Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 32. 7 augusti 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891 I DU N 253
ej, att denna kärleksgåfva för mig får ännu
större värde, dä den kommer från eder, som
erbjuda mig allt, hvad ni eger?»
»Och grefvinnan afslår ej ? O, gör, gör icke
det. Lars och jag skulle då bli så olyck-
liga, ty vi ha varit så glada i hoppet, att
få se vår kära grefvinna bo i eget hem!»
Den gamla böjde sig ned och kysste gång
på gång detta bönfallande ansikte.
»I skolen få behålla denna glädje, I kära
människor, ty med den innerligaste tacksam-
het vill jag flytta till trädgårdsmästaren Lars
och hans hustru.»
»O nej, icke så! Detta får grefvinnan
icke tänka om oss! Vi äro nu för gamla
till att gifta oss, och något så opassande,
som att vår grefvinna skulle bo hos ett tarfligt
gift arbetarefolk, kan aldrig komma i fråga!»
Ingrid värjde sig och Lars med stor häf-
tighet.
Grefvinnans ögon tårades därvid, och de
fårade kinderna blefvo bleka.
»Har ni då alls inte tänkt på eder själfva?»
»Jo, vi tro, att grefvinnan hellre ville till
tjänare ha Lars och mig än vidt främmande
folk. Vi räknade ut, att grefvinnan skulle
tala om — om den här villan för oss, och
så skulle vi söka att få tjäna grefvinnan.
Lars vill blifva dräng och jag hushållerska
och piga.»
»Nej, se bara på, hur sluga ni två ändå
äro!» log den gamla under strömmande tå-
rar. »Ja, naturligtvis fäster jag eder båda,
men jag gör dock ett vilkor.»
»Det blir helt och hållet, som vår grefvinna
önskar och befaller!» utbrast Ingrid, resande
sig upp, strålande glad.
»Nå, då önskar och befaller jag, att mitt
nya hem inviges med ert bröllop. I morgon
tager Lars ut lysning!»
»Men, fru grefvinna!»
»Ingrid, säg, hvarför skulle jag ej kunna
ha gifta tjänare? Nå, inga undanflykter!»
»Villan har ej så många rum —- barn
kunde komma till,» mumlade Ingrid.
»Barn — jaha, det har du rätt i, och då
blefve jag — mormor,» log grefvinnan så
hjärtevarmt och godt, att Ingrids starka själs-
spänning löste sig i stormande glädjegråt.
Och hon störtade ut för att meddela Lars
det fröjdefulla budskapet, att grefvinnan ön-
skade ha gifta tjänare i sitt blifvande hem.
Alla spår efter östanstormen voro undan-
röjda; de gamla träden utvecklade i fred nya
knoppar, och nya vårblommor slogo ut, se-
dan Lars bortskaffat alla tegelskärfvor. Och
under mild blå vårluft for grefvinnan med
sina två vänner från en förödd borg för att
bo bland nya blommor, kärlekens hvita lil-
jor med outgrundliga färgskiftningar djupast
inne i ’kalken.
Huru »vildarne» uppfostra sina
barn.
fiaturfolkens sätt att uppfostra sina barn
berömmes ofta af forskningsresande så-
som varande synnerligt fördelaktigt med hän-
syn till de olika folkens förhållanden. Den
tyske forskaren Heckewelder yttrar sålunda
i ett arbete om de indianska folkstammarnes
seder:
»Det kan med rätta väcka förundran, att
ett folk utan skrifna lagar och utan rättsve-
tenskapligt system, utan en bestämd regerings-
form eller grundlag, ja, till och med utan en
enda genom val eller arfsföljd tillsatt öfver-
hetsperson lefver i fred och endräkt och un-
der utöfning af moraliska dygder; att ett
folk kan regeras väl och kraftigt blott genom
den makt, som män med högre andliga gåf-
vor ha öfver människor med mera vanliga,
blott genom en tyst, men dock allmän under-
kastelse under erfarenhetens, talangernas och
rättskaffenhetens herradöme. Detta är emel-
lertid något, som en indiannation erbjuder
främlingens ögon. Jag har varit vittne där-
till under en lång följd af år, och efter att
många gånger ha sett därpå och öfvertänkt
orsaken till denna företeelse tror jag mig
kunna vara förvissad om, att den hufvudsak-
ligen måste sökas i den omsorg, med hvilken
indianerna tidigt inprägla hos sina barn vär-
diga och dygdiga grundsatser liksom äfven
den metod, de följa vid barnens uppfostran.»
Denna metod är en, som äfven i Europa
i allmänhet gifver goda resultat, när den an-
vändes till att lära vissa åldersklasser att
krypa, gå, tala och andra nyttiga färdigheter,
men skilnaden är den, att »vildarne» fortsätta
med densamma, äfven sedan elementerna äro
inlärda. Barnen växa upp i så mycken fri-
het, att det ofta ser ut, som om de ej finge
någon uppfostran, men det är endast den egen-
domliga metoden, som gör, att det ser så ut.
Så mycket som naturfolken tycka om barn
— och det göra de mer, än man är böjd att
tro — låta de dem icke gå vind för våg,
utan vaka öfver dem, gifva akt på dem och
följa deras utveckling. De uppfostra dem
till stor del genom sitt exempel och sällskap,
till hälften tillfälligt. Samtidigt verka de
dock äfven mera direkt för sina pedagogiska
ändamål på ett sådant sätt, att barnen täm-
ligen litet märka det, i alla händelser för li-
tet för att känna ledsnad därvid.
Det är på barnens naturliga behof att röra
sig och sysselsätta sig med något och deras
lust att härma som de i synnerhet bygga sin
uppfostran. Men därtill komma äfven väg-
ledning, råd och öfvertalning.
Yid sidan af att barnen naturligtvis ha
full frihet att hoppa, springa, brottas, slåss
och göra andra liknande ting, som öfva de-
ras lemmar, efterhärma de i sina lekar de
vuxnas arbeten.
Sålunda skaffa fäderna på Grönland tidigt
kastspjut, bågar och kajaker, och mödrarna
gifva sina döttrar redskap till sömnad och
garfning. Alltsammans är smått som egarne
själfva, men bruket af sådana saker lära
de sig. Föräldrarne gifva dem goda råd
och följa med intresse deras framsteg, och
när de små blifvit stora, kunna de allt det,
som de böra kunna.
Denna indirekta metod är det också, hvars
goda verkningar Heckewelder berömmer.
Föräldrarne uppnå sina afsikter, utan att plåga
barnen med för mycket tvång, och när de
finna något att klandra, kunna de undvika
ovänlighet och stränghet. Hela stammen va-
kar också öfver de enskilda barnen och låter
dem förstå sitt ogillande eller bifall, allt ef-
ter som de förtjäna det. Det är märkvär-
digt, att den indianska uppfostran kan ut-
veckla en sådan egenskap som själfbehersk-
ning, men just för denna dygd äro indianerna
berömda. Enligt Lumholz (»Bland människo-
ätare») lär förhållandet, vara ungefär det-
samma i Nordqueensland: »de svartas barn
äro icke så dåliga, som man skulle tro efter
den uppfostran, de få.»
Det, som naturfolkens barn ha att lära,
består till stor del i praktiska färdigheter.
Teoretisk undervisning tager aldrig där så myc-
ken tid, att den bringar barnen till ett lef-
nadssätt, som icke passar för deras lefnads-
ålder.
Men likaväl saknas icke teori. När lä-
rare och elev äro hågade, berättar den förre
ett eller annat, som närmast kan vara att
tänka på. Medan en indiankvinna håller på
att flå en hjort, kan hennes son få lust att
veta något om, hur man bär sig åt, då man
jagar ett sådant djur, eller hurudant lif det
för i skogen o. s. v. Så kommer fadern;
han har ingenting att göra, men om jakten
vet han noga besked och likaså om hjorten,
och intet är honom kärare än att prata med
barnen på lediga stunder. När hjorten är
flådd, vet gossen mer om hjort och jakt än
förr.
Till och med skolgång saknas icke helt
och hållet. Sålunda berättar den tyske upp-
täcktsresanden Jung om en slags skola hos
sydaustralierna. En gammal man samlar
ihop pojkarne i sin stam och lär dem klättra,
kasta spjut o. s. v., han berättar dem om
djurens vanor och undervisar dem i ordning
och själfbeherskning. En gammal kvinna
lär flickorna bygga hyddor, binda nät o. s. v.
Aleuterna hade också fordom egna skolmä-
stare. Innan de ryska presterna kommo, fun-
nos alltid i byarne minst en eller två gamla
män, som ansågo sig särskildt kallade att
uppfostra barnen. Om morgnarne eller aft-
narne, när alla voro hemma, brukade därför
dessa gamle lärare sätta sig i en af de stör-
sta hyddorna, under det att ungdomen sam-
lade sig omkring dem och lyssnade uppmärk-
samt till hvad de sade.
Hos de indianer, bland hvilka engelsman-
nen Hunter ibland vistades, brukade berömda
krigare samtala med stammens barn om ett
eller annat, och gamla kvinnor berättade hi-
storiska sägner. Några indianstammar hade
den seden, att ungdomen fick historisk under-
visning vid de offentliga festerna. Delawa-
rerna läto de blifvande statsmännen närvara
vid rådsförsamlingarna som tysta åhörare, och
cheferna togo hand om deras undervisning.
Man använde dem som sändebud till främ-
mande stammar för att öfva dem i att fram-
ställa sina tankar. På Tongaöarne användas
festliga tillställningar för att gifva de unga
männen förmaningar att uppföra sig väl mot
kvinnorna och icke använda sina krafter
mot dem.
Kort sagdt, det felas icke vittnesbörd om
att naturfolken ha öppet öga för uppfostrans
betydelse; deras samhällen understödja också
de enskildas sträfvanden i denna riktning så
godt som det under deras förhållanden låter
sig göra.
Kvinnoarbeten på industriut-
ställningen i Göteborg.
Af Sccevo/a.
II.
ag antydde i mitt förra bref, att här på
utställningen också finnas sådana alster
af kvinlig slöjd, som icke äro egnade
att stämma den förståndige åskådaren till bi-
fall eller glada betraktelser. Då jag nu sär-
skildt nämner några ord om dem, sker det
icke af begär att klanda, utan därför att jag
hoppas kunna öppna ögonen på en och an-
nan, som ännu ger sin tribut af flit och ar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
