Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 30. 24 juli 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891 IDUN 239
i form af senapsdegar. Den males med vatten i
ett lerfat, och kvarnstenen företrädes af en rund
kanonkula. Vår genremålare Jakob Kulle har skil.
drat en dylik senapsmalning med färg och pensel-
Om jag nu till slut nämner, att de skånska gäs-
sen äro oöfverträffade, till och med i Pommern,
så tror jag mig hafva sagt nog om Skånes kuli-
nariska härligheter.
Hvad en skåning mest saknar i hufvudstaden
(nämligen från gastronomisk synpunkt) är, vid
alla tillfällen : den sura limpan, på Mårtensafton
(10 nov.): sin.skånska gås, stekt på äkta skånskt
manér — för de magra, slankiga Uplandsgässen
hyser han ej stor aktning —, samt, vid juletid:
senapssäsen och senapen till lutfisk och skinka.
Karpen, hvilken, som bekant intager en fram-
stående plats i de kulinariska häfderna, odlas och
exporteras i stor skala af den skånske possessio-
naten Wendt.
Hvens så mycket omtalade harar kunna icke
skryta med lysande anor. Först nästa år kunna
de fira sitt 25-års jubileum. 1857 utsläpptes nem-
ligen det första paret af tullförvaltaren Åkerblom
i Landskrona.
(Forts, och slut i nästa n:r.)
S’
förbjuden frukt.
Skiss af M... e.
(Forts. o. slut fr. föreg. n:r.)
VIII.
let bief en dyster tid pä Videby efter
och ihållande. Aftnarne och söndagar-
ne höll han sig vanligen inne i sitt rum, och
hvardagarne var han ifrigt sysselsatt. Med
Annie samtalade han blott, då det gällde
Maud eller den inre ekonomien. Något sam-
spel kom ej mer i fråga.
Så förgingo hösten och vintern ; så förgick
äfven sommaren.
Man hade hunnit öfver årsdagen af Agnes
död. Visserligen hade tiden omsider något
skingrat Rolfs sorg. Men i det närmaste var
allt sig likt: tyst, dystert och enformigt.
Annie satt uppe på sitt rum vid det öppna
fönstret. Hon hörde röster nere på veran-
dan, men hon fäste sig ej därvid; hon visste,
att det var pastor Helmer, som kommit på
besök under middagen. Nästan omedvetet
kom hon att följa tonfallen i pastorns sträfva
stämma.
»Nu är allt Gregerson fast i prostgården
ändå», sade han. »Om jag ej misstar mig,
ha vi förlofning i faggorna.»
»Åh, tusan, tror du det?» hördes Rolf
yttra med mer än vanligt intresse.
Här blef samtalet lågt och otydligt.
Vid middagsbordet var Rolf ovanligt tank-
full. Han gaf bud om att få en häst för-
spänd till eftermiddagen; han skulle resa till
prostgården.
»Då kans ke ni vill taga en krans med
till grafven»’ frågade Annie.
»Äbnej, inte i dag––––––-det faller
sig litet olämpligt... Vi fara till kyrkan i
morgon och taga den med oss då.»
Någon kyrkfärd blef det dock icke följande
dag. Annie gjorde ensam en promenad till
grafven.
Samma afton, då hon satt och spelade
Chopins sorgmarsh, kom Rolf från sitt rum
in i salen.
»Alltid sorgekväden!» utropade han. »Nej,
fröken Smith, låt oss nu höra något annat!
Låt döden behålla, hvad som är dödt! Vi
ha ock plikter mot oss själfva, mot de lef-
vande. »
Annie stannade midt i reprisen och såg
upp. Hur förändrad han var! Den mörka
skuggan hade vikit från hans panna, i blic-
ken lyste åter lefnadsmod och glädje.
»Hvad vill ni då höra», frågade hon.
»Jag vet ej rätt. Om vi skulle spela nå-
got tillsammans?»
Hon räckte honom, utan att tänka därpå,
noterna till Lucie.
»Nej, icke detta!» Han slängde undan
nothäftet, som om det brännt honom. »Låt
oss taga jägarkören ur Friskytten, den är så
frisk.»
Det ville ej gå bra ändå. Han misstog
sig på tonarten, han föll ur takten och spe-
lade obekymrad om både staccato och mar-
kato. Tankarna voro tydligen icke med i
spelet.
»Jag måtte ha legat af mig. Spela ni
ensam. »
Men äfven Annie hade kommit ur stäm-
ningen. Hon tog en bok och satte sig vid
lampan, utan att läsa.
»Jag har något att tala vid er om», sade
Rolf då de skulle skiljas senare på aftonen.
»Men icke nu, utan i morgon bittida.» Han
tryckte hjärtligt hennes hand.
Annie satt länge uppe denna afton, för-
sjunken i tankar. Hvad betydde denna plöts-
liga förändring och antydningen, att de ej
längre skulle så hängifva sig ät sorgen, eme-
dan de hade plikter mot sig själfva? Och
så hade han något att tala med henne om,
något viktigt, som det tycktes.
Hvad kunde detta viktiga innebära annat
än en förklaring, ett upprepande af känslor,
som slumrat under sorgeåret, men hvilka han
under ett föregående år ej varit angelägen
att dölja?
Nåväl, nu kunde han gärna tala. Nu
var det ej längre ett brott att älska honom.
Ingenting behöfde nu hindra henne att offra
sina krafter och omsorger för honom och
Maud.
Hon ville ej längre grubbla härpå. Nästa
afton vore troligen hennes öde afgjordt–––-
det oundvikliga!
IX.
De sutto midt emot hvarandra i Rolfs
rum, Annie lugnt afbidande hvad komma
skulle, Rolf med en något nervös oro i de
vexlande dragen.
»Fröken Smith,» började han, »jag har
nu i två år haft lyckan få behålla er i mitt
hus. Jag ber att särskildt nu få betyga er
min varma tack för hvad ni under denna
tid gjort, ej blott för min flicka, utan ock
för oss andra.»
Hon gjorde en stum böjning på hufvudet.
»Omständigheterna hafva fogat så, att vi
kommit i en något besynnerlig, för att ej
säga besvärlig ställning till hvarandra ... Yi
äro båda unga, vi lefva här för oss själfva
under ett gemensamt tak. Ni förstår... det
där är sådant som ger anledning till diskus-
sioner och funderingar. Folk är nu alltid
så angeläget att prata om andra. .. Jag
vill på intet vis, att någon skugga skall ka-
stas öfver ert rykte, och därför har jag tänkt
det vara bäst, att vi . . . skiljas.»
Det kom så doft, så osäkert. Annie spratt
till, som om hon trott sig höra orätt. Hon
såg frågande på honom. Han sänkte sin
blick inför hennes.
»Och Maud?» framkastade hon.
»Maud skickar jag inom fjorton da’r till
någon pension. Hon är nu tio år och be-
höfver komma ut bland andra barn. Dess-
utom inträder jag inom kort i förhållanden,
som skulle göra det svårt för er båda att
vara kvar på Videby... Er gifver jag na-
turligtvis ersättning för hvad ni genom mitt
förvållande möjligen kan komma att förlora. »
Annie hade hört nog.
»Jag skall rätta mig efter er önskan,»
sade hon med fast stämma, i det hon gick.
Och åter var det afton, och hon satt dröm-
mande vid fönstret. Huru underligt var ej
lifvet, huru besynnerliga människorna! Hon
erinrade sig ett annat samtal, då han före-
hållit henne att ej bry sig om människors
prat, utan vara själfständig. Då hade han
begärligt fikat efter hennes tillgifvenhet, som
efter en förbjuden frukt.. . Nu, då de båda
voro fria, kastade han bort, föraktade den.
Nej, intet grubbel mera! Några dagar
till, och hon skulle åter upptaga kampen med
lifvet, härdad för dess kraf.
X.
I Sista aftonen på Videby var inne. Ett
strålande månsken speglade sig i sundets
klara vatten och kastade en genomskinlig
slöja öfver de glesnade lunderna.
Annie hade gått ensam ned åf strandvä-
gen för att kasta en sista dröjande blick på
ställen, som blifvit henne kära. Bakom en
krökning af vägen hörde hon röster, som när-
made sig. Hon drog sig hastigt undan bak-
om ett väldigt stenblock på sidan om vägen,
ty hon ville ej möta någon.
Snart kände hon igen Rolf och Cecilia, som
gick hög och ståtlig, stödd mot hans arm.
De stannade strax bredvid den plats, där
Annie stod do1 d.
»Hvad tycker du, är det icke en förtju-
sande tafla?» frågade Rorif.
»Den är liflös, vemodig», svarade hans
följeslagerska. »Jag tyckte nästan, jag hörde
en suck från stranden.»
»Den kom kanske från någon stackars
sparf, som mist sin make, eller någon sång-
fågel, som glömt sig kvar för länge.»
De vände åter om till det håll, hvarifråu
de kommit.
Ett ljus gick plötsligt upp för Annie.
Detta var således de förhållanden han an-
tydt!
»Ett grannt skal utan kärna,» hade han
en gång sagt om Cecilia. Men detta granna
skal hade varit nära att snappas bort af en
annan, och då hade hans eröfringslusta vak-
nat. Annie hade nu lärt känna honom. —
Höstdimman låg tät och tung öfver nejden,
liksom den morgon, då Annie första gången
kom till Videby. Vagnen, som skulle bort-
föra henne, stod redan väntande framför
trappan.
Snart kom hon själf ned, allvarlig men
lugn. Ännu en afskedsnick åt Maud; en
sista dröjande blick omkring det fordna hem-
met — och så bar det af i raskt traf ge-
nom töcken och dimma — — —
Smånotiser från kvinnovärlden.
Enkekejsarinnan Victoria af Tyskland
om tjänarinnefrågan. I en liten krets af in-
bjudna hos enkekejsarinnen Victoria kom samtalet
här om dagen att röra sig om den så mycket om-
talade frågan, hur bristen på bra tjänstfolk i de större
städerna skall kunna afhjälpas. Sedan två af de
närvarande damerna uttalat sig i frågan, ingrep kej-
sarinnan ytterst lifligt i diskussionen. Hon sade,
att enligt hennes åsikt hade den på dagordningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
