Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 33. 14 augusti 1891
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891 IDUN 2ß3
Barnmorskorna, hvilkas antal i själfva ver-
ket enligt senaste offieiela uppgift (1889) upp-
gick till omkring 2,508, däraf 177 i huf-
vudstaden, ha under de senare åren börjat
organisera sig i syfte att höja kåren i alla
afseenden. Man har därför bildat barnmor-
skesällskap i de flesta större städer och or-
ter. Flere af dessa sällskap fungera dess-
utom som sjukkassor. Det första sjuksäll-
skapet bildades i Göteborg 1885, det andra
i Stockholm 1886. Kåren har ock sitt eget
pressorgan »Jordemodren ».
* *
*
Barmorskan har ett stort ansvar, icke al-
lenast moraliskt, utan äfven juridiskt, och
hon kan ställas till åtal, där hon icke med
skicklighet eller nit uppfyllt sitt kall. An-
gående ansvarslagen för barnmorskor hänvis-
sas till reglementet af den 28 nov. 1856 med
senare ändringar.
Intill 1887 skulle barnmorska äfven vara
edsvuren. Men i anledning af riksdagens
skrifvelse till k. mt den 8 mars 1886 om af-
skaffande af vissa eder borttogs barmorskeeden
den 13 juli 1887 och ersattes af en enkel
erinran om med yrket förenade åligganden
och ansvar.
Smånotiser från kvinnovärlden.
Fru Emilie Flygare-Carlén, den fräjdade
författarinnan, ingick den 8 dennes i sitt 85:te
lefnadsår och fick med anledning däraf under da-
gens lopp mottaga besök af släktingar samt när-
nare och fjärmare bekanta och vänner. Fru Car-
léns helsotillstånd är i betraktande af hennes höga
ålder ännu tillfredsställande godt, och efter den
förlidet år vidtagna ögonoperationen har hon i så
pass grad återfått sin syn, att hon, om än dun-
kelt, kan urskilja föremålen i sin omgifning.
*
Kvinna läroverksadjunkt. Domkapitlet i
Linköping har förordnat fil. kand. fröken Helga
Linder (dotter till aflidne domprosten Linder) att
under instundande hösttermin uppehålla en ledig
adjunktur i svenska och tyska språken samt ma-
tematik vid högre allmänna läroverket i Vestervik.
Detta torde vara första gången svensk kvinna fått
förordnande alt vara adjunkt.
*
Svenska kvinliga missionärer i Afrika.
Till missionsstationen Oskarsberg i Sydafrika åter-
vände nyligen fröken Ida Jonathanson efter ett
års tjänstledighet för att å nyo öfverlaga missions-
skolan därstädes. Fröken Hedvig Posse, som i
nära 4 år förestått Oskarsbergs barnhem för kaf-
ferflickor, har erhållit ett års tjänstledighet och
anlände efter en lycklig resa till London den 2
dennes. Fröken P. kommer under vistelsen i hem-
landet att genomgå en kurs i sjukvård för att yt-
terligare utbilda sig för arbetet påmissionsstället.
*
/ sitt 100:e år ingick i onsdags fru Anna
Beata Horner i Skuttunge, enka sedan 1851 efter
komministern därstädes J. H. Horner. Oaktadt
den höga åldern, är hon ännu hvarje dag i verk-
samhet samt eger sina själsförmögenheter i full
besittning, om ock hennes syn är temligen försva-
gad. Den lyckönskningsskål, som under aftonens
lopp utbragtes för den gamla af 85-årige prosten
P. Pettersson i Björklinge, besvarades af henne
med reda och sammanhållning.
Småstadslif.
En verklighetsskildring för Idun
af
C- 0. Gumælius.
(Forts. o. slut frän föreg. n:r.)
»^XDet skulle vara mig kärt, om brytningen kunde
försiggå med så litet uppseende som möjligt, och
jag återkommer därför till min plan, att jag reser
härifrån i middag. Det ser naturligare ut för mig,
som har affärer om hand, att blifva borlkallad per
telegraf,»
»Och hur länge behöfver jag stanna kvar?» frå-
gade Isabella.
»Så länge du själf önskar», svarade grefven,
och tilläde bittert: »då jag ej kommer tillbaka,
är det ju ingenting, som kvarhåller dig här.»
»Nej, det är sannt.»
»Så snart jag kommit till Göteborg, skall jag
göra min uppvaktning hos din far och återlemna
ringen. Sedan reser jag väl bort under någon
tid och skall dessutom försöka att få min verk-
samhet förlagd till en annan plats.»
Isabella gjorde en bifallande böjning med huf-
vudet. Allt var nu sagdt och hade ju gått så
lätt och lugnt, som hade det blott varit fråga om
en helt vanlig öfverenskommelse. Ingen tvist,
inga tårar, och nu återstod blott att gå, han till
telegrafen, hon ... ja, det gjorde henne detsamma.
Hon tyckte sig aldrig mer kunna få intresse för
något. Men ändokk gingo de ej, utan sutto där
tysta, så nära och dock så skilda. Slutligen bröt
Nils tystnaden.
»Förlåt mig, Isabella», sade han, »skulle det
vara ogrannlaga att fråga, hvilken den innersta
orsaken till detta steg är? Naturligtvis kan det
ej uteslutande hafva kommit af min önskan, att
du ej skulle sysselsätta dig så mycket med den
där herrn. Det faller mig icke in, att du hyser
något som helst intresse för honom.»
»Nej, visst inte», svarade Isabella liknöjdt.
»Jag hade ej heller ens märkt det eller brytt
mig därom, om ej Blenda gjort mig uppmärksam
därpå. Då tänkte jag ...»
»Blenda», afbröt flickan. »Ogillade äfven hon
det? Men hvarför sade hon då ej själf till mig
därom? Hon kunde väl förstå...» hon hejdade
sig och mumlade resten för sig själf.
»Huru?» utropade Nils. »Skulle Blenda passat
bättre än din fästman att gifva dig ett råd? Äro
ni så goda vänner?»
»Ja», svarade Isabella lifligare, »hon har varit
den enda, som på sista tiden alltid visat sig vän-
lig och deltagande mot mig. Jag tror, att hennes
råd varit förestafvade af verklig vänskap.»
Nils blef allt mera förvånad. Det var ju hon,
som alltid påpekat fästmöns fel och därigenom
ytterligare förvärrat saken, ty Blenda hade genom
det högmodigt ringaktande sätt, hvarmed hon fram-
ställt sina anmärkningar, alltid retat honom till
onödigt stor häftighet. En tanke, som han likväl
knappast ville gifva form, kom honom att fram-
kasta frågan: »Har hon talat om mig? Gifvit nå-
gra råd ... ?» Då Isabella tvekade, dröjde med
svaret, tillfogade han allt lifligare: »Dölj ingen-
ting för mig. Det är ju om min egen syster det
är fråga, och ditt svar är kanske viktigare än vi
kunna ana.»
»Ja, jag vet ej egentligen, hvad jag skall säga»,
började hon villrådig. »Hon har ej sagt något
annat, än hvad jag bort förstå af mig själf. Att
ditt val öfverraskat din släkt, och att du nu må-
hända därför kände dig missnöjd, det brydde jag
mig ej mycket om, helst hon helt vänligt tilläde,
att de, sedan de lärt känna mig, fullt försonat sig
med det skedda, och jag, kanske allt för djärft,
vågade hoppas att kunna värdigt fylla min plats
som din hustru. Hennes antydningar om ditt nå-
got häftiga lynne och din oböjliga herrsklystnad
behöfde jag ju ej heller, då jag dagligen såg nya
bevis därpå, och för hennes välmenta råd att för
den framtida husfridens och lyckans skull afsäga
mig all egen vilja, kan jag blott vara tacksam,
ehuru jag insåg min oförmåga till ett dylikt offer.»
Genom uppräknandet af alla dessa oförrätter, hade
hon talat sig varm, och hon kände en viss till-
fredsställelse öfver att hafva fått säga honom
detta utan omsvep.
Nils trodde knappast sina öron. Att hans egen
käraste syster, hans barndomsvän, den med all
sin stolthet så milda, älskliga Blenda skulle kun-
nat göra sig skyldig till en dylik dubbelhet! Ty
han förstod nu allt. Med sin kännedom om hans
karaktär var det henne lätt att reta upp honom,
och sedan hade hon skrämt Isabella för hans
vilda, oböjliga lynne. Men på samma gång bör-
jade ett svagt hopp att uppstiga inom honom.
Om han kunde förmå Isabella att förstå honom
rätt, att fatta det hans häftighet blott låg på ytan,
och att det var långt från hans tankar att vilja
kufva henne, att han i själfva verket önskade i
allt göra henne till viljes, samt slutligen att det
blott varit olyckliga tillfälligheter, som nu låtit
honom framstå som en tyrann. Visserligen finge
systern uppoffras, men hon hade genom sitt hjärt-
lösa uppförande ej gjort sig förtjänt af bättre.
Han började därför med af undertryckt rörelse
darrande röst:
»Vill du vara god och höra mig med lugn en
stund. Du har framställt en svår anklagelse mot
mig, och jag bör ju försvara mig. Du har sagt,
att jag varit hård och fordrande, och jag medgif-
ver det. Jag går så långt, att jag erkänner mig
ibland hafva brukat ord, hvilka icke anstått mig,
och som jag aldrig förr nyttjat mot någon kvin-
na ... jag har alltid ångrat dem, då det varit för
sent. Men jag har till detta mitt uppförande blif-
vit retad på ett sätt, som du ej kan ana. Du vet
redan, att Blenda förorsakade min häftighet i går,
men du vet ej huru. Då hon fann, att jag ej
brydde mig om ditt lilla koketteri med doktorn,
drog hon först fram sällskapets klander och in-
blandade slutligen min mors namn. Då gaf jag
vika... märk, att jag gaf vika för hennes allvar-
liga framställningar. Hvem klagade på eftermid-
dagen, att mamma ej fick sofva för din musik?
Blenda! Du har kanske ej märkt, huru ömtålig
jag är, när det gäller min mor, men Bienda vet
det. Hvem har alltid uppfångat och, så att säga,
fastslagit samt sedan utlagt de yttranden, som
du stundom i skämtande öfvermod fällt? Blenda
och åter Blenda. Och så har det varit sedan
första stund. Påminn dig vårt skämt om vår lilla
antika stad. I annat fall skulle jag hafva skrat-
tat däråt, nu blef jag ond däröfver, sedan Blenda
fått göra sina reflektioner. Jag inser alltsammans
nu. Och under tiden utlägger hon min retlighet,
mina utbrott af dåligt lynne därhän, att jag af
dig skulle fordra en slafvisk lydnad, hon sätter
din stolthet mot min så kallade herskfystnad och
står slutligen vid målet, då du bryter vår för-
bindelse.»
Man ser, att grefven ej var jurist förgäfves. Han
förstod att kombinera och draga slutsatser. Isa-
bella hade till en början med dof likgiltighet lyss-
nat till honom, men allt efter som hans tal fram-
skred, blef hennes intresse större, hennes ögon
fästades med häpnad på hans allvarliga drag, och
då han nu gjorde en paus, öppnade hon läpparne
för att svara. Han förekom henne likväl och fort-
satte, nu anslående en ton, som trängde djupt
ned i den upprörda flickans hjärta.
»Men en sak hade hon ej tagit med i räkning.
Hon litade på, att min stolthet skulle förbjuda
mig att söka en förklaring, skulle bringa mig att
med ett sken af likgiltighet foga mig efter din ön-
skan. Men», tilläde han, och rösten antog en allt
varmare klang, »hon anade ej, att stoltheten smäl-
ter som snö för den uppriktiga kärleken, och alt
jag af ingenting i världen skulle låta afhålla mig
att söka kvarhålla min lefnads lycka, då den ho-
tade att glida mig ur händerna. Icke sannt»,
fortsatte han och fattade den unga flickans hand,
den hon efter ett svagt motstånd lät honom be-
hålla, »du älskade mig ju förr? Icke kan väl
denna kärlek så hastigt bafva slocknat? Du vet
nu, hvad som trängt sig emellan oss . . . unna mig
tid att öfvertyga dig om, att din fruktan varit
ogrundad, alt jag ingenting högre önskar, än att
min älskades framlid må blifva lika ljus och le-
ende, som vi alltid utmålat den.» Han hade smygt
sin arm omkring hennes lif, och hennes hufvud
hvilade nu vid hans bröst.
»Jag önskar ju ingenting högre», hviskade hon,
»än att få vara hos dig. Men», tilläde hon och
höjde de tårfulla ögonen mot honom, »var vänlig
mot mig. Jag har ju alltid varit van vid kärlek
från de mina och kan ej lefva den förutan I»
Han bortkysste tårarne.
* *
*
Vid frukosten voro de förlofvade stilla och all-
varliga. En sömnlös natt fick bära skulden för
Isabellas rödkantade ögon och bleka kinder. Un-
der förevändning att hon behöfde hvila, drog hon
sig genast tillbaka till sitt rum och reglade dör-
ren för att få vara ostörd.
Nils åter lånade sin brors häst för att rida ut
till Eriksborg. Då allt nu åter var godt, förlät
han gärna Blenda hennes lilla intrig, som blott
tjänat att ännu fastare förena honom med fäst-
mön, sedan de, kanske för första gången, talat
allvarligt med hvarandra. Men då han nu lug-
nare tänkte på systern, väckte hennes sinnestill-
stånd hans oro. Denna dubbelhet, detta intrig-
spel, som ej kunde hafva annan orsak än ett van-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:44 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1891/0271.html
