta henne och tilläde oro-
ligt: »men det var rysligt, hvad du ser klen ut,»
och tystnade så ännu en gång. Isabella, som med
strålande ögon och utsträckta händer kom emot
sin svägerska, kände småleendet frysa bort på
läpparne, och med en bugning, som hade det
gällt en likgiltig person, fattade hon Blendas fram-
räckta hand.
För att komma ifrån alla ömtåliga ämnen, fäste
sig dinna endast vid broderns sista yttrande och
svarade: »Ja, jag har varit ganska dålig hela vå-
ren, och den här sista värmen har alldeles öfver-
väldigat mig.» Därpå gick hon bort till sitt sy-
bord och fattade sitt broderi.
Isabella såg något förvånad efter den bortgåen
de, då Elsa, som med oro iakttagit, hvad som
passerat, med munter röst utropade:
‘ »Kom hit, Bella, skall du få göra bekantskap
med vårt umgänge här i staden.» Hon slog. där-
vid upp ett annat album och började beskrifnm-
gen på vännerna. Att hon därvid icke gick allt-
för skonsamt tillväga med deras små svagheter,
kunde man höra af flickornas skratt, och en gang
måste till och med grefvinnan säga: »Nej, Elsa
lilla, nu är du då allt för stygg.»
Under tiden hade Nils följt efter Blenda for att
fortsätta, samtalet, men det ville ej gå. Han ta-
lade om fästmön, om deras bekantskap, om sina
framtidsplaner, men erhöll blott enstafviga svar
eller också inga svar alls. Han tänkte då välja
ett annat ämne, som skulle intressera henne mera,
och sade med hänsyftning på hennes arbete: »Och
du håller på med din utstyrsel. Ar det bestämdt
ännu, när brölloppet blir?» _ „
»Dagen är ej utsatt, men det blir pa eftersom-
maren, ha vi tänkt.»
»Jaså. Det var ofantligt grannt, det dar,» till-
lade han, upptagande en servet och stafvande pa
monogrammet. »B. M. Hvad för något ? Mäikei
du husets linne med dit flicknamn?»
»Ja, det är enligt Eriks önskan. Han beställde
mönstret, utan att jag visste därom, och hade det
med sig sist han kom från Stockholm.»
»Så eget... brukas det verkligen så? Det skulle
då aldrig fallit mig in.»
»Nej, naturligtvis,» sade Blenda med ett under-
ligt leende och fortsatte därpå med måhända
omedvetet höjd röst, »men han är så gammalmo-
dig, att han sätter värde på att hafva fått en
hustru ur en gammal äktad familj.»
Nils reste sig häftigt. Utropet: »Hvad menar
du?» låg på hans läppar, men äfven denna gång
betvingade han sig och kastade blott en orolig
blick bort till Isabella. Så gjorde också grefvin-
nan, under det Elsa, djupt rodnande, ej vågade
lyfta upp ögonen och med forcerad liflighet fort-
satte sin beskrifning.
Den enda, som tycktes fullkomligt oberörd, var
Isabella själf. Antingen hade hon ingenting hört,
eller ock icke uppfattat d en dolda undermeningen.
Huru skulle väl också den firade arftagerskan
kunnat ana, att en fattig landsortsfröken ansåg
henne för simpel till svägerska.
Men Nils hade fått nog. »Bry er inte om de
där gamla porträtterna,» sade haru »De springa
inte sin väg. Följ i stället med, så skola vi visa
Bella vår lilla vackra stad. Hvar är Sten?» •
»Jag fruktar,» sade Elsa, »att han föredragit
cigarrens säl skap framför vårt.»
»Nå, då träffa vi honom nog någonstädes,» åter-
tog Nils. »Kom nu. Adjö på en stund, mamma!»
»Adjö, adjö,» utropade de båda flickorna, i det
de skyndade efter grefven.
Och åter sutto de begge damerna som vanligt
i all stillhet vid sina arbeten. Men lugnet låg
blott på ytan. Man såg på grefvinnans utseende,
att hon var djupt missnöjd, och Blenda darrade
ännu af undertryckt rörelse. Efter en stund reste
sig den senare för att lemna rummet, men hej-
dades af modern.
»Vänta ett ögonblick,» sade denna med allvar-
lig röst, »jag önskar säga dig några ord. Jag får
bedja dig, min snälla Blenda,» fortsatte hon, då
dottern stannat, »att under den tid Isabetta vistas
här, beherrska den motvilja du, ledsamt nog, tyc-
kes hysa för henne. Naturligtvis kan jag ej lägga
något band på dina personliga känslor och för-
mår väl ej heller mildra din antipati mot^henne,
hur gärna jag än skulle vilja det, men så länge
hon är gäst i din mors hus, önskar jag, att du
visar henne den artighet, vanlig god ton fordrar
af bildade kvinnor. Det har varit mig lika plåg-
samt som öfverraskande att nödgas tala till dig
på detta sätt, men jag har ansett mig skyldig där-
till, såväl för min som för din brors och äfven
din fästmans skull, ty jag är öfvertygad om, att
äfven han skulle hafva ogillat ditt uppförande
nvss, om han varit vittne därtill.»
(Forts.)
Innehållsförteekning’:
A Madame Sadi Carnot. (Med porträtt.I — Pâ släktfåfän-
gaDs altare; en lilen »väckare» af van Nord. — O, fråga ej!
Poem af Daniel Fallström. — Vindkast; skiss af Elisabeth
Kuylenstierna. — Vär franska adress. — Frän kvinnans ar-
betsfält; studier från Stockholms horisont af G. Oullberg. IV:
Kvinnan i postverket. — Middag. — Förbjuden frukt ; skiss
af M...C. (Forts.) — »Tag arbete med dig!» För Idun af
Emma H—n. — Smånotiser från kvinnovärlden. — Små-
stadslif; en verklighetsskildring för Idun af C. O. Gumælius.
(Forts.)
Förlofnings och vigselrihfar
ständigt lager hos
Juvelerar HALLBERG Stockholm.
Order frän landsorten expedieras omgående.
» gammalt gnid, silfver och Juveler uppköpas kon-
T «aiSCwHCl, tant eller tagas i utbyte mot moderna arheten.
Om gamla saker insändas från landsorten, sändes likvid pr omgående.
Juvelerar HALLBERG Stockholm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
