Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 33. 14 augusti 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891
264 i DU N
sinnigt uppdrifvet högmod, var henne så olikt, att
han fraktade någon sjukdom. Själf tyekte han
sig ej kunna närma sig henne, det hade, såsom
han kände det, varit att tala i egen sak. Därnäst
tänkte han på modern, men henne ville han ej
göra bekymrad. Han beslöt därför att tala med
hennes fästman, på hvars takt och grannlagenhet
han visste sig kunna lita. Då deras bröllop ju
också stod, snart sagdt, för dörren, var det så
mycket naturligare, att han anförtrodde honom
sina bekymmer rörande bruden.
Han mottogs af baronen med öppna armar och
utropet: »Hvilken lycklig vind har fört dig hit?
Jag kände mig så ensam och melankolisk, att jag
var halft besluten resa in till er för att få någon
att tala med.»
»Det passar alldeles förträffligt», genmälde Nils,
»ty i själfva verket hoppades jag nästan att få
dig med mig tillbaka. Men först skulle jag dock
vilja säga dig några ord.» _ .
»Hvad du ser allvarsam ut. Det har väl inte
händt något ledsam?»
»Jag vet icke rätt, hur jag skall svara. Det är
därom jag ville rådgöra med dig.»
»Så tänd en cigarr och låt oss sedan taga en
promenad i parken, så att jag får veta, hvad du
har på hjärtat.»
Så skonsamt som möjligt redogjorde Nils för
det skedda och slutade med en bön om tillgift,
i händelse han handlat illa, genom att delgifva
baronen förhållandet.
Denne hade blifvit mycket allvar ig.
»För ingen del», svarade han, »jag är dig tvärt-
om mycken tack skyldig. Jag har själf en tid
varit orolig för Blendas helsa, men hoppades, att
brunnsdriekniugen och ett gladare sällskapslif
skulle friska upp henne. Det var till stor del
därför jag föreslog sällskapsspektaklet, ty då vet
jag, att det alltid går muntert till. Men detta rik-
tigt skrämmer mig, ty däri har du fullkomligt rätt,
att i sitt friska tillstånd skulle hon ej ens kun-
nat falla på den idén att handla så. Jag måste
tala vid henne. Ah!» utropade han, och den an-
nars så sansade hofmannen darrade af rörelse,
»ni veta icke, huru högt jag älskar henne! Det
låter löjligt af mig att tala så här som en föräl-
skad pojke, men det var ju nästan i mina pojk-
år jag först lärde mig hålla henne kär. Hade ej
den olyckliga episoden med den där unge läkaren
kommit i vägen, skulle hon kanske redan för tio
år sedan varit min maka, men så behöfde hon
glömma, och då vi blifvo äldre, blygdes jag att
spela älskare, utan blef i stället vår förbindelse
ett »resonnemangsparti». Hon tyckes nöjd där-
med, och jag är blott alltför glad att, på hvilka
vilkor som helst, få kalla henne min och erhålla
rättighet att omhulda och skydda henne.» Han
tystnade och såg med ett svagt leende på gref-
ven. »Du undrar väl, hvad som tagit åt mig, som
så här biktar mig för dig, men jag blef verkligen
så upprörd af din berättelse, att jag en smula
förlorat min vanliga själfbeherrskning. Och brö-
der emellan gör det ju ingenting. Du ser åtmin-
stone, alt jag bör känna Blenda lika bra, om ej
bättre än ni. Man tänker ej oafbrutet på och
■ observerar en person i så många år, utan att få
noga reda på dess karaktär.»
Svaret blef en handtryckning, och snart sutto
de båda herrarne till häst på väg till staden.
Föremålet för deras samtal satt emellertid som
vanligt stilla vid sitt broderi. Men hon var ej
lugn. Broderns dystra anlete och hans fästmös
förgrålna ögon föresväfvade henne ständigt som
en tyst förebråelse. Förgäfves upprepade hon in-
om sig, att hon handlat rätt, och att hon borde
vara glad öfver, hvad som skett. Tillfredsställel-
sen ville ej infinna sig. För hennes själ fram-
stod de båda ungas förtviflan öfver förlusten af
deras lycka, som hon förintat, moderns sorg öfver
sina grusade förhoppningar, den skandal, som den
brutna förlofningen skulle framkalla — allt detta
gick omkring i hennes hufvud, och hon önskade
att hafva någon att tala med, blott för att komma
från dessa tankar. Men Isabella var ännu kvar
i sitt rum . . . grät hon ännu, eller hade hon som-
nat från sin sorg? ... De öfriga hade gått ut, och
hon var ensam och kunde ej göra annat än tänka
och tänka.
Plötsligt upplyfte hon sitt hufvud. Ur detta
virrvarr började så småningom en klar tanke att
utveckla sig. Om hon skulle ... ? Ännu var det
ju tid därtill, ännu hade de ej kunnat hinna att
taga något afgörande steg, om också slutet antag-
ligen ej var långt borta. Men att nu omintet-
göra, hvad hon på bekostnad af sitt samvetslugn
verkat ... ty hon föraktade sig själf för sitt till-
vägagående, fastän hon ännu i denna stund ej
kunde fullt erkänna, att det mål, hvartill hon slräf-
vat, varit orätt. Men för första gången hade lik-
väl ett tvifvel börjat insmyga sig. Sten hade i
går skämtande sagt, att staden var hundra år-
efter sin tid, men att hon, Blenda, var minst tva
hundra. Var det verkligen så? Voro hennes
åsikter rent af föråldrade ? Och dessutom, fort-
satte hon sin allvarliga själfpröfning, var det verk-
ligen endast omsorgen om familjens ära, som lag
henne om hjärtat? Hade hon ej också, om än
till en viss grad omedvetet, låtit inverka på sig
af harmen, att brodern nu skulle få göra, hvad
som blef henne förnekadt? Och om så var . . .
huru kunde hon af en så oädel bevekelsegrund
hafva hjärta att krossa två människors lycka?
Och den ena af dem hennes älskade broder ! Ty
det hjälpte ej, att hon gång på gång sade sig, att
hon handlat för hans bästa, och att det med de-
ras lynnen nog ändock till slut gatt därhän, äf-
ven om hon icke påskyndat utvecklingen. Då
hon nu börjat lyfta slöjan från sitt inre, framstod
allt i ett klarare och helt annat ljus, och hon sag
med bäfvan, i hvilken afgrund hon vant nära att
falla. Men ännu kunde hon måhända godtgöra
hvad hon brutit . . . Förödmjuka sig= inför henne
som . Den gamla demonen lyfte åter sitt huf-
vud . . .’ hennes stolthet var ännu ej kufvad. Men
den skulle kufvas ! Hon insåg allt tydligare, att
hon aldrig skulle få lugn, förrän hon vunnit denna
seger öfver sig själf. Hvarför ej genast ga till
Isabella? Ju förr det var öfver, desto bättre, och
hon misstrodde sig själf. Nu kände hon sig i
stånd till detta steg . . visste hon väl, om ej de
onda tankarne åter kunde vakna? Nej, nu, just
nu, var stunden, då hon skulle ödmjuka sig for
att segra. , , . . ,
För att ej åter råka i tvekan, reste hon sig ha-
stigt och gick ännu en gång att uppsöka Isabella
på hennes rum, men med himmelsvidt skilda af-
sikter mot förra gången. .
Hon fann dörren stängd pa inre sidan. Detta
kom henne att tveka, men blott för ett ögonblick,
hvarefter hon beslutsamt knackade pa.
»Hvem är det?» hördes Isabellas röst.
Blenda nämnde sitt namn.
»Jag är upptagen nu», ljöd det afvisande där
inifrån. »Vi träffas ju snart vid middagen.»
Nu var Blenda nära att tappa modet. Hon be-
slöt dock att göra ännu ett försök. »Förlåt mig
min enträgenhet», bad hon, »men det är af ytter-
sta vikt att jag får tala med dig nu. Jag skall
ej uppehålla dig länge.»
Regeln drogs ifrån, och Isabella öppnade dorren.
Till Blendas stora förvåning och glädje fann hon
ej, som hon fruktat, den unga flickan i förtviflan.
Hon såg tvärtom mycket lugn ut och tycktes haf-
va varit sysselsatt med att skrifva bref.
»Ännu en gång förlåt, att jag störde dig,» bör-
jade Blenda, »men jag kunde ej få lugn, förrän
jag omtalat ett förhållande, som äfven för dig är
af största vikt.»
Isabella hade förblifvit stående. Hon betraktade
sin svägerska med ovilja, och det var en lycka,
att denna höll ögonen nedslagna, annars hade
hon ej haft kraft att gå vidare. Nu försatte hon
likväl med någorlunda stadig röst:
»Det blir mig mycket svårt, men, jag måste dock
säga dig, att jag ej handlat öppet och ärligt mot
dig. Till min blygsel nödgas jag bekänna, att mitt
handlingssätt på sista tiden ej, som jag låtit dig
tro, varit förestafvadt af omsorgen om ditt bästa,
utan haft en motsatt bevekelsegrund. Du häpnar»,
fortsatte hon, då Isabella tog ett steg tillbaka, ej
af afsky, som den ångerfulla flickan trodde, utan
snarare af öfverraskning, »du häpnar, och du har
skäl därtill. Men jag skall nu vara fullt upprik-
lig och ber dig sätta tro till mina ord. Du vet
alltför väl, att jag i början var intagen af en yt-
terlig motvilja mot min brors förbindelse med dig,
ty jag lade då icke band på mina känslor. Denna
motvilja stegrades på allt sätt af en person, som
lät sig angeläget vara att för mig upprepa en
mängd rykten om dig och de dina, rykten, hvilka
jag nu inser vara öfverdrifna och falska. Du
känner henne. Det är majorskan Mac-Bley och
hon ingaf mig, då hon stegrat min vrede till dess
höjd, också planen att söka få er förlofning bru-
ten. Om hon därvid endast leddes af önskan att
göra ondt, eller om hon hade någon särskild an-
ledning att skada oss, vet jag icke.»
»Men jag vet det, jag», mumlade Isabella för sig
själf.
»Min plan», började åter Blenda, efter ett ögon-
blicks tystnad, »var lika enkel som lätt utförd.
Med små nålstygn retade jag min bror till vrede,
förvärrade och misstydde edra ord och handlin-
gar. Resultatet var med edra stolta lynnen lätt
att förutse. Men nu ber jag dig så innerligt : låt
icke honom plikta för mitt fel. Han är den äd-
laste, mest ömhjärtade och goda människa, och
om du nu vill förlåta honom, att han sårat dig,
svär jag dig, att han skall blifva den bästa make.
Jag skall äfven för honom bekänna mitt låga be-
teende och framhålla, huru lätt hans häftighet kun-
nat medföra de svåraste följder, och han skall
taga varning däraf.»
Hon tystnade och stod med sammanknappta
händer, liksom väntande sin dom. Äfven Isabella
var förstummad. Rörelsen kväfde hennes röst.
Det var för henne djupt gripande att se den stolta
flickan så ödmjukt bedjande om förlåtelse icke
för sig själf, utan för sin älskade bror, hvars
lycka hon trodde hotad. Hvilka herrliga skatter
lågo ej begrafna under denne stela och kalla yta.
Blenda uttydde dock hennes tystnad på annat sätt.
Hon slog upp ögonen och ropade ångestfullt: »Ar
det dig omöjligt att förlåta honom?»
Isabella gick ett steg närmare och sade med af
rörelse darrande röst: »Men jag har ju redan
gjort det. Vi hafva talats vid uppriktigt och äro
närmare förenade än någonsin.»
Blenda höjde sina sköna, tårfyllda ögon i stum
tacksägelse mot höjden. Sedan sade hon sakta:
»Jag inser nog, att det nu skall vara dig omöjligt
att tänka på mig utan ovilja, men då du med ti-
den blifvit öfvertygad om min . ..»
Isabella lät henne ej tala ut. Hon drog henne
till sig i en varm omfamning, och den olyckliga
Blendas högt spända känslor upplöste sig i en
häftig gråt vid svägerskans bröst.
Då de hemtat sig från rörelsen, vidtog mellan
de båda flickorna ett långt samtal, prägladt af
varm tillgifvenhet och det uppriktigaste förtroende,
De afbrötos först genom ljudet af röster från träd-
gården, som låg under Isabellas fönster. De igen-
kände sina fästmäns stämmor.
»Nils,» hviskade Blenda och tryckte konvulsi-
viskt väninnans hand.
»Var ej orolig», tröstade denna. »Du har ju
genom detta steg mer än utplånat det skedda.
Låt oss gå ned.» . „
Då de genom salsdörrarne utkommo i trädgar-
den, sågo de herrarne, som sökte efter dem. Vid
åsynen af Blendas förstörda utseende, uppgaf Erik
ett utrop af förskräckelse och skyndade, sedan
han flyktigt helsat på Isabella, att föra sin fäset-
mö in. —
Så snart de blifvit allena fattade Isabella sin
trolofvades arm och förde honom in i en skuggrik
gång, där hon, under det de sakta promenerade af
och an, för honom omtalade, hvad som händt.
Om något kunnat öka grefvens kärlek, skulle det
varit det entusiastiska sätt, hvarpå Isabella talade
om Blendas högsinta steg, och huru ädel hon dock
var, utan en tanke på att hon ju hade all rätt att
fordra denna upprättelse.
»Min herrliga, storsinta flicka!» utropade han
och drog hennes arm fastare inom sin. »Huru
outsägligt lycklig är jag ej att få kalla dig min
egen ! Och du är ju nu fast öfvertygad om min
kärlek?»
»Ja», hviskade hon, men återvände därpa till
det förra ämnet. »Stackars Blenda, äfven hon
längtar efter kärlek och deltagande, och det är en
kall ooch dyster väg, som ligger framför henne».
»Åh, hvad hans kyla beträffar, är det^nog inte
så farligt», sade Nils muntert. »Men låt oss nu
gå in och se, hur de hafva det!»
De funno dem i förmaket, innanför matsalen,
sittande i en soffa och tätt slutna intill hvarandra.
Baronens ansikte strålade af sällhet. Han höll
armen om Blendas lif, och hon stödde sitt hufvud
mot hans skuldra. Vid [de andras åsyn sprang
hon upp och kastade sig i broderns armar. »Erik
säger, att du redan förlåtit mig», hviskade hon.
»Hvad hau är ädel och god och», tilläde hon, i det
en rosenfärg spred sig öfver hennes kinder, »han
älskar mig verkligen!»
»Seså,» sade Nils hurtigt för att dölja sm rörelse,
»nu är ju allting godtoch väl, och vi kunna trotsa
alla skvallersystrar i världen med den herrliga
majorskan Mac i spetsen.»
»Inte så, Nils», afbröt Blenda med djupt allvar.
»Intet öfvermod! Förtalets och det giftiga skvall-
rets makt är fruktansvärd och det frodas lika
kraftigt ute i den stora stadens palatser som här
i vår lilla enkla småstad.»
Innehållsförteckning :
Ida Ericson, född Koch. (Med porträtt.) — Afton ; poem
af Charlotte Lindholm. — Fördom ? Af Ingrid Oullin. — Ett
försäkringsbolag för kvinnor och barn. — Vid sanatoriet;
skiss för Idun af K. O. S. — Iduns literära pristäfling. —
Frän kvinnans arbetsfält; studier frän Stockholms horisont,
af G. Gullberg. VI : Kvinnan i sjukvården. Barnmorskan.
— Smånotiser frän kvinnovärlden. — Smästadslif; en verk-
lighetsskildring för Idun af C. O. Gumœlius. (Forts. o. slut.)
Förlofainss- ocli vigselringar
ständigt lager hos
Juvelerar HALLBERG Stockholm.
Order frän landsorten expedieras omgående.
«o 1 v, ® 1 /~-U-vs /I gammalt guld, silfver och juveler uppköpas kon-
I JrOT1113.is öatlRj tant eller tagas 1 uthyte mot moderna arheten.
Om gamla saker insändas från landsorten, sändes likvid pr omgående.
.j. Juvelerar HÂLLBERGr Stockholm,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
