Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 30. 24 juli 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
240
1891
IDUN
så länge stående frågan icke funnit en tillfredsstäl-
lande lösning, emedan man ej tagit tillräcklig hänsyn
till de kvinliga tjänarnes etiska behöf. De klagade
hufvudsakligen öfver för lång arbetstid ocli brist, pa
personlig frihet. Men skulle man utan vidare gifva
efter för deras fordringar i detta hänseende, skulle
man lätt kunna utsätta deras sedliga förhallanden
för faror. Man måste därför gifva dem tillfälle att
så väl inom som utom hus kunna draga verklig
nytta af sin fritid. I hemmet skulle detta kunna
ske, därigenom att flickan finge en enkel, men dock
treflig egen kammare, något som nu tyvärr sällan
är fallet. En förbättring däri skulle kunna ernås
med biträde af herrar arkitekter, om de vid ritningen
till ett hus upptogo små ljusa rum för tjrnstefolket.
Utom hus skulle man på enskild väg söka att i alla
stadsdelar upprätta hem för tjänstflickor, där de om
aftnarne och i synnerhet om sÖndagseftermiddagarne
kunde få sammanträffa och finna tillfällen till un-
dervisning o. s. v. Hufvudfrågan vore dock höjande
af flickornas moral, och etik, ty det vore här fraga
om personer, som mycket röra sig i familjen, och
som kunna ha stort inflytande på de smärre barnens
uppfostran.
JE.
Småstadslif.
En verklighetsskildring för Idun
af
C. 0- Gumælius.
(Forts.)
J@£lenda hade med nedslagna ögon och kinder,
från hvilka hvarje spår af färg försvunnit, lyssnat
till denna moderliga förmaning, högst ovanlig, då
man betänker, att den gafs åt en trettioårig dot-
ter, som snart skulle fira sitt bröllop. Då modern
tystnat, väntade hon ännu en stund för att höra,
om modern hade något mer att tillägga, vände
sig sedan och lemnade salongen utan ett ord.
Först då hon åter kommit upp på sitt rum, brast
den återhållna sinnesrörelsen, lös. Hon kastade
sig på soffan, dolde ansiktet i händerna och ut-
bröt i konvulsiviska snyftningar. Så låg hon
länge, innan hon återvunnit så mycket lugn, att
hon kunde tänka redigt.
»Upplexad,» mumlade hon slutligen bittert, »upp-
lexad som en skolflicka... och det för hennes
skull! Ah, hvad jag hatar denna varelse, som
trängt sig emellan mig och de mina! Och af
fruktan för ytterligare bestraffning skall nu jag,
Blenda Måneskiöld, nödgas böja mig och krusa
för denna flicka utan namn, som synbarligen an-
ser sig bevisa min bror stor ära, då hon blir hans
hustru. Och hvad Erik beträffar,» fortsatte hon
sin tankegång, »har nog mamma rätt. Han skulle
utan tvifvel ställa sig pa deras sida mot mig.
Han har ju tills i morgon bjudit hela staden ut
till Eriksborg, för att fira de nyförlofvade. Han
önskar, att jag då skall spela värdinna, och jag
måste väl göra det, ty om jag stannade hemma...
ja, hvem vet, hvart det kunde leda. Jag undrar,
om han skulle tveka i valet mellan att såra mig
eller henne. Men ännu äro de ej gifta,» fortsatte
hon, i det hon. steg upp och mätte golfvet med
hastiga steg. »Ännu kunna saker inträffa, som
kanske omstörta detta förhatliga parti. Majorskan
gaf mig omedvetet en god hjälp härvidlag, i det
hon beskref flickan och hennes stolta retlighet.
Då de nu rent af tvinga mig att förtroligt umgås
med henne, kan ju lätt något ord falla, som väc-
ker henne på den tanken, att hon ej är den vi<
skulle önska åt Nils, och blir hon då ond och
kanske förargar honom, så ... mycket behöfs ej
för att få honom i harnesk, och så kan det en
vacker dag lätt vara slut med hela glädjen,»
tänkte hon, i det ett elakt leende krusade hennes
läppar. Plötsligt stannade hon och for med han-
den öfver pannan. »Men hvad är detta? Jag
tror, att jag rent af blir elak! Aldrig förr har jag
väl gladt mig åt andras sorg. Men,» lugnade hon
sig »då de allesammans äro förblindade, ar det
min plikt att rädda dem, äfven om det skulle
vara mot deras vilja. De skola sedan tacka mig.»
Etfer att på detta sätt hafva befäst sig i sm
föresats, öfvertänkte hon länge och omsorgsfullt
sitt blifvande uppförande, och då hon längre fram
på aftonen sammanträffade med de öfriga, blefvo
dessa gladt öfverraskade af den vänliga artighet,
hvarmed hon mottog och underhöll sig med Isa-
bella. Visserligen låg det något visst nedlåtande
i hennes sätt, men detta var ju lätt förklarligt,
då hon var så mycket äldre.
* , *
Följande förmiddag begåfvo sig de nyförlofvade,
åtföljda af Elsa och Sten, ut på visiter. Blenda
hade skrattande sagt sig ej ega krafter att följa
dem på deras ansträngande promenad, och då de
på första stället druckit kaffe, på det andra något
sött vin med bakelser, på det tredje saft, på det
fjärde sherry och konfekt, förklarade Isabella, att
»nu förmådde hon ej mer... något dylikt hade
hon aldrig tänkt sig.»
»Ja, min sötaste Bella,» svarade Nils skrattan-
de, »men nu måste vi gå laget rundt, annars äro
vi förlorade! Du måste tömma kalken i botten,
hvilket likvisst inte är nödvändigt med glasen,
som du hittills så samvetsgrannt gjort. Läppja
och smaka på rariteterna, så är det tillräckligt.»
»Framåt då till seger eller död,» utropade Isa-
bella patetiskt, i det hon åter fattade fästmannens
arm.
Sedan de slutligen gått laget rundt och sutto i
den svala trädgården, hvilande ut från sina mö-
dor, frågade Blenda, som kommit ut till dem »för
att skvallra en smula», hvad Isabella tyckte om
stadens societet.
»Mycket bra,» svarade den tillfrågade. »De
voro alla så vänliga och artiga. Visserligen,» till-
fogade hon med ett leende, »föreföllo de mig litet
egendomliga. Det hvilade något antikt, om jag
sä får uttrycka mig, öfver allting, både människor,
möbler och bostäder.»
»Hm,» sade Nils något missnöjd, ty han tyckte
ej om att höra sin kära födelsestad och de gamla
vännerna förlöjligas. »Jag sätter mycket värde
på folket här, och jag hoppas, att du ej fäster dig
så mycket vid ytan, att du ej kan se det verk-
ligt goda, som döljer sig därunder.»
»Käre Nils,» inföll Blenda med en lugnande
ton, som skulle ett medlande mellan de förlofvade
varit alldeles nödvändigt, »lugna dig. Isabella
menade nog inte så illa, som det lät. För öfrigt
kan man ju alls inte undra på, om hon, som är
van ’ vid helt andra förhållanden, finner oss en
smula löjliga. I främsta rummet bör vårt eget
hem hafva på henne gjort ett kolossalt antikt in-
tryck. Jag tror knappt, här finnes en möbel, utom
pianot förstås, som ej är minst bortåt hundra år
gammal,» tilläde hon skämtande.
Nils’ ögonbryn drogo sig tillsammans, och det
rörliga blodet sköt upp i de mörka kinderna. Han,
såväl som de öfriga, väntade, att Isabella skulle
yttra något förnekande, gladt eller allvarligt, men
därtill tycktes den unga damen ej hafva någon
lust. Med en förvånad och något högdragen blick
såg hon från fästmannen till de öfriga. Det var
första gången han motsagt henne, och hvarför?
Hvad hade hon sagt, som var så farligt? När
allt kom omkring, så voro de visst ganska lustiga
människor, och det fingo de för henne gärna
rera, alla utom hennes fästman, ty började han
att hänga upp sig på hennes minsta ord och spela
herrskare, då blefve det alldeles odrägligt.
Då ingen annan tycktes vilja bryta den obehag-
liga tystnaden, gjorde Sten det med utropet: »Vet
ni, hvad klockan är, mitt herrskap? Om en stund
hafva vi hästarne från Eriksberg bär.»
Under förfärade utrop sprungo flickorna upp
och skyndade in för att göra toalett till den stora
middagen.
Baronen tycktes i dag ämna slå på stort. Utan-
för dörren stod den fyrspända, vapenprydda gala-
vagnen, som nu invigdes och sedan skulle följa
de nygifta till Stockholm, samt en gigg med an-
spannet i tandem, vid hvars åsyn Elsa genast
utropade: »Snälla Sten, får jag åka med dig i
giggen?»
»Gärna,» svarade brodern, »om inte Isabella
och Nils annektera den för sin räkning.»
Isabella kastade en blick på det höga, spindel-
artade åkdonet och på de oroliga hästarne samt be-
tackade sig för äran. »Hon satte ännu litet värde
på sitt unga lif.»
På de annars så tysta gatorna hördes hastigt
vagnsbuller, härrörande af de ekipager, den artige
värden sändt till de öfriga gästernas afhemtande,
och snart syntes en hel rad af åkdon styra kosan
ut till det en half mil från staden belägna herre-
sätet.
Då de körde upp till den slottslika byggningen,
vände sig Blenda leende till Isabella och yttrade:
»Ja, kära du, nu får du ursäkta, om du äfven här
finner en hel hop antikt, men min fästman är
mycket angelägen att bibehålla allt orubbadt i sitt
hem. Slottet bygdes efter trettioåriga kriget af
hans stamfader. Men här är han själf.» Och då
de kommit ur vagnarne, presenterade hon: »min
fästman, baron Edelhielm, fröken Gutheimer.»
Om det verkligen var hennes mening att dämpa
de öfrigas goda lynne, lyckades hon rätt väl däri.
Isabella erfor en obehaglig känsla vid detta upp-
repande af hennes ord, som i denna ståtliga om-
gifning fingo en helt annan betydelse, än den nå-
got gäckande hon gifvit desamma. Nils kände
sig missnöjd med fästmön, han visste ej rätt
hvarför, och bjöd grefvinnan armen för att led-
saga henne uppför trappan. Öfverlemnad åt sig
själf, ty baronen och Blenda hade fullt upp att
göra med mottagandet af gästerna, satte hon sig
på en soffa, som stod till hälften dold af ett fram-
skjutande parti af den ofantliga, nästan monumen-
tala trappan. Det var underliga tankar, som rör-
de sig inom henne, där hon satt och lyssnade
till vagnarnes rullande och det glada sorlet. Hon,
som annars varit van att anses som den förnäm-
sta, fann sig nu glömd af alla. Hon kände sig
så främmande bland dessa människor, hvilka hy-
ste helt andra intressen, uppförde, ja, uttryckte sig
annorlunda, än hon var van vid. Hon kunde ej
ens komma på någon förtrolig fot med sin fäst-
mans närmaste. De unga voro ju snälla och vän-
liga, men äfven hos dem fanns det ett visst nå-
got, som hon ej kunde definiera, men hvilket lik-
väl höll henne tillbaka. Detta var i ännu högre
grad förhållandet med grefvinnan, och hvad Blenda
beträffar var hon både ond på och rädd för denna.
Ocli Nils... huru förändrad var ej han! Förr
hade han ju visat sig som den ömmaste älskare,
och nu hade han blott behöft vara några dagar
i den förnäma omgifningen för att låta henne
sitta här ensam, medan han höll sig till de sina.
Och för hans skull hade hon lemnat sitt kära
hem, sina älskade föräldrar. Ack, om hon aldrig
rest hit, om hon vore hemma egen 1 Och tårarne
stego så varma upp i den unga flickans ögon, och
hon lutade sorgsen hufvudet mot handen.
Det hade nu blifvit alldeles tyst vid trappan,
och hon började just undra, hvar hon hon skulle
få reda på det öfriga sällskapet, då ljudet af
hastiga steg nådde hennes öra. De ilade utför
trappan, och i nästa ögonblick stod Nils framför
henne. Med både förvåning och oro målad i sina
drag, framräckte han händerna mot henne och
utbrast :
»Min kära, älskade flicka, sitter du här ännu!
Jag måste leda mamma uppför den här förskräck-
liga trappan och kunde inte tänka annat, än att
du följde efter.»
»Nå, det var då väl, att du någon gång upp-
täckte, att jag ej var med,» svarade Isabella nå-
got spetsigt. Med hennes lätta lynne behöfdes
dock ej mer än fästmannens närvaro och den
kärlek och ånger, som talade ur hans vackra
ögon, för att låta henne för tillfället glömma sina
sorgliga tankar och återtaga sitt vanliga, sätt.
»Nåd och förlåtelse,» bad Nils och såg därvid
så djupt bönfallande in i hennes ögon, att hon
ej kunde neka honom att i trappans skygd trycka
en försoningskyss på hennes läppar.
»Och låt oss nu skynda till de andra,» utropa-
de han glädtigt. »Edelhjelm och syskonen söka
i förtviflan festens försvunna drottning. De trodde,
att du möjligen gått vilse i de oändliga korrido-
rerna eller rummen. Det var först efter en stund
jag kom att tänka på, att du kanske blifvit. . .
hvad skall jag säga? . . . kvarglömd härute.» Och
skrattande sprungo de som ett par muntra barn
uppför trappan.
På aftonen sammankallade värden de i den
stora parken kringspridda gästerna, hvilka där i
hängmattor, trädgårdssoffor eller i det mjuka grä-
set hemtat sig efter middagens ansträngningar.
På en öppen gräsplan voro bord med hvarjehan-
da förfriskningar ordnade, och då hvar och en
försett sig efter sin smak, knackade baronen i ett
glas och anhöll att få säga några ord.
(Forts.)
Undertecknad träffas personligen å by-
rån, Hamngatan 16, säkrast tisdagar
kl. 12—1 middagen.
Stockholm den 20 juli 1891.
Frithiof Hellberg.
Innehållsförteckning:
Henry Gréville; af Clamo. (Med porträtt.) — Det gamla
malboet ; samtal i tre afdelningar af Ave. — Spinn, spinn ;
poem af William Stange. — Från kvinnans arbetsfält; studier
från Stockholms horizont af G. Gitllberg. V : Kvinnan i sjuk-
vården. Läkaren. — Hélène Vacarescu. (Med porträtt.) —
När Siggan skulle sköta hushållet ; skiss för Idun af Alvar
Sten. — Svensk matgeografl ; kåseri i »de sura gurkornas tid»,
af Karl Benxon. — Förbjuden frukt; skiss af M...e. (Slut.) —
Smånotiser från kvinnovärlden. — Småstadslif; bilder ur verk-
ligheten. för Idun af C. O. Gumælius. (Forts.)
Förlofnings ocli vigselringar
ständigt lager hos
Juvelerar HALLBERG Stockholm.
Order från landsorten expedieras om£a.ellde-
T
MS
_ i v. *3 gammalt guld, sllfver och juveler uppköpas kon-
f efinalS UOliA) tant eller tagas i utbyte mot moderna arbeten.
Om gamla saker Insändas från landsorten, sändes likvid pr omgående.;
Juvelerar HALLBERG Stockholm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
